Radar

Aktivist för revolutionen

Jorge Masetti har vigt större delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats och tränats militärt på Kuba som 19-åring. Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte minst för alla Latinamerikas länder. I dag tycker han att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är […]

Jorge Masetti har vigt större
delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i
den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats
och tränats militärt på Kuba som 19-åring.
Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte
minst för alla Latinamerikas länder.

I dag tycker han att demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter är vettigare ledstjärnor
och tror inte alls på idealet att ett politisk parti ska ta
makten och behålla den genom diktatur. Därför är
han mycket kritisk till Fidel Castros regim och representant för
Movimiento Todos Unidos (Rörelsen alla tillsammans), MTU, ett
nätverk av oppositionella grupper på Kuba.

Jorge Masetti kallar sig fortfarande ”aktivist
för revolutionen”, men i dag ligger hans sympatier hos
den frihetliga vänstern.

Existerar det en vänsteropposition
på Kuba i dag?

– Det är svårt att tala om den
kubanska oppositionen i termer av höger och vänster, eftersom
det inte finns någon åsiktsfrihet. Jag träffade
nyligen en oppositionell kuban på besök i Frankrike som
kallade sig ”liberal”, och när jag pratat en stund
med honom insåg jag att han inte hade en aning om vad liberalism
står för, politiskt. Han hade heller ingen kunskap om
vad anarkismen är och anarkismens historia på Kuba. Därför
har de flesta grupper väldigt enkla programförklaringar,
inriktade på kritik mot den auktoritära pressen, propagandan
och så vidare, och förespråkar åsiktsfrihet,
organisationsfrihet, fria fackföreningar, respekt för
mänskliga rättigheter med mera.

– Men visst finns det grupper inom MTU,
som definierar sig som vänster, bland annat tre socialdemokratiska
grupper och även trotskister och frihetliga socialister – och
dessutom grupper av oberoende läkare, grupper som organiserar
oberoende bibliotek, journalister med flera som kan vara mer vänster
än vad de ens själva är medvetna om. Många
associerar vänster med regimen och vill därför inte
ta ordet i sin mun, men om du talar politik med dem och går
på djupet med vad de tycker är de vänster. Men det
finns alla typer av politiska strömningar representerade.

Går det att mäta hur stor
oppositionen är?

– Jag skulle vilja säga att oppositionen
växer, vilket man kan mäta i antalet aktiviteter som försiggår,
hemliga möten, uttalanden som läggs ut på internet,
med mera. Även efter den repressiva vågen i mars 2003,
då 75 personer greps och dömdes i summariska rättegångar
till långa fängelsestraff upp till 28 år, anklagade
för samarbete med USA, växer oppositionen. Folk känner
allt mer att de inte har något att förlora. När
du väl har bestämt dig för att tänka själv
och tala högt om det du tänker, även om du inte ens
organiserar dig i någon grupp, förlorar du din position,
ditt jobb, allt. Det gör att folk inte längre känner
rädsla.

Ligger det något i anklagelserna
mot de 75 dömda?

– Nej. Låt mig ta journalisten och
poeten Raúl Rivero som exempel. Hade det funnits några
bevis borde de ha kunnat presentera dem vid rättegången.
De enda bevisen mot honom var att han hade en videokamera som han
tagit emot från exil-kubaner i Miami, en kamera, en skrivmaskin
och en dator – helt normala arbetsverktyg för en oberoende
journalist.

Hur är situationen för dessa
fångar i dag?

– Hector Palacio är ett konkret exempel.
Han är en före detta funktionär som gått över
till oppositionen. Han dömdes till 28 års fängelse.
Sedan tre månader tillbaka är han inlagd på sjukhus
för hälsoproblem. Han hade inte fått tillgång
till en enda strimma dagsljus.

– Fångarna har bara rätt till
ett besök var tredje månad, och detta kan ställas
in helt godtyckligt. Många har drabbats av hälsoproblem.

För Fidel Castro och de Castrovänliga
grupperna även i Sverige är alla oppositionella kubaner
agenter för USA. Ser du dig själv som en agent för
USA?

– Inte på minsta sätt. Att bunta
ihop folk och generalisera på det sättet tror jag inte
alls på. Man ska komma ihåg att det även i USA
finns skilda politiska uppfattningar och att det bland exil-kubanerna
i Miami, som ofta buntas ihop och kallas högerextrema, finns
en stor mångfald – bland annat många gamla revolutionärer
som hamnat där i exilen. Det är ett synsätt som lever
kvar sedan ryska revolutionen 1917 – att alla som inte håller
med till fullo är fiender.

Svensk-Kubanska föreningen är
mycket kritiska till MTU. De hävdar bland annat att ledande
företrädare haft överläggningar med Colin Powell
i Washington 2003, att ni samarbetar med företrädare för
Kubansk-amerikanska stiftelsen i Miami, CANF, som de hävdar
är en paraplyorganisation för terrororganisationer, samt
att MTU på olika vägar finansieras av grupper i USA,
inklusive CIA. Hur ser du på den kritiken?

– Företrädare kan svårligen
ha träffat Colin Powell under 2003 eftersom inga dissidenter
har getts tillstånd att resa till USA. MTU:s representant
i USA är en aktiv socialdemokrat som inte har några relationer
med Bush-administrationen och jag tror att jag som är officiell
representant i Europa borde fått kännedom om det i så
fall. CANF är en grupp som jag inte på minsta sätt
sympatiserar med och MTU tar tydligt ställning mot USA:s embargo
liksom mot USA:s senaste åtstramningar vad gäller resor
till Kuba med mera. Visst har olika grupper inom MTU fått
pengar av grupper i USA, men aldrig direkt av regimen – det tillåter
inte embargot. Och det rör sig om mindre summor som huvudsakligen
använts till stöd till de politiska fångarna och
deras familjer. Eftersom jag inte har och aldrig haft några
kontakter med CIA har jag ingen kännedom om något stöd
från dem.

För trettonde året i rad sade
FN:s generalförsamling den 28 oktober nej till USA:s embargo
mot Kuba med 179 röster mot 4 (USA, Israel, Marshallöarna
och Palau). Finns det några möjligheter att tvinga USA
att upphöra med embargot?

– Jag tror inte tyvärr inte mycket
på att institutioner som FN kan förändra något
för Kuba, varken vad gäller embargot eller brotten mot
mänskliga rättigheter, som FN får årliga rapporter
om.

– Sorgligt nog har vi just bevittnat en
Bush-triumf i USA. En annan administration hade eventuellt kunnat
närmat sig EU:s position gentemot Kuba, men det kommer absolut
inte Bush-administrationen att göra. Jag känner inte minsta
optimism där.

Den 6 maj lanserade USA ett nytt program
för att destabilisera regimen på Kuba med syfte att störta
Castro. Varför tror du att USA vidtog dessa åtgärder?

– I programmet ingick bland annat restriktioner
för kubaner i exil att skicka pengar till anhöriga på
Kuba och färre släktresor. Det var rent valfläsk!
Bush ville vinna röster i Florida och gjorde det också.

Tror du att det finns en risk att USA invaderar
Kuba?

– Nej, inte med tanke på de problem
USA har att tackla i Mellanöstern. Jag tror att det kan bli
farligare efter Fidel Castro. Så länge diktaturen består
får USA sakta men säkert kontroll över Kuba genom
de affärer man gör. USA är huvudsaklig exportör
av jordbruksprodukter till Kuba i dag, eftersom man har lyft de
paragrafer i embargot som handlar om medicin och livsmedel. Därför
behövs ingen militär invasion.

Brittiska fackföreningsrörelsen
TUC har beslutat att stärka sina kontakter med den kubanska
fackföreningsrörelsen, Central de Trabajadores de Cuba,
CTC. Hur ser du på CTC:s roll och hur tycker du att fackföreningar
ska förhålla sig när det gäller Kuba?

– CTC ska inte kallas för en fackförening
utan för en repressiv organism, helt underställd kommunistpartiet
– som jag inte ens vill kalla kommunistparti utan hellre Fidels
parti, för det kännetecknas av maktkoncentration till
en man. Det mest konstruktiva fackföreningar i Europa kan göra
är att stödja försök till oberoende facklig
organisering eller åtminstone uppmana till att det ska finnas
kritiska, demokratiska strömningar inom CTC.

Från Castros vänner brukar
framhållas att valen på Kuba är fria och demokratiska.
De hävdar att valen inte styrs av kommunistpartiet utan är
personval. Hur ser du på valen?

– Dessa berömda kubanska val till parlamentet
som kallas folklig makt, har mycket av makt och lite av folkligt
inslag. Det bygger på en lista som kommunistpartiet föreslår.
Detta parlament träffas bara fyra dagar per år. Tittar
du på lokalvalen finner du samma namn som i kommunistpartiet.

Kan det kallas demokrati?

– Inte på minsta sätt.

Varelaprojektet har samlat in sammanlagt
25 000 namn för politiska och ekonomiska förändringar
på Kuba. Hur ser du på detta initiativ?

– Det utgår från en konstitutionell
möjlighet att tillräckligt många namnunderskrifter
från folket ska kunna leda till förändringar i konstitutionen.
Men Fidel Castro svarade på detta genom att förändra
konstitutionen och ta bort den möjligheten. Projektet växte
och fick folk ut på gatorna vilket var viktigt och jag ser
det som mycket positivt.

Medierna på Kuba kontrolleras av
partiet, finns det trots detta någon debatt om Kubas framtid
i dessa medier? Om inte, hur informerar sig kubanerna?

– Information sprids från mun till
mun. Men ett stort problem är bristen på information.
Tevenyheterna bygger på statliga dekret och redovisar inte
om det förekommit spontana demonstrationer. Det finns ingen
öppen debatt i media. Hemmagjorda satellitmottagare för
att få in utländska tevekanaler är förbjudna.
Enda möjligheten till alternativ information är att få
in utländska radiokanaler.

Det spekuleras i vad som ska hända
den dag Fidel Castro är borta. En del tror att hans bror, Raúl,
kommer ta över. Vad tror du?

– Det finns ingen självklar efterträdare,
det finns flera möjliga kandidater och många olika möjliga
scenarier. Det skulle inte förvåna mig om vi får
se en omfamning mellan de mest reaktionära högerkubanerna
i Miami och dagens byråkrater. det är vad jag fruktar
mest. Nomenklaturan närmast Fidel Castro blir allt mer kapitalistisk.

– Det bästa vore om oppositionen kunde
växa sig stark så att det finns folk på Kuba som
kan stå emot trycket från USA.

Har partimedlemmar över lag skott
sig på sina positioner?

– Inte över lag, men några, särskilt
de i Fidels närmaste krets.

Det brukar framhållas att Kuba
har mycket högre levnadsstandard än grannländerna
vad gäller till exempel hälsovård och utbildning.
Vad är din uppfattning?

– Sedan många år tillbaka har
två myter konsoliderats: den om hälsovården och
den om utbildningen. Men sedan Sovjetunionens fall lever befolkningen
i misär, precis lika illa som folk i andra latinamerikanska
länder. Dessutom har de inte ens rätten att protestera.

– Kuba har aldrig varit på den låga
nivå som många andra länder i Latinamerika. På
1950-talet hade Kuba en högre levnadsstandard än till
exempel Frankrike och Belgien.

Men visst finns det fler läkare
på Kuba?

– Det finns fler läkare, men de saknar
resurser att arbeta. Går du till ett sjukhus i Havanna i dag
är resurserna obefintliga. Du måste ha med dig egna lakan,
en egen lampa, det finns ingen tråd för att sy sår?
Den medicin som finns reserveras för utlänningar och för
partibyråkraterna.

Har inte alla barn har rätt till
skolgång?

– Jo, men lärarbristen är enorm.
Den senaste tiden har lärare snabbutbildats på tre månader,
och vilken nivå har de? Ingen kuban kan leva på sin
lön från staten. Folk måste hitta andra sätt
att försörja sig; stjäla från arbetsplatsen,
sälja saker till turister eller annat. Många lärare,
ingenjörer och läkare föredrar att köra taxi
åt utlänningar hellre än att utöva sina yrken.

Svälter folk i landet?

– Det finns folk som svälter. Ris,
bönor och andra basvaror som ransoneras ut genom månatliga
kuponger räcker i genomsnitt i 14 dagar. Och hur kan ett folk
mättas på bara ris och bönor? Du överlever,
men inte mer.

Turismen till Kuba slår rekord
och svarar för 40 procent av dollarintäkterna. Är
det bra att västerlänningar åker till Kuba för
att sola och bada eller bör landet bojkottas?

– Jag tycker att allt som bidrar till att
bryta det kubanska folkets isolering är positivt. Turismen
spelar en roll, för folk får en möjlighet att tala
med utlänningar, berätta om sin situation och få
information från andra länder. Vi brukar uppmana turister
att ta med sig några böcker och lämna kvar, för
många böcker är förbjudna. George Orwell är
till exempel en förbjuden författare. Vi har bland annat
genomfört en kampanj där vi stått på flygplatsen
i Paris och delat ut böcker till turister på väg
till Kuba för att få dem att sprida dem till folk de
möter eller till oberoende bibliotek. Vi har även gjort
en informationsbroschyr om Movimiento Todos Unidos, i pytteformat,
som turisterna kan sprida. Turisterna kan hjälpa till med demokratiseringen.
Isolering tjänar ingenting till!

Du uppmanar till en vänsterkritik
mot Kuba, och menar att alternativet till Castro-regimen är
en demokratisk frihetlig socialism. Finns det inte en risk att en
sådan utveckling trots goda intentioner öppnar Kuba för
okontrollerad kapitalism och imperialism?

– Den nuvarande regimen bryter mot alla
traditionella vänsterideal som organisationsfrihet, mötesfrihet
och yttrandefrihet. Jag tror inte på en vänsterregim
som inte låter högern uttala sig – alla har rätt
till åsiktsfrihet.

– Den största risken är att Fidel
Castro sitter kvar vid makten. Men jag är ingen optimist som
tror att det kommer att bli bra direkt efter honom, det kan till
och med bli värre. Men låt oss kämpa för att
det åtminstone ska existera en opposition den dag Castro är
borta, en mångfald av idéer, som kan formulera vilket
samhälle de vill ha. Saknas civilt samhälle är det
lätt för vem som helst att ta makten och kontrollera landet.

Skulle kapitalism vara bättre än
dagens system?

– Otvivelaktigt ja – förutsatt att
den respekterar formella demokratiska rättigheter.

En högerregering som står
nära USA och till exempel stödjer deras krig i Irak –
är det verkligen bättre?

– Ja. För då kan folk åtminstone
arrangera stora demonstrationer mot kriget, som folk gjort i andra
länder. Som jag säger, jag är inte optimist, men
även det skulle vara bättre. Det finns ingen ursäkt
för en regering att hindra folk att uttrycka sina åsikter
och organisera sig fritt eller att oliktänkande fängslas.

Är USA ett bättre land än
Kuba?

– Nej, jag tycker inte att det finns mycket
av dygd i USA. Särskilt inte i dag när de säger sig
vilja sprida demokrati genom bomber i Irak. Det är oacceptabelt!

Har vänstern svikit Kuba?

– Den har i alla fall gjort väldigt
lite. Men visst finns det frihetliga grupper, till exempel i Uruguay,
som stödjer oppositionen på Kuba.

Varför har det blivit så?

– Vi måste komma ihåg epokerna
av Kalla kriget och av diktaturer i Latinamerika. Många chilenska
och argentinska flyktingar såg Kuba som en förebild –
trots det vill de flesta själva hellre bo i ett land som Sverige
än på Kuba. Och trots att många i dag kan idka
självkritik mot sina egna rörelser får Kuba inte
alls kritiseras.

Hur kom du att engagera dig politiskt?

– Jag kom från Argentina till Kuba
som treåring, för min far valde att flytta dit 1959.
Han återvände snart till Argentina för att kämpa
i gerillan, och dog där. Min mamma och jag blev kvar på
Kuba. 1970 återvände vi till Argentina och som mycket
ung engagerade jag mig i Partido revolutionario de trabajadores
(Revolutionära arbetarpartiet) och sedan i gerillarörelsen
Ejercito revolucionario popular, ERP. 1974 var jag en av många
latinamerikaner som fick militär träning på Kuba.
Två år senare återvände jag till Argentina
och en kort tid senare ingick jag i en grupp från ERP som
reste till Europa med målet att skaka fram pengar till den
revolutionära kampen, genom bankrån och annat.

Har du arbetat direkt under den kubanska
staten?

– När jag bröt med ERP, i Nicaragua,
kontaktade jag den kubanska ambassaden och jobbade i några
år i centralkommittén för det latinamerikanska
departementet. Den tiden var jag statsanställd. Som en del
av den revolutionära förtruppen ville jag återvända
till Kuba för att stödja kampen i Latinamerika. Visst
fick jag lön från staten men jag såg mig aldrig
som bunden till den, utan som en fri revolutionär.

Stödde du regimen för att den
var annorlunda på den tiden?

– Nej, det var mitt sätt att tänka
som var annorlunda. När jag säger att den latinamerikanska
revolutionära rörelsen inte såg någon annan
väg än den totalitära, så inkluderas även
jag i det sättet att tänka.

Har du förståelse i dag för
dem som fortfarande tror på en revolutionär diktatur?

– Visst. Men det blir allt svårare
för mig att förstå allt eftersom åren går.
Jag har dragit slutsatser utifrån mina egna erfarenheter och
det är vad jag tycker att varje människa bör göra.
I dag kommer det protestbrev mot att en ”förrädare”
som jag bjuds in till Sverige av Arbetaren och SAC. Förr i
tiden skulle jag själv ha kunnat vara en av undertecknarna
av ett sådant brev.

– Jag höll helt med om att den kubanska
revolutionen var förebilden, den enda, och att den över
huvud taget inte skulle kritiseras. Tanken var att göra detsamma
i andra länder: Ta makten och göra slut på militären,
borgarna och kungarna. Därefter på alla oliktänkande.

Hur har det varit möjligt för
dig att gå från att helhjärtat stödja den
kubanska revolutionen till att bli så kritisk som du är
i dag?

– Jag hade ju rört mig i många
länder i Latinamerika och Afrika. Tvivlen började sedan
jag återvände till Kuba 1986 och såg under vilka
omständigheter det kubanska folket faktiskt levde. Då
började jag se motsättningar i mitt eget sätt att
tänka. Det fick mig till en början att känna en enorm
skuld, jag kände mig som en vekling. Men luften exploderade
för mig 1989 då general Ochoa och min svärfar Tony
de la Guardia avrättades. Och det berodde inte bara på
att det var människor som stod mig nära, jag tror att
jag hade dragit samma slutsatser ändå. Det blev mitt
definitiva brott med det gamla synsättet, med idoliseringen
av Kuba.

Kan du ändå känna stolthet
över tiden du arbetade för den kubanska staten och som
aktivist för en auktoritär revolution?

– Nej, jag ser det som att jag misstog mig
rejält.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984