Radar

Aktivist för revolutionen

Jorge Masetti har vigt större delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats och tränats militärt på Kuba som 19-åring. Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte minst för alla Latinamerikas länder. I dag tycker han att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är […]

Jorge Masetti har vigt större
delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i
den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats
och tränats militärt på Kuba som 19-åring.
Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte
minst för alla Latinamerikas länder.

I dag tycker han att demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter är vettigare ledstjärnor
och tror inte alls på idealet att ett politisk parti ska ta
makten och behålla den genom diktatur. Därför är
han mycket kritisk till Fidel Castros regim och representant för
Movimiento Todos Unidos (Rörelsen alla tillsammans), MTU, ett
nätverk av oppositionella grupper på Kuba.

Jorge Masetti kallar sig fortfarande ”aktivist
för revolutionen”, men i dag ligger hans sympatier hos
den frihetliga vänstern.

Existerar det en vänsteropposition
på Kuba i dag?

– Det är svårt att tala om den
kubanska oppositionen i termer av höger och vänster, eftersom
det inte finns någon åsiktsfrihet. Jag träffade
nyligen en oppositionell kuban på besök i Frankrike som
kallade sig ”liberal”, och när jag pratat en stund
med honom insåg jag att han inte hade en aning om vad liberalism
står för, politiskt. Han hade heller ingen kunskap om
vad anarkismen är och anarkismens historia på Kuba. Därför
har de flesta grupper väldigt enkla programförklaringar,
inriktade på kritik mot den auktoritära pressen, propagandan
och så vidare, och förespråkar åsiktsfrihet,
organisationsfrihet, fria fackföreningar, respekt för
mänskliga rättigheter med mera.

– Men visst finns det grupper inom MTU,
som definierar sig som vänster, bland annat tre socialdemokratiska
grupper och även trotskister och frihetliga socialister – och
dessutom grupper av oberoende läkare, grupper som organiserar
oberoende bibliotek, journalister med flera som kan vara mer vänster
än vad de ens själva är medvetna om. Många
associerar vänster med regimen och vill därför inte
ta ordet i sin mun, men om du talar politik med dem och går
på djupet med vad de tycker är de vänster. Men det
finns alla typer av politiska strömningar representerade.

Går det att mäta hur stor
oppositionen är?

– Jag skulle vilja säga att oppositionen
växer, vilket man kan mäta i antalet aktiviteter som försiggår,
hemliga möten, uttalanden som läggs ut på internet,
med mera. Även efter den repressiva vågen i mars 2003,
då 75 personer greps och dömdes i summariska rättegångar
till långa fängelsestraff upp till 28 år, anklagade
för samarbete med USA, växer oppositionen. Folk känner
allt mer att de inte har något att förlora. När
du väl har bestämt dig för att tänka själv
och tala högt om det du tänker, även om du inte ens
organiserar dig i någon grupp, förlorar du din position,
ditt jobb, allt. Det gör att folk inte längre känner
rädsla.

Ligger det något i anklagelserna
mot de 75 dömda?

– Nej. Låt mig ta journalisten och
poeten Raúl Rivero som exempel. Hade det funnits några
bevis borde de ha kunnat presentera dem vid rättegången.
De enda bevisen mot honom var att han hade en videokamera som han
tagit emot från exil-kubaner i Miami, en kamera, en skrivmaskin
och en dator – helt normala arbetsverktyg för en oberoende
journalist.

Hur är situationen för dessa
fångar i dag?

– Hector Palacio är ett konkret exempel.
Han är en före detta funktionär som gått över
till oppositionen. Han dömdes till 28 års fängelse.
Sedan tre månader tillbaka är han inlagd på sjukhus
för hälsoproblem. Han hade inte fått tillgång
till en enda strimma dagsljus.

– Fångarna har bara rätt till
ett besök var tredje månad, och detta kan ställas
in helt godtyckligt. Många har drabbats av hälsoproblem.

För Fidel Castro och de Castrovänliga
grupperna även i Sverige är alla oppositionella kubaner
agenter för USA. Ser du dig själv som en agent för
USA?

– Inte på minsta sätt. Att bunta
ihop folk och generalisera på det sättet tror jag inte
alls på. Man ska komma ihåg att det även i USA
finns skilda politiska uppfattningar och att det bland exil-kubanerna
i Miami, som ofta buntas ihop och kallas högerextrema, finns
en stor mångfald – bland annat många gamla revolutionärer
som hamnat där i exilen. Det är ett synsätt som lever
kvar sedan ryska revolutionen 1917 – att alla som inte håller
med till fullo är fiender.

Svensk-Kubanska föreningen är
mycket kritiska till MTU. De hävdar bland annat att ledande
företrädare haft överläggningar med Colin Powell
i Washington 2003, att ni samarbetar med företrädare för
Kubansk-amerikanska stiftelsen i Miami, CANF, som de hävdar
är en paraplyorganisation för terrororganisationer, samt
att MTU på olika vägar finansieras av grupper i USA,
inklusive CIA. Hur ser du på den kritiken?

– Företrädare kan svårligen
ha träffat Colin Powell under 2003 eftersom inga dissidenter
har getts tillstånd att resa till USA. MTU:s representant
i USA är en aktiv socialdemokrat som inte har några relationer
med Bush-administrationen och jag tror att jag som är officiell
representant i Europa borde fått kännedom om det i så
fall. CANF är en grupp som jag inte på minsta sätt
sympatiserar med och MTU tar tydligt ställning mot USA:s embargo
liksom mot USA:s senaste åtstramningar vad gäller resor
till Kuba med mera. Visst har olika grupper inom MTU fått
pengar av grupper i USA, men aldrig direkt av regimen – det tillåter
inte embargot. Och det rör sig om mindre summor som huvudsakligen
använts till stöd till de politiska fångarna och
deras familjer. Eftersom jag inte har och aldrig haft några
kontakter med CIA har jag ingen kännedom om något stöd
från dem.

För trettonde året i rad sade
FN:s generalförsamling den 28 oktober nej till USA:s embargo
mot Kuba med 179 röster mot 4 (USA, Israel, Marshallöarna
och Palau). Finns det några möjligheter att tvinga USA
att upphöra med embargot?

– Jag tror inte tyvärr inte mycket
på att institutioner som FN kan förändra något
för Kuba, varken vad gäller embargot eller brotten mot
mänskliga rättigheter, som FN får årliga rapporter
om.

– Sorgligt nog har vi just bevittnat en
Bush-triumf i USA. En annan administration hade eventuellt kunnat
närmat sig EU:s position gentemot Kuba, men det kommer absolut
inte Bush-administrationen att göra. Jag känner inte minsta
optimism där.

Den 6 maj lanserade USA ett nytt program
för att destabilisera regimen på Kuba med syfte att störta
Castro. Varför tror du att USA vidtog dessa åtgärder?

– I programmet ingick bland annat restriktioner
för kubaner i exil att skicka pengar till anhöriga på
Kuba och färre släktresor. Det var rent valfläsk!
Bush ville vinna röster i Florida och gjorde det också.

Tror du att det finns en risk att USA invaderar
Kuba?

– Nej, inte med tanke på de problem
USA har att tackla i Mellanöstern. Jag tror att det kan bli
farligare efter Fidel Castro. Så länge diktaturen består
får USA sakta men säkert kontroll över Kuba genom
de affärer man gör. USA är huvudsaklig exportör
av jordbruksprodukter till Kuba i dag, eftersom man har lyft de
paragrafer i embargot som handlar om medicin och livsmedel. Därför
behövs ingen militär invasion.

Brittiska fackföreningsrörelsen
TUC har beslutat att stärka sina kontakter med den kubanska
fackföreningsrörelsen, Central de Trabajadores de Cuba,
CTC. Hur ser du på CTC:s roll och hur tycker du att fackföreningar
ska förhålla sig när det gäller Kuba?

– CTC ska inte kallas för en fackförening
utan för en repressiv organism, helt underställd kommunistpartiet
– som jag inte ens vill kalla kommunistparti utan hellre Fidels
parti, för det kännetecknas av maktkoncentration till
en man. Det mest konstruktiva fackföreningar i Europa kan göra
är att stödja försök till oberoende facklig
organisering eller åtminstone uppmana till att det ska finnas
kritiska, demokratiska strömningar inom CTC.

Från Castros vänner brukar
framhållas att valen på Kuba är fria och demokratiska.
De hävdar att valen inte styrs av kommunistpartiet utan är
personval. Hur ser du på valen?

– Dessa berömda kubanska val till parlamentet
som kallas folklig makt, har mycket av makt och lite av folkligt
inslag. Det bygger på en lista som kommunistpartiet föreslår.
Detta parlament träffas bara fyra dagar per år. Tittar
du på lokalvalen finner du samma namn som i kommunistpartiet.

Kan det kallas demokrati?

– Inte på minsta sätt.

Varelaprojektet har samlat in sammanlagt
25 000 namn för politiska och ekonomiska förändringar
på Kuba. Hur ser du på detta initiativ?

– Det utgår från en konstitutionell
möjlighet att tillräckligt många namnunderskrifter
från folket ska kunna leda till förändringar i konstitutionen.
Men Fidel Castro svarade på detta genom att förändra
konstitutionen och ta bort den möjligheten. Projektet växte
och fick folk ut på gatorna vilket var viktigt och jag ser
det som mycket positivt.

Medierna på Kuba kontrolleras av
partiet, finns det trots detta någon debatt om Kubas framtid
i dessa medier? Om inte, hur informerar sig kubanerna?

– Information sprids från mun till
mun. Men ett stort problem är bristen på information.
Tevenyheterna bygger på statliga dekret och redovisar inte
om det förekommit spontana demonstrationer. Det finns ingen
öppen debatt i media. Hemmagjorda satellitmottagare för
att få in utländska tevekanaler är förbjudna.
Enda möjligheten till alternativ information är att få
in utländska radiokanaler.

Det spekuleras i vad som ska hända
den dag Fidel Castro är borta. En del tror att hans bror, Raúl,
kommer ta över. Vad tror du?

– Det finns ingen självklar efterträdare,
det finns flera möjliga kandidater och många olika möjliga
scenarier. Det skulle inte förvåna mig om vi får
se en omfamning mellan de mest reaktionära högerkubanerna
i Miami och dagens byråkrater. det är vad jag fruktar
mest. Nomenklaturan närmast Fidel Castro blir allt mer kapitalistisk.

– Det bästa vore om oppositionen kunde
växa sig stark så att det finns folk på Kuba som
kan stå emot trycket från USA.

Har partimedlemmar över lag skott
sig på sina positioner?

– Inte över lag, men några, särskilt
de i Fidels närmaste krets.

Det brukar framhållas att Kuba
har mycket högre levnadsstandard än grannländerna
vad gäller till exempel hälsovård och utbildning.
Vad är din uppfattning?

– Sedan många år tillbaka har
två myter konsoliderats: den om hälsovården och
den om utbildningen. Men sedan Sovjetunionens fall lever befolkningen
i misär, precis lika illa som folk i andra latinamerikanska
länder. Dessutom har de inte ens rätten att protestera.

– Kuba har aldrig varit på den låga
nivå som många andra länder i Latinamerika. På
1950-talet hade Kuba en högre levnadsstandard än till
exempel Frankrike och Belgien.

Men visst finns det fler läkare
på Kuba?

– Det finns fler läkare, men de saknar
resurser att arbeta. Går du till ett sjukhus i Havanna i dag
är resurserna obefintliga. Du måste ha med dig egna lakan,
en egen lampa, det finns ingen tråd för att sy sår?
Den medicin som finns reserveras för utlänningar och för
partibyråkraterna.

Har inte alla barn har rätt till
skolgång?

– Jo, men lärarbristen är enorm.
Den senaste tiden har lärare snabbutbildats på tre månader,
och vilken nivå har de? Ingen kuban kan leva på sin
lön från staten. Folk måste hitta andra sätt
att försörja sig; stjäla från arbetsplatsen,
sälja saker till turister eller annat. Många lärare,
ingenjörer och läkare föredrar att köra taxi
åt utlänningar hellre än att utöva sina yrken.

Svälter folk i landet?

