Är det några som alltid anses kunna invänta ett bättre tillfälle för att kräva sina rättigheter så är det kvinnor och barn. Så jag borde egentligen inte bli förvånad när jag läser intervjun med Masoud Kamali på Paraplyprojektets hemsida (www.paraplyprojektet.se). Det råder ingen tvekan om att direkt rasistiska argument har framförts i den så kallade […]
Är det några som alltid
anses kunna invänta ett bättre tillfälle för
att kräva sina rättigheter så är det kvinnor
och barn. Så jag borde egentligen inte bli förvånad
när jag läser intervjun med Masoud Kamali på Paraplyprojektets
hemsida (www.paraplyprojektet.se). Det råder ingen tvekan
om att direkt rasistiska argument har framförts i den så
kallade hedersmords- och -våldsdebatten och att detta måste
bemötas.
Men det är också viktigt att
kunna skilja mellan hur något skildras och företeelsen
i sig. Masoud Kamali som leder den pågående Integrationsutredningen
utnyttjar sammanblandningen av dessa frågor för att bagatellisera
frågan om hedersrelaterat förtryck. Han menar bland annat
att man ”gör en jättestor grej av att några
invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat
våld? Det är inget stort problem”. Och han vet att
det ”finns en hel del invandrartjejer som går till socialtjänsten
och säger att de är misshandlade? för att få
egna lägenheter”. Det sista är just det slags argument
som socialtjänsten använder sig av för att i många
fall rättfärdiga sin egen passivitet.
Min misstanke att Kamali är ute efter
att osynliggöra ett problem som han upplever som obekvämt
förstärks när jag tar del av hans kritik mot Astrid
Schlytter, som skrivit en bok om förekomsten av tvingande äktenskap
i Sverige. Hittills har hon huvudsakligen riktat sin kritik mot
att icke-svenska kvinnor och barn som gifts bort mot sin vilja diskrimineras
genom undantag i den svenska lagstiftningen samt genom myndighetspraxis
som i många fall är undfallande och bagatelliserar problemen.
Följden blir att just dessa individers rättigheter åsidosätts.
Man kan tycka att Kamali som utreder strukturell diskriminering
av icke-svenskar kunde ha användning för denna kritik
i sitt arbete. Men Kamali misstänkliggör Schlytters val
av forskningämne och kommenterar att (den svenska) överklassen
minsann också gifter bort sina barn.
I det här sammanhanget uppfattar jag
det som ett hån mot de unga kvinnor som oroar sig inför
kommande bröllop, med för dem okända män, som
föräldrarna arrangerat mot deras vilja. Man kan invända
att detta med arrangerade äktenskap och hedersrelaterat förtryck
inte är ett stort problem om man ser till antalet drabbade.
Finns det då någon mening med att lyfta fram dessa situationer
och särskilja dem från övriga fall av våld
och förtryck mot kvinnor annat än i ett rasistiskt syfte?
En uppenbar fördel är att man då kan utveckla metoder
och åtgärder som är anpassade till de berördas
situation och behov. Hittills har man utgått ifrån en
mall som förväntas passa alla. Rekommendationerna om anhörigplacering
för omhändertagna barn är ett exempel. I en situation
där någon kontrolleras av ett flertal släktingar
möjliggör en sådan placering fortsatt kontroll.
Genom att visa att det föreligger en
relevant skillnad kan man motivera att rekommendationen frångås.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss