391 människor dog förra året i Sverige av narkotikarelaterade orsaker. Sett över några år är det en mycket kraftig ökning, en tre- eller fyrdubbling sedan mitten av 1990-talet. Samtidigt har antalet tunga narkomaner närmat sig europeisk nivå, även om det totala narkotikabruket i Sverige är lägre än i många andra länder. Faktum är att samtidigt […]
391 människor dog förra året
i Sverige av narkotikarelaterade orsaker. Sett över några
år är det en mycket kraftig ökning, en tre- eller
fyrdubbling sedan mitten av 1990-talet. Samtidigt har antalet tunga
narkomaner närmat sig europeisk nivå, även om det
totala narkotikabruket i Sverige är lägre än i många
andra länder.
Faktum är att samtidigt som ökningen
av antalet narkotikarelaterade dödsfall ökar i Sverige,
minskar de i övriga EU. Det visade den årliga rapporten
från Europeiska centret för kontroll av narkotika och
narkotikamissbruk, ECNN, som publicerades förra fredagen. Vissa
påstår till och med att narkomaners dödsfrekvens
är allra högst i Sverige, men det framgår inte av
rapporten.
Så vem bär ansvaret för
dessa 391 människoliv?
Sveriges narkotikapolitik har i många
år nu varit utsatt för en extrem moralisering och därmed
individualisering. Innehav har kriminaliserats, fängelsestraffen
förlängts, ökade resurser har getts åt tull
och polis – samtidigt som missbrukarvården har skurits ned
och knappast någon längre ser narkotika i ett socialt
och ekonomiskt sammanhang. ”Knarkare” är numera inte
offer för annat än sin egen omoral, lättja och dumhet.
Dessutom är de farliga – knarket är en smitta som sprids
epidemiskt, och därför måste knarkaren bekämpas.
Ett fåtal röster, kanske framför
allt Riksförbundet för hjälp åt narkotika-
och läkemedelsberoende, RFHL, har påpekat det inhumana
och ineffektiva i denna politik. Men få har lyssnat.
För två år sedan tillsatte
regeringen Björn Fries som ”knarkgeneral”, eller
nationell narkotikasamordnare, och han fick ett eget kansli, Mobilisering
mot narkotika. Han är satt att förverkliga Sveriges nollvision,
det narkotikafria samhället. I likhet med andra saker som börjar
med noll- är det en auktoritär vision, ett högtflygande
mål som helgar obehagliga medel.
Men verkligen tycks ha fått generalen
att åtminstone något bryta med den rådande ideologin.
I mars gick Björn Fries ut med ett förslag som öppnar
upp för sprututbytesverksamhet även utanför de lokala
experiment som i många år har pågått i Lund
och Malmö. Det var ett steg i rätt riktning. Rena sprutor
kan rädda liv, och frågan om ”vilka signaler det
skickar ut” är därmed fullständigt underordnad.
Och när Björn Fries nu kommenterar
ECNN:s rapport slaktar han en annan av knarkmoralisternas heliga
kor. Rapporten slår fast att den positiva utvecklingen vad
gäller dödsfallen i EU till stor del beror på att
läkemedelsassisterad behandling byggts ut, alltså att
opiatmissbrukare ges behandling med Metadon eller Subutex. Enligt
rådande ideologi är det att ge knark åt knarkarna,
en frisedel åt missbruk, och tillgången till sådan
vård är därmed ytterst begränsad (den finns
till exempel inte att tillgå norr om Dalälven). Men nu
säger Björn Fries: ”Det finns ett ideologiskt motstånd
mot att ta hjälp av läkemedel trots att det – om det kompletteras
med andra insatser – är den mest beprövade metoden med
god effekt vid behandling av heroinmissbruk. Det bör vara medicinska
bedömningar och inte ideologier som avgör vilken behandling
en människa ska få”.
Om landets politiker inte skapar fler läkemedelsassisterade
behandlingar har vi alltså hittat de skyldiga till många
av de 391 döda.
ECNN:s rapport och Björn Fries erkännande
måste också få till följd att den svenska
politikerna gör upp med sin chauvinism, sitt ensidiga förakt
för ”knarkliberalerna” på kontinenten. Därmed
inte sagt att allt är bättre någon annanstans. Men
det behövs en helt ny modell, baserad på såväl
svenska som internationella erfarenheter. RFHL har efterlyst en
debatt kring en sådan ny ”svensk modell”, men byggd
på humanism, realism och brukarinflytande den här gången.
Det är hög tid att starta den debatten.
Även om det har funnits en närmast
bedövande konsensus kring den svenska narkotikapolitiken skär
den ideologiska skiljelinjen rakt genom vänstern. I vänstern
finns både de kvarlevande humanisterna – som RFHL – och de
mest hårdförda knarkbekämparna. Faktum är att
samma dag som ECNN:s avslöjande rapport släpptes skrev
Gunnar Ohrlander, en gång redaktör för maoistiska
Gnistan, en artikel i Aftonbladet, där sprututbyte och metadonbehandling
kallades för ”knarkliberalism”. I den maoistiska
pressen var en gång Nils Bejerot, det narkotikafria samhällets
inspiratör och ideolog, krönikör (se Magnus Lintons
mycket intressanta artikel om Bejerot i Arena nr 6/02) .
En av Bejerots favorituttryck var ”flumliberaler”
om alla som föredrog en mer human syn i stället för
hans repressiva och chauvinistiska knarksyn.
Lite mer flum tror jag faktiskt är
precis vad narkotikapolitiken skulle behöva.