– Det finns folk som svälter. Ris,
bönor och andra basvaror som ransoneras ut genom månatliga
kuponger räcker i genomsnitt i 14 dagar. Och hur kan ett folk
mättas på bara ris och bönor? Du överlever,
men inte mer.

Turismen till Kuba slår rekord
och svarar för 40 procent av dollarintäkterna. Är
det bra att västerlänningar åker till Kuba för
att sola och bada eller bör landet bojkottas?

– Jag tycker att allt som bidrar till att
bryta det kubanska folkets isolering är positivt. Turismen
spelar en roll, för folk får en möjlighet att tala
med utlänningar, berätta om sin situation och få
information från andra länder. Vi brukar uppmana turister
att ta med sig några böcker och lämna kvar, för
många böcker är förbjudna. George Orwell är
till exempel en förbjuden författare. Vi har bland annat
genomfört en kampanj där vi stått på flygplatsen
i Paris och delat ut böcker till turister på väg
till Kuba för att få dem att sprida dem till folk de
möter eller till oberoende bibliotek. Vi har även gjort
en informationsbroschyr om Movimiento Todos Unidos, i pytteformat,
som turisterna kan sprida. Turisterna kan hjälpa till med demokratiseringen.
Isolering tjänar ingenting till!

Du uppmanar till en vänsterkritik
mot Kuba, och menar att alternativet till Castro-regimen är
en demokratisk frihetlig socialism. Finns det inte en risk att en
sådan utveckling trots goda intentioner öppnar Kuba för
okontrollerad kapitalism och imperialism?

– Den nuvarande regimen bryter mot alla
traditionella vänsterideal som organisationsfrihet, mötesfrihet
och yttrandefrihet. Jag tror inte på en vänsterregim
som inte låter högern uttala sig – alla har rätt
till åsiktsfrihet.

– Den största risken är att Fidel
Castro sitter kvar vid makten. Men jag är ingen optimist som
tror att det kommer att bli bra direkt efter honom, det kan till
och med bli värre. Men låt oss kämpa för att
det åtminstone ska existera en opposition den dag Castro är
borta, en mångfald av idéer, som kan formulera vilket
samhälle de vill ha. Saknas civilt samhälle är det
lätt för vem som helst att ta makten och kontrollera landet.

Skulle kapitalism vara bättre än
dagens system?

– Otvivelaktigt ja – förutsatt att
den respekterar formella demokratiska rättigheter.

En högerregering som står
nära USA och till exempel stödjer deras krig i Irak –
är det verkligen bättre?

– Ja. För då kan folk åtminstone
arrangera stora demonstrationer mot kriget, som folk gjort i andra
länder. Som jag säger, jag är inte optimist, men
även det skulle vara bättre. Det finns ingen ursäkt
för en regering att hindra folk att uttrycka sina åsikter
och organisera sig fritt eller att oliktänkande fängslas.

Är USA ett bättre land än
Kuba?

– Nej, jag tycker inte att det finns mycket
av dygd i USA. Särskilt inte i dag när de säger sig
vilja sprida demokrati genom bomber i Irak. Det är oacceptabelt!

Har vänstern svikit Kuba?

– Den har i alla fall gjort väldigt
lite. Men visst finns det frihetliga grupper, till exempel i Uruguay,
som stödjer oppositionen på Kuba.

Varför har det blivit så?

– Vi måste komma ihåg epokerna
av Kalla kriget och av diktaturer i Latinamerika. Många chilenska
och argentinska flyktingar såg Kuba som en förebild –
trots det vill de flesta själva hellre bo i ett land som Sverige
än på Kuba. Och trots att många i dag kan idka
självkritik mot sina egna rörelser får Kuba inte
alls kritiseras.

Hur kom du att engagera dig politiskt?

– Jag kom från Argentina till Kuba
som treåring, för min far valde att flytta dit 1959.
Han återvände snart till Argentina för att kämpa
i gerillan, och dog där. Min mamma och jag blev kvar på
Kuba. 1970 återvände vi till Argentina och som mycket
ung engagerade jag mig i Partido revolutionario de trabajadores
(Revolutionära arbetarpartiet) och sedan i gerillarörelsen
Ejercito revolucionario popular, ERP. 1974 var jag en av många
latinamerikaner som fick militär träning på Kuba.
Två år senare återvände jag till Argentina
och en kort tid senare ingick jag i en grupp från ERP som
reste till Europa med målet att skaka fram pengar till den
revolutionära kampen, genom bankrån och annat.

Har du arbetat direkt under den kubanska
staten?

– När jag bröt med ERP, i Nicaragua,
kontaktade jag den kubanska ambassaden och jobbade i några
år i centralkommittén för det latinamerikanska
departementet. Den tiden var jag statsanställd. Som en del
av den revolutionära förtruppen ville jag återvända
till Kuba för att stödja kampen i Latinamerika. Visst
fick jag lön från staten men jag såg mig aldrig
som bunden till den, utan som en fri revolutionär.

Stödde du regimen för att den
var annorlunda på den tiden?

– Nej, det var mitt sätt att tänka
som var annorlunda. När jag säger att den latinamerikanska
revolutionära rörelsen inte såg någon annan
väg än den totalitära, så inkluderas även
jag i det sättet att tänka.

Har du förståelse i dag för
dem som fortfarande tror på en revolutionär diktatur?

– Visst. Men det blir allt svårare
för mig att förstå allt eftersom åren går.
Jag har dragit slutsatser utifrån mina egna erfarenheter och
det är vad jag tycker att varje människa bör göra.
I dag kommer det protestbrev mot att en ”förrädare”
som jag bjuds in till Sverige av Arbetaren och SAC. Förr i
tiden skulle jag själv ha kunnat vara en av undertecknarna
av ett sådant brev.

– Jag höll helt med om att den kubanska
revolutionen var förebilden, den enda, och att den över
huvud taget inte skulle kritiseras. Tanken var att göra detsamma
i andra länder: Ta makten och göra slut på militären,
borgarna och kungarna. Därefter på alla oliktänkande.

Hur har det varit möjligt för
dig att gå från att helhjärtat stödja den
kubanska revolutionen till att bli så kritisk som du är
i dag?

– Jag hade ju rört mig i många
länder i Latinamerika och Afrika. Tvivlen började sedan
jag återvände till Kuba 1986 och såg under vilka
omständigheter det kubanska folket faktiskt levde. Då
började jag se motsättningar i mitt eget sätt att
tänka. Det fick mig till en början att känna en enorm
skuld, jag kände mig som en vekling. Men luften exploderade
för mig 1989 då general Ochoa och min svärfar Tony
de la Guardia avrättades. Och det berodde inte bara på
att det var människor som stod mig nära, jag tror att
jag hade dragit samma slutsatser ändå. Det blev mitt
definitiva brott med det gamla synsättet, med idoliseringen
av Kuba.

Kan du ändå känna stolthet
över tiden du arbetade för den kubanska staten och som
aktivist för en auktoritär revolution?

– Nej, jag ser det som att jag misstog mig
rejält.

Publicerad
2 days sedan

Kommentar #74/2023

Nazistattacken i Uppsala ett tecken på NMR:s svaghet

En kvinna misshandlades när hon protesterade mot NMR:s demonstration i Uppsala i lördags. Foto: Willam Brunius/TT och skärmdump X

Den krympande nazistsekten NMR:s så kallade blixtaktion i Uppsala visar på organisationens fortsatta svårigheter att locka aktivister. Visst finns det våldskapital i gruppen, bland annat misshandlades en kvinna på öppen gata i samband med demonstrationen – utan att polis ingrep – men förmågan att nå ut har försvagats de senaste åren och NMR tycks bli allt mer irrelevanta inom den svenska extremhögern, skriver Arbetarens Johan Apel Röstlund.

Nordiska Motståndsrörelsen lyckades, trots att de samlat sina krympande styrkor från hela landet, inte samla mer än ett fyrtiotal aktivister till Uppsala en vacker sensommarlördag i september. Det säger något om läget för organisationen som de senaste åren kämpat hårt med både splittring, konkurrens och minskat medlemsantal. 

Luften ser ut att ha gått ur nazistballongen och av det som för knappt tio år sedan var Sveriges dominerande vit makt-sammanslutning återstår mest en sorglig samling individer som sprungits förbi av andra och helt nya grupperingar på den yttersta högerkanten.

Splittring och missnöje inom NMR

NMR ses av många inom den svenska naziströrelsen som clowner och föredettingar. Sommaren 2019 splittrades organisationen då flera tongivande medlemmar valde att lämna för att i stället bilda den hittills osynligt irrelevanta gruppen Nordisk Styrka.

På relativt kort tid har aktiviteterna därför minskat och gång på gång rapporteras det om internt missnöje. Att de inte längre annonserar om sina demonstrationer är naturligtvis ett svaghetstecken. De är nämligen väl medvetna om att kraftsamlingen inte skulle räcka till.

Första maj-fiaskot i Sundsvall tidigare i år visar det tydligt. Trots kampanjen att bussa dit folk från hela Sverige dök inte fler än 30 nazister upp under parollen ”bröd åt folket, blod från politikerna”.

Nazistiskt nattsvart med andra ord.

När de tågade genom Uppsala i helgen var många av aktivisterna dessutom maskerade. Även det ett svaghetstecken och något nytt för organisationen.

– Men, säger Morgan Finnsiö på tidningen Expo, NMR har trots allt överlevt splittringen och har bitit sig kvar på den svenska nazistscenen i 25 år.

Andra nazigrupper har tagit över

Andra grupper har tagit över. Inte minst så kallade Aktivklubbar där nazister närstridstränar och gymmar tillsammans för att förbereda sig och bygga upp sitt våldskapital. 

Fenomenet som i dag är vida utbrett inom vit makt-världen har hämtats från USA och lockar en ny generation aktivister som inte sällan tycker att NMR och deras flaggviftande är förlegade och förbi.

– Det finns många inom naziströrelsen som tycker att det är för mycket snack och lite verkstad inom NMR. Det är väl också därför som de kallar till sådana här aktioner som den i Uppsala där de får chans att visa sig på gatorna och ge sig på folk som protesterar, säger Morgan Finnsiö.

Minskad relevans

Han håller dock med om att organisationen minskat i relevans sedan storsatsningen inför valet 2018. Något som slutade i praktfiasko och föranledde splittringen året därpå.

– Men NMR har en väldigt tydlig ideologisk identitet så helt kanske man inte ska räkna ut dem, även om deras senaste demonstrationer knappast vittnar om att de är på väg tillbaka mot sin krafts dagar, förklarar Morgan Finnsiö.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #74/2023

Demokratin urholkas – sjung högre

Mängder av plakat och skyltar, samt demonstranter, under en demonstration mot nedskärningarna inom folkhögskolan.
Demonstration på Sergels torg den 19 september mot nedskärningarna inom folkbildning. Jonas Ekströmer/TT, Pernilla Wahlman

Repression som smyger sig på, demokrati som snabbt urholkas. Anna Jörgensdotter låter kulturslaktens Sverige speglas i Belarus, där konstnärliga uttryck sedan länge ses som ett hot mot regimen. ”Hur mår ni i Sverige egentligen?” undrar en belarusisk kvinna.

Jag skriver på en bok om ABF Belarus. Uppdraget kommer från ABF Gästrikebygden, som i sin tur fick i uppdrag av Olof Palmes Internationella Center att starta ett samarbete med organisationer i Belarus som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter (så klart ”underground”, Belarus är som bekant en diktatur). Samarbetet ledde till att ABF Belarus bildades 2015, på initiativ från aktivister på plats. 

I mina intervjuer med koordinatorer återkommer två berättelser: om hur mycket studiecirklarna betytt för människor som vuxit upp i en diktatur och äntligen vågar uttrycka sig, i en trygg gemenskap, vad det gör för självkänslan, för utveckling och medvetenhet – ordet ”frizon” nämns ofta.

Den andra berättelsen handlar om de ständiga hoten, räderna mot ABF-kontor, förhör, tortyr, fängelsevistelser, som aktivister i ABF Belarus behövt uthärda. 

Studiecirklar i exil

Efter protesterna mot valet 2020 och repressionerna som följde har de flesta koordinatorer tvingats i exil. Hemma blir deras familjer pressade på information av regimens ”säkerhetstjänst”. Nu är ABF Belarus utspritt i många länder, och studiecirklarna blir fler och fler. Det organiseras även aktiviteter för flyktingbarn, ungdomsmottagningar, feministiska helgkurser, praktisk miljökamp, solidaritetshandlingar för Ukraina, med mera. Studiecirkelledare upplever sitt ideella arbete som ett kall. En kvinna jag pratat med startar upp studiecirklar i alla länder hon tvingas flytta runt mellan (få är de som får uppehållstillstånd). 

En av dem som tog initiativ till ABF Belarus har pratat med mig om hur vi i Sverige är så vana vid demokrati att vi verkar ta den för givet. Hon ser med stor oro på de förändringar som sker i det land hon besökt många gånger: Hur mår ni i Sverige egentligen? Hur har SD kunnat få så stor makt?

”Varför protesterar inte fler?”

Hon pratar om hur repression smyger sig in, och har svårt att förstå varför inte fler är ute på gatorna och protesterar. I Belarus har det blivit livsfarligt, människor försöker ändå: på innergårdar, bakgårdar, träffas kulturutövare och läser dikter, visar konst, spelar teater och musik, sätter upp rödvita band i träden (flaggan är inte en nationalistisk symbol utan en symbol för motstånd, frihet) – militär kommer till platsen, river ner, fängslar, men nya scener uppstår hela tider.

Från fängelserna smusslas förbjudna texter ut som kan tryckas i andra länder. Konstnärliga uttryck ses som ett hot mot regimen. I boken skriver jag: ”Allt det som på riktigt hjälper människor till medvetande och mod, allt som är kollektivt och kärleksfullt, allt som månar om lika värde, miljö, solidaritet, är ett hot mot dem som som vill behålla makt och kontroll”.

Julia Tsimafejeva skriver i Dagar i Belarus: ”En sång är ett farligt vapen mot de som hatar kultur och konst.”

Det går fort nu

Kampen i Belarus, och i exil, är en påminnelse och en varning: det kan gå fort och det är livsfarligt när demokratin urholkas. I Sverige går det otäckt fort: angiverilag, särskilda läger för asylsökande, nedmontering av studieförbund och folkhögskolor: folkbildning! Det som byggt Sverige närmare jämställdhet och jämlikhet. Men kunskap och medvetenhet är liksom Tsimafejevas sång ett farligt vapen mot högernationalistiska krafter som vill inskränka frihet och mänskliga rättigheter. Ingen kan vara förvånad, men alla bör vara rädda. 

Den 19 september protesterade folkhögskolor runt om i landet, men i Gävleborgs län gick tydliga direktiv, hot!, ut ”uppifrån” att inte delta för att det kan ”provocera den politiska ledningen”. Tjänstemän och rektorer blev rädda och beslöt att inte ställa upp i manifestationen. En anställd på en folkhögskola varnade för den typen av ”nyttiga idioter” som fogar sig i leden. 

Låt oss sjunga ännu högre!

Ofta tänker jag på den Spanienfrivillige Bengt Segerson som efter kriget mot fascismen underströk hur demokratin inte är en naturkraft utan något vi måste kämpa för varje dag.

Jag tänker också på de reaktioner på studiecirklar (oftast med kreativa uttryck) jag fått ta del av, där dess livräddande funktioner understryks: slippa känna sig ensam, kliva ur förtryck, hitta sin egen röst, vara i ett stöttande kollektiv där allas röster räknas, och vilja kämpa vidare för en bättre värld.

Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Förstås är det farliga insikter för en höger som vill hålla folk på mattan, helst hjärntvättade med idéer om vi och dem, om klassamhället som befogat och kapitalismen som självklar: tre komponenter som möjliggör för våld och förtryck i alla dess former. Jag tänker på att vara konstnär i ett land där konsten hör till dessa faror och vad det inte får tillåtas göra med våra uttryck. 

Så, för alla våra rösters skull: låt oss sjunga ännu högre! Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #72/2023

Slakten av det vi brukar kalla samhälle

Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.

Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.

Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.

Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock. 

En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.

Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.

Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.

Folkhögskolan är en andra chans

Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter. 

Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda. 

Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.

Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.

Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.

Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Analys #72/2023

SBB:s nya huvudvärk: miljardinvesteringarna i Norge

Finansinspektionen ska nu granska om SBB:s värdering av de norska förskolorna är vilseledande. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT, Julia Lindblom

Var tionde hyreskrona i SBB kommer från den norska förskolemarknaden – en marknad med krympande marginaler och minskande barnkullar. Förde SBB aktieägarna bakom ljuset med glädjekalkyler kring de norska miljardinvesteringarna? Mycket talar för det, skriver Martina Engman i en analys.

“Vi tror på den norska marknaden” sa Ilija Batljan, då VD för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), när han köpte norska förskolefastigheter. 

Men säljarna, norska privata förskolor, trodde inte själva på verksamheten de sålde. I sina årsredovisningar skrev de om stora orosmoln och verksamheterna är hotade. De hoten mot norska förskolor bör Ilija Batljan vetat om när kontrakten skrevs. Men utåt sopar SBB i stället farhågorna under mattan.

När förskoleköpen görs ingjuter Ilija Batljan förtroende i SBB:s aktieägare genom sina beräkningar. Antalet barn i norska förskolor kommer öka med 10 procent till 2035, säger han i ett pressmeddelande.

“Barnantalet sjunker, konkurrensen om barnen kommer öka”, konstaterar VD:n för PBL (Private Barnehagers Landsforbund), två år senare.

Vem har rätt? Det ska Finansinspektionen bestämma. Det har nämligen stora konsekvenser. 

SBB har efter köpen värderat om förskolorna. De värderingarna anses så anmärkningsvärda att Finansinspektionen kopplats in för att ta ställning till om de är missvisande.

Frågan Finansinspektionen ska svara på är: Är SBB:s värdering av förskolefastigheterna så missvisande att den är bryter mot redovisningsreglerna? Om FI anser att fastigheterna värderats fel riskerar SBB sanktionsavgifter.

