Kultur

På väg mot en fullbordad tragedi

För Italien var mordet på Aldo Moro 1978 ett politiskt samhällstrauma som brukar jämföras med effekterna i USA av mordet på John F Kennedy i Dallas 1963. När den italienske regissören Marco Bellocchio väljer att 25 år efter den dramatiska våren 1978 göra ett vackert förtätat drama om denna händelse och låta en fiktiv humanism […]

För Italien var mordet på
Aldo Moro 1978 ett politiskt samhällstrauma som brukar jämföras
med effekterna i USA av mordet på John F Kennedy i Dallas
1963.

När den italienske regissören
Marco Bellocchio väljer att 25 år efter den dramatiska
våren 1978 göra ett vackert förtätat drama
om denna händelse och låta en fiktiv humanism bli hans
bidrag till Moro-dramat, är det inte svårt att förstå
att det väcker starka känslor i Italien.

Bellocchio var under 1960-talet en av de
unga radikala regissörerna, som efter filmer som Nävarna
i fickan (1965) och Kina är nära (1967) ville ställa
kameran i revolutionens tjänst.

Men slagorden har falnat och nu är
Buongiorno notte (God morgon, natt) en berättelse om det politiska
våldets tomhet. Det finns en nästan tragikomisk aura
kring de kommunistiska revolutionärerna i Röda brigaderna,
vars politiska grav grävdes när de beslöt att verkställa
den dödsdom som ”proletariatet” i en ”folktribunal”
hade avkunnat mot Aldo Moro.

Den 9 maj 1978, efter 55 dagar i fångenskap,
hittades Moros döda kropp, symboliskt placerad mitt emellan
de två stora partierna i Italien; kristdemokraterna och kommunisterna.

De bägge partier som Röda brigaderna
hatade och hoppades att arbetarklassen skulle överge för
att i stället ansluta sig till dess leninistiska dröm
om ett Sovjetitalien.

Bellocchios film har också drag av
dramadokumentär, inte minst genom sitt flitiga användande
av autentiska teve-inslag från 1978, och är skickligt
gjord och fängslande.

Roberto Herlitzka gör ett övertygande
porträtt av Aldo Moro, en man som vet att hans fångenskap
riskerar att sluta i hans egen död. Han skriver sina brev till
påven, familjen och partiet för att förmå
dem att rädda hans liv och påvisar lågmält
likheterna mellan kristendomens tidiga fanatism och de kommunistiska
brigadisternas järnhårda övertygelse.

Maya Sansa spelar den 23-åriga terroristen
Chiara, som vid sidan av fångvaktare och kokerska åt
Moro utåt spelar rollen av vanlig bibliotekarie. Det italienska
samhället kokar i Moro-dramats kölvatten, men brigadisterna
tvingas se hur den italienska arbetarklassen inte lyssnar till deras
budskap utan i stället stödjer kommunistpartiledaren Enrico
Berlinguers fördömande av terrorismen som ett hot mot
demokratin.

Genom Chiaras tankar vill Bellocchio varna
för att idealen hos kidnapparna bär släktskap med
fascisternas exekutionspatruller. Deras blinda lydnad bär spår
av Stalintiden där den som inte lydde ordern om att avfyra
nackskottet lätt kunde bli nästa offer själv.

Chiara representerar det humanistiska tvivlet
som finns även i de mest totalitära klimat, men denna
gång är hennes kätteri dömt att misslyckas.

När Moro försöker förklara
för kidnapparna att hans död kommer att förgöra
dem, att hans döda kropp kommer att rikta vreden mot Röda
brigaderna och innebära slutet för gruppen, så möts
han bara av floskler om proletariatets seger.

Till tonerna av Pink Floyds 1970-talsmusik
går filmen mot sin tragiska fullbordan.

När nyheten om Moros död spreds
samlades 100 000 människor i Rom och ropade ut sin ilska mot
mördarna. Fackföreningsledare lovade en enad front mot
terrorismen. Moro hade varit partiordförande i kristdemokraterna,
men han hade också varit den kristdemokrat som hade tagit
upp erbjudandet från kommunisternas Berlinguer om den historiska
kompromissen, en koalition mellan de bägge partierna.

Moros roll har de gångna 25 åren
spätt på konspirationsteorierna om att Röda brigaderna
var verktyg åt andra krafter och det faktum att polisens jakt
på kidnapparnas gömställe var taffligt skött
har ytterligare bidragit till dessa teorier. Men Bellocchio ger
oss inga nya indicier om att spåren går till CIA eller
frimurarlogen P2, som avslöjades i början på 1980-talet,
och vars smutsiga verksamhet blev början till kristdemokratins
borttynande i italiensk politik.

Redan 1984 splittrades Röda brigaderna
i två grupper och dess grundare, Renato Curcio, tog avstånd
från fortsatt väpnad kamp.

Några dussin män och kvinnor
har fortsatt sin kamp mot den italienska staten trots att massorna
inte anammar deras maning till resning. Så sent som i juni
i år dömdes 44-åriga Nadia Desdemona Lioce till
livstids fängelse. Hon misstänks tillhöra den andra
generationen Röda brigaderna, som i mars 2002 mördade
Marco Biagi, rådgivare till arbetsmarknadsministern.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Läsare av nyhetsbrev får 👇

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar