Ledare

Skammens parti

De senaste veckorna har det blåst upp till nya stormar kring vänsterpartiet. Och liksom så många gånger tidigare sedan 1921, då Sveriges kommunistiska parti (skp), blev svensk sektion av Komintern, så handlar det om förhållandet till realsocialismen. Det kan förefalla lite märkligt att denna diskussion förs när det snart är 13 år sedan Sovjetunionen upplöstes […]

De senaste veckorna har det blåst
upp till nya stormar kring vänsterpartiet. Och liksom så
många gånger tidigare sedan 1921, då Sveriges
kommunistiska parti (skp), blev svensk sektion av Komintern, så
handlar det om förhållandet till realsocialismen.

Det kan förefalla lite märkligt
att denna diskussion förs när det snart är 13 år
sedan Sovjetunionen upplöstes och det nästa månad
är 15 år sedan Berlinmuren öppnades och ledde till
att ”folkdemokratierna” i Östeuropa kunde inleda
sin mödosamma väg till förändring.

Men Janne Josefssons två program i
”Uppdrag Granskning” och den efterföljande debatten
visar att frågan om vänsterpartiets politiska syn fortfarande
måste diskuteras och granskas kritiskt, inte minst från
den vänster som anser att socialism och demokrati måste
höra ihop.

Redan i Arbetaren nummer 4/1990 publicerade
vi ett reportage av Janne Josefsson under rubriken ”Har vpk
något att skämmas för?”. Där förnekade
Maud Sundkvist, internationell sekreterare i vpk, lögnaktigt
att partiet haft några förbindelser med Husaks regim,
som tillsattes av Sovjet efter invasionen av Tjeckoslovakien 1968,
en regim som föll först i november 1989. I ”Uppdrag
Granskning” slänger hon igen dörren och vägrar
medverka.

I ovannämnda nummer av Arbetaren publicerade
vi också ett faksimil på det kommunistiska hälsningsbrev
till ”kamrat” Erich Honecker och kommunistpartiet SED
från dåvarande ordförande Lars Werner som vpk-riksdagsledamoten
Bertil Måbrink överlämnade på DDR:s 40-årsdag,
den 7 oktober 1989. Då hade redan hundratusentals DDR-medborgare
kastat av sig rädslan och under slagordet ”Wir sind das
folk” (Vi är folket) gått ut på gatorna för
att protestera och det var en månad kvar tills Berlinmuren
skulle falla. Måbrink, som i teve-programmen, hade ett påtagligt
dåligt minne, sade 1990 i Arbetaren att hyllningsbrevet hade
nackdelar:

”Jag kan gärna hålla med
om så här efteråt när vi alla har fakta om
bristande demokrati och korruption i DDR att det inte var så
lyckat kanske. Det var inte bra. Men östtyskarna själva
har ju varit okunniga om detta. Det är lätt att vara efterklok”.

Där har Måbrink fångat
vänsterpartiets dilemma. Många i partiet kände djup
solidaritet med alla de 14 länder i världen ”som
bygger socialismen”, som det brukade heta på den tiden.
Liksom nuvarande partiledaren Lars Ohly fanns det förmodligen
många vänsterpartister som beklagade när den ”anti-fascistiska
skyddsvallen” (Berlinmuren i DDR-språk) revs och järnridåns
taggtråd monterades ned. När väl regimerna fallit
har dock vänsterpartister uttalat sitt fördömande.
Som Jenny Lindahl Persson uttryckte det när hon var ordförande
för Ung Vänster:

”Och att hata det fruktansvärda
politiska förtryck som Sovjetkommunismen byggde upp är
givetvis också naturligt, även för svenska kommunister”(DN
Debatt den 21 februari 2000).

Denna vilja att påstå sig ha
tagit avstånd gick också igen när nuvarande partisekreteraren
Pernilla Zethraeus i ”Debatt” påstod att partiet
under C H Hermansson redan 1964 skulle ha deltagit i byggandet av
eurokommunismen, en ren historieförfalskning. Och den som tittar
på bilderna av de stående ovationerna som mötte
representanterna för SUKP, Sovjetunionens kommunistiska parti,
på vpk:s partikongress 1978, har svårt att se något
hat mot Sovjetkommunismen.

Nu är det 2004. Beteckningen ”Kommunist”
och hammaren och skäran är åter gångbara markeringar
i vänsterpartiet och Ung Vänster. Partiet arrangerar studieresor
till Kuba för att se att ”En annan värld är
möjlig” och Eva Björklund, suppleant i partistyrelsen,
anser att Kuba är en demokrati och försvarar de hårda
fängelsedomarna mot 75 oppositionella i mars 2003 (se Arbetaren
9/2004). Ung Vänsters ordförande Tove Fraurud försöker
hävda att fria val hålls på Kuba och i ett förslag
till internationellt program för vänsterpartiet hyllas
yttrandefriheten och demokratin på Kuba. Det är som ett
eko av de årtionden då skp och vpk ansåg att demokratin
mådde bättre i öststaternas ”folkdemokrati”
än i de ”borgerliga demokratierna”.

I söndagens Dagens Nyheter publicerades
en intervju med Mary Ekström, vars far, syndikalisten Viktor
Lindberg, var en av de så kallade Kirunasvenskarna som lämnade
Norrbotten för att arbeta i Sovjet. Han överlevde, kom
hem och framträdde på ett möte i ABF-huset i Kiruna
våren 1933. Viktor Lindberg hånades, förlorade
jobbet i gruvan och frystes ut för att han berättade om
verkligheten i Sovjetkarelen.

I oktober 2004 förklarar Siv Holma,
partistyrelseledamot för vänsterpartiet, att det ”såvitt
jag vet finns det ingenting att be om ursäkt för”
när det gäller partiets behandling av de Kirunasvenskar
som slapp nackskott och arbetsläger i Sovjet. Historikern och
vänsterpartisten Åsa Linderborg hänvisar till att
det var ”hårda tider” på 1980-talet och att
valet stod mellan ”USA-imperialismen och Sovjetsidan”.

När Emma Goldman och Alexander Berkman
kom till Sverige 1922 och berättade om sina erfarenheter från
två år i Ryssland innebar det dödsstöten för
leninisternas försök att få frihetliga socialister
att stödja Sovjet och Komintern.

Under varje epok i kommunistdiktaturernas
historia har det funnits liknande vittnesmål. Att skaffa sig
lik i garderoben har aldrig varit en fråga om brist på
kunskap, det har dessvärre varit ett medvetet val.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984