När Arbetaren gräver i dokumenten kring affärerna på norsk förskolemarknad följer vi i spåren av lögner, omättlig riskaptit och en affärsmodell där skattebetalarna står för kostnaderna.

Norska förskolor – tillväxt till varje pris

Sedan 2018 har lönsamheten i norsk privata förskola urholkats. Den konservativa politikern  Mathilde Tybring-Gjedde sammanfattar anledningen så här till en norsk näringslivstidning. “Marginalen har minskat kraftigt genom att ställa hårda kvalitetskrav. Två av tre privata förskolor går nu jämnt upp eller med förlust.“

De senaste åren har vardagen för norska privata förskolor kantats av ökade regleringar, minskade bidrag och strejker.

När SBB köper lokalerna till nästan 300 förskolor spelar det stor roll hur företaget ser på den norska förskolemarknaden. Det är ju just norska förskolor som ska hyra lokalerna SBB köper. Om det går bra för de som hyr lokalerna kommer det också gå bra för hyresvärden och då blir lokalerna mer värda.

Värderingen av fastigheter påverkar alla SBB:s ekonomiska beräkningar. Allt från räntor på lån, möjlighet att få lån, värdet på aktien och analytikernas kreditbetyg påverkas av hur fastigheternas värde redovisas. Och att alla siffror pekar uppåt behövs på resan mot att bli Nordens största aktör inom samhällsfastigheter som SBB satt som mål.

Det är därför Ilija Batljan bedyrar “att han tror på den norska marknaden”. SBB gör egna beräkningar och säger att antalet barn kommer öka med 10 procent i Norge. Trots att norska kvinnor föder allt färre barn och de privata förskolornas intresseorganisation, PBL, säger att barnkullarna kommer minska.

Men SBB använder även ett annat argument för att övertyga om att affären är trygg: längden på kontrakten med förskolorna på 25 år. Långa kontrakt betyder långvariga inkomster. Dock krävs det stabila hyresgäster om intäkterna ska värderas som säkra.

SBB kliver in på norsk marknad

Den norska förskolemarknaden omstridd och har varit det länge. År 2018 släpptes en rapport som konstaterade att privata förskolor avkastat mer än Oslo-börsen och att en stor del av överskottet hade gått till oljespekulationer. Totalt hade de privata förskolorna genererat 4 miljarder i vinst mellan 2007 och 2016. Som svar på skandalerna aviserade regeringen en översyn av bidragen. 

Samma år skärps och bemannings- och kvalitetskraven på förskolorna. Något som skulle börja gräva hål i vinstmarginalerna för förskolekoncernerna.

Året efter, 2019, blev inte bättre för privata förskolor. Kunskaps- och integrationsminister Jan Tore Sanner meddelade att privata förskolor fått en miljard för mycket i bidrag. De pengarna skulle förskolorna spenderat på sina anställdas pension men 9 av 10 förskolor hade inte gjort det. Därför ska regelverket för finansiering göras om, meddelade ministern.

Trots förskolornas minskande finansiering kliver SBB in i norsk förskolemarknad. I juli 2020 köper SBB 138 lokaler av förskolekoncernen Laeringsverkstedet.

Situationen hårdnar under 2021 för de privata förskolorna. I mars rapporterar PBL att häften av deras medlemmar går med förlust eller går jämnt upp. För att visa sitt missnöje med vad de tycker är för låga bidrag håller PBL en aktion i Norge där de stänger sina förskolor, en lock out – av barnen.

Månaden efter aktionen mot låga förskolebidrag köper SBB ytterligare en portfölj med 142 förskolefastigheter av Trygge Barnehager. Hyresgästerna, påpekar SBB i sin kommunikation, är finansiellt stabila.

För SBB kommer nu var tionde hyreskrona från norsk förskolemarknad.

De omstridda värderingarna – anmälan till FI

Den 31 december 2021 värderas båda köpen av förskolefastigheterna om i årsredovisningen. Den värderingen avviker så kraftigt att SBB blir föremål för granskning, och utreds nu hos Finansinspektionen. Värderingarna är några av punkterna i anmälan som Nämnden för svensk redovisningstillsyn lämnat in. 

Nämnden granskar finansiella rapporter från föredrag på uppdrag av Finansinspektionen. Om företaget inte följer nämndens beslut om hur de får rapportera, och felrapporteringen anses vara av större karaktär, anmäls det till Finansinspektionen som gör en egen bedömning och beslutar om konsekvenser. Exempelvis miljonböter. Något SBB fått tidigare i år av Finansinspektionen, då rörde det andra bestämmelser i andra affärer.

När SBB värderar sina lokaler bör de ta hänsyn till att för privata förskolorna är på en marknad som präglas av krympande vinster, minskade bidrag och färre antal barn – men Nämnden för svensk redovisningstillsyn och SBB är inte överens om risken på norsk förskolemarknad.

Men SBB:s hyresgäster, förskolekoncernerna, hymlar inte med sin egen risk. Laeringsverkstedet skriver att översynen av bidrag till privata förskolor utgör en risk för koncernens verksamhet i Norge. Trygge Barnehager konstaterar att om deras verksamhet inte får mer bidrag blir lönsamheten för låg för att förskolorna ska kunna drivas med god kvalitet. Båda hyresgästerna uttrycker alltså stark oro för norsk förskolemarknad.

För SBB är det av stor vikt hur omvärlden ser på norsk förskolemarknad. Det är i förlängningen hur omvärlden ser på SBB. Om banker, investerare och småsparare inte tror på de hyresgästerna som SBB får in hyror från sjunker värdet på fastigheterna och det i sin tur drar med sig värdet på aktien, höjer räntekostnader och drar ner kreditbetyget. Det är dyrt att vara utan förtroende.

Men fram till det stora raset i maj 2023 står SBB starkt. Pensionsbolag, banker och 250 000 småsparare har investerat i bolaget. Till och med svenska Riksbanken dras med och lånar ut 200 miljoner. Det är med dessa pengar Batljan och hans kollegor gör miljardaffärer utan att berätta om riskerna.

Februari 2022: två månader efter köpet av Trygge Barnehager intervjuas Ilija Batljan och säger ivrigt, “vi kan lova ökad aktieutdelning de närmaste 100 åren”. Men kanske finns det också något desperat över uttalandet, ett och halvt år senare kommer SBB ställa in sina aktieutdelningar och Ilija Batljan avgå som VD.

I slutet på sommaren 2022 inleds granskningen av SBB:s årsredovisning för 2021 med slutstation Finansinspektionen, där avgörande nu väntar.

Förskoleanställda strejkar för pensioner

På hösten fortsätter turbulensen på den norska förskolemarknaden. I november 2022 bryter en strejk ut hos de privata förskolorna, totalt strejkar 3 600 anställda för sina pensioner och avgår med segern.

Under 2022 regleras de privata förskolorna allt mer och får allt färre möjligheter att använda bidragen till förskolan till något annat än just barnomsorg. I slutet av detta år väntas dessutom fler regleringar av norsk förskolemarknad.

I Sverige verkar dock ingen ana oråd. Under 2022 är SBB bland den mest köpta aktien av småsparare. I början av 2023 får SBB pris av investeringsplattformen Nordnet för årets investerarkommunikation.

Men 2023 får framgångssagan ett abrupt slut. I maj sänks SBB:s kreditbetyg – det får stora konekvenser. Aktiekursen faller som en sten och SBB’s ekonomi ser allt svårare ut att få ihop.

Bolaget befinner sig nu i fritt fall och har dragit med sig 250 000 aktieägare, men även Riksbanken, pensionsfonder, försäkringsbolag och investerare. Ilija Batljan har fått gå från posten som VD och aktien är värd en bråkdel i dag mot tidigare.

Men fighten om de norska värderingarna som pågår i torra handlingar hos byråkrater på myndigheter sker i det tysta. Trots att SBB fått ny VD, Leiv Synnes, fortsätter SBB skryta om sina långa kontrakt. I halvårsredovisningen går det att läsa att: “hyresintäkter utgörs av långa och säkra kontrakterade intäkter”. 

Det återstår att se hur säker affären verkligen är.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Signerat #71/2023

De bygger sjukhus och vägar – och behandlas som skräp

Emil Boss, facklig aktivist och författare.

“För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.” Emil Boss om Joe Hill, migrantarbetare och varför man ska gå med i SAC.

Tiden rusar. Inrikespolitiken överraskar, med angiverilagar och klimatförnekelse. Geopolitiken överraskar, med nya stormaktskrig och vapenallianser. Kulturen överraskar. Knappt hinner man lära sig barnens nya ord från sociala medier förrän de är alldeles cringe.

Idéer färdas snabbt, men de ekonomiska rörelserna, de globala flödena och vågorna, är någonting annat. Trots den framrusande kraften hos människoströmmarna och varuströmmarna, är de ofta mer förutsägbara.

Gävlesonen Joe Hill

Utah, 1905. En man ställer sig på en låda och talar.

”Arbetsköparna har med gyllene löften lockat hit våg efter våg med migranter från Europa, men deras färdigheter har ignorerats. Här har de fått utstå de mest inhumana förhållanden.”

För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.

Svenskarna lämnade fattigdomen härhemma och byggde det nya landet, men behandlades ändå ofta som skräp.

”Vad gör den fattige mannen? Han gör samhällets viktigaste jobb. Han planterar grödorna, han skördar grödorna. Han bygger vägarna, han bygger järnvägarna. Var är våra rättigheter? Vi får inga. Vi behandlas som skräp. Vi får lön nog att långsamt svälta.”

Orden kommer från en femtio år gammal film om den svenska migrantarbetaren Joe Hill. I filmen håller facket IWW ett möte och några välklädda människor ur publiken ropar: ”Åk tillbaka till Ryssland. Vi vill inte ha er här.”

Exploaterade migrantarbetare

I Sverige är vi överlag stolta över Joe Hill, Gävlesonen som slet hårt i USA, protesterade mot orättvisorna och var med och byggde en fackförening som utmanade inte bara arbetsköparna men även de rådande fackliga normerna.

”Tänk på facken. Tänk på de mest själviska facken. De vänder ryggen åt sina bröder. De vill bara hjälpa sig själva. Har du nånsin sett en mexikansk eller indisk snickare med ett medlemskort? Aldrig!”

I Sverige i dag är det inte minst tiotusentals sydamerikaner, centralasiater och östeuropéer som är de exploaterade migranterna. Trots att de bygger sjukhus och vägar, trots att de planterar och sår grödorna, blir de ofta behandlade som skräp.

SAC – “Det är kraft i vårt förbund”

Det finns människor i Sverige som å ena sidan är stolta över Joe Hill och å andra sidan sällar sig till de som ropar ”åk hem, vi vill inte ha er här”. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Tiden skymmer sikten och vi måste gnugga ögonen.

For united we are standing,
but divided we will fall;
Let this be our understanding:
“All for one and one for all.”

Bara i augusti 2023 har migrantfacket Solidariska byggare i Stockholm drivit in två miljoner kronor till femtiofyra medlemmar som kommer från hela världen. Denna månad hölls också ett av landets mer välbesökta Joe Hill-föredrag för ett hundratjugo rysktalande byggnadsarbetare. Stötta kampen för rättvisa och värdighet. Gå med i SAC. Det är kraft i vårt förbund.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Utrikes #71/2023

USA: 13 000 i historisk strejk inom bilindustrin

Strejken har inletts på Fords fabrik i Wayne, Michigan. Utanför grindarna har strejkande arbetare samlats tillsammans med UAW:s fackordförande Shawn Fain. Foto: Paul Sancya/TT

En storstrejk har brutit ut i USA:s bilindustri. 13 000 arbetare vid General Motors, Ford och Stellantis Jeep har lagt ned arbetet. Det är första gången i fackets 88-åriga historia som en strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

Det är fackförbundet United Auto Workers, UAW, som utlyst strejken på de tre fordonsjättarna Ford, General Motors och Stellans fabriker. Detta efter att avtalet vid midnatt till fredagen lokal tid löpte ut mellan facket och arbetsköparna.

I det första steget är det 13 000 personer som går ut i strejk, men totalt är det hela 146 000 medlemmar som berörs av förhandlingarna.

Kräver lönehöjningar på 36 procent och fyradagarsvecka

Bilarbetarna kräver lönehöjningar på minst 36 procent under en fyraårsperiod. Motbudet från arbetsköparna har som högst legat på runt 20 procent.

Facket har också drivit kravet att man ska gå över till 32-timmarsvecka med full lön. Andra viktiga krav handlar om rättvisa pensioner, trygga anställningar och rätten att strejka vid fabriksnedläggningar.

“Det är företagens girighet som är problemet”

Fackets ordförande Shawn Fain har sagt att fler strejker kan komma att planeras om framsteg inte uppnås i förhandlingarna. Han menar att företagen har gjort miljardvinster under det senaste decenniet och att arbetskostnaderna endast utgör 4 till 5 procent av fordonskostnaden.

– De skulle kunna fördubbla våra löner utan att höja bilpriserna och ändå göra miljontals dollar i vinst. Vi är inte problemet. Det är företagens girighet som är problemet, sade Fain, vid en presskonferens i samband med strejken.

Historisk strejk

Arbetsköparsidan uppges ha kommit med ett motbud på torsdagskvällen, som UAW tillbakavisat.

Det är första gången i fackets 88-åriga historia som strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

USA har en stark tradition av fackklubbar inom bilindustrin. Däremot finns en lägre grad fackanslutna anställda på nyare biltillverkare som Tesla och andra utländska bolag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #71/2023

Fair Taxi: “Första veckan bättre än vi trott”

John van Dinther är vice ordförande för Taxiunionen, föreningen som initierat den förägda appen. Foto: Vendela Engström, kollage: Arbetaren

Förra veckan lanserades förarägda Fair Taxi, som vill utmana gigbolag som Uber och Bolt.
– Vi får in hundratals nya användare varje dag, säger John van Dinther, vice ordförande för Taxiunionen. 

Den 8 september lanserades appen Fair Taxi, som ägs till 75 procent av taxiförarna själva. Appen, som initierades av föreningen Taxiunionen, har inledningsvis endast förare i Stockholmsområdet.

Till skillnad från Bolt och Uber, som tar 25 och 23 procent i serviceavgift för varje taxiresa, tar Fair taxi ut 10 till 12 procent. 10 för de förare som har investerat i appen, 12 för de som inte har det. Samtidigt kommer en taxiresa kosta något mer än vad en resa med de stora gigbolagen gör. 

– Vi räknar med att förare som använder sig av Fair Taxi kommer kunna tjäna 20 procent mer än vad de gör med bolag som Uber och Bolt, sade John van Dinter förra veckan. 

Han är positivt överraskad över de första dagarna med Fair Taxi. 

– Det har gått bättre än vi trott, hundratals nya användare har registrerat sig på appen varje dag sedan lanseringen, säger han. 

Däremot har de inte fått så många körningar de första dagarna, även om det var mer under helgen. 

– Förare som var med i början av Uber säger att det var samma sak då. Men skillnaden nu är ju att förarna är med och bestämmer och att vi får bättre betalt, säger han. 

Han tillägger att han bara fått höra positiv respons från de som valt att använda sig av appen.

– Flera har sagt att de väntat på en sådan här app och att de bara vill åka med oss nu, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #71/2023

Lidköping: Vård­personal slutar i protest

Akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson är en av tre som nu valt att säga upp sig. Foto: Google maps, privat

Regionens dödsstöt mot akutmottagningen i Lidköping väcker starka känslor bland personal och befolkning. Nu har tre anställda på sjukhuset valt att säga upp sig.

Efter sjukhusstyrelsens slutgiltiga besked att lägga ned akutmottagningen i Lidköping har vårdpersonal valt att säga upp sig i protest. Först ut var ST-läkaren Oskar Petersson. 

– Jag kan inte stå och representera en organisation där vår chefsläkare hävdar att vi är svåra att prata med när man inte ens gjort ett försök att diskutera saker med oss. Jag kan inte stå bakom det, säger han till Nya Lidköpings-tidningen, NLT. 

Sjukhusdirektör förnekar munkavle

Stellan Ahlström, Sjukhusdirektör Foto: Skaraborgs sjukhus

Under onsdagen beslutade även akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson att säga upp sig. Anledningen är att hon i onsdags berättade för NLT om att personalen belagts med munkavle av sjukhusdirektören Stellan Ahlström, som hotat med att om de pratar med media under arbetstid, i arbetskläder eller utanför sjukhusbyggnaden riskerar de att få sparken.  

Stellan Ahlström förnekar att det är något han sagt. 

”Nej, det finns ingen sanning i detta. Varje enskild medarbetare vid Skaraborgs Sjukhus har en grundlagsskyddad rätt att uttala sig i media. Sjukhusledningen har inga som helst synpunkter på att medarbetare uttalar sig i media”, svarar han via mejl till Arbetaren. 

Trots det menar Lisa Bertilsson att alla hennes kollegor som arbetade den dagen hörde samma sak. Ord står mot ord och sista droppen för Lisa Bertilson var när hennes chefer dementerade uppgifterna. 

– Det känns som att de kastat mig under bussen för att rädda Stellans ansikte. Jag klarar inte av att vara en del av den här organisationen längre. Det här har fått helt orimliga proportioner, säger hon. 

Grundlagsstadgad meddelarfrihet

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

Meddelarfriheten skyddas av två grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering. 

Däremot, säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog, har arbetsköparen i princip rätt att bestämma vad arbetstiden ska användas till. 

– Men att utanför arbetstid, oavsett var man befinner sig, till exempel utanför sjukhuset, prata med media ingår i meddelarfriheten, skriver han till Arbetaren över mejl. 

Dagen efter uppsägningen har kollegor samlats hemma hos Lisa Bertilsson. Flera har tagit med sig frukost, andra ska komma med lunch. Hon berättar att ytterligare en kollega är på väg till sjukhuset för att lämna in en uppsägning, i protest mot nedläggningen.  

– Jag känner en stor sorg, men jag var tvungen att lämna. Men mina kollegor är ett stort stöd, säger Lisa Bertilsson och tillägger att uppsägningen inte kommer stoppa henne från att fortsätta kämpa för akutmottagningen i Lidköping.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Just nu: MTR har dragit tillbaka stämningar