Ledare

Sudan – hopp och fruktan

De senaste veckorna har alltmer uppmärksamhet riktats mot Sudan. Många har hyllat de förhandlingar som nu äntligen kan leda till ett slut på konflikten i södra Sudan, där flera miljoner människor beräknas ha dött de senaste tjugo åren. Omvärlden och USA har där kunnat spela en konstruktiv roll och bidragit till att gerillan i söder […]

De senaste veckorna har alltmer uppmärksamhet
riktats mot Sudan. Många har hyllat de förhandlingar
som nu äntligen kan leda till ett slut på konflikten
i södra Sudan, där flera miljoner människor beräknas
ha dött de senaste tjugo åren. Omvärlden och USA
har där kunnat spela en konstruktiv roll och bidragit till
att gerillan i söder och regeringen i Khartoum har fört
förhandlingar.

Men det återstår att se om vapenvilan
kommer att bestå och om Sudan kan hitta lösningar så
att oljerikedomarna nu kommer alla till del. Tidigare förhoppningar
om fredliga lösningar har krossats. En förutsättning
är att både den afrikanska befolkningen i söder,
ofta kristna och animister, och den arabiska befolkningen i norr
tillerkänns lika rättigheter.

En demokratisering av landet är också
nödvändig för att undanröja risken för
nya krig. Varken regeringen eller SPLA, Sudanesiska folkets befrielsearmé,
har hittills gjort sig kända för någon strävan
till demokrati. SPLA:s ledare John Garang är en militär
befälhavare som kunnat få omvärldens sympati när
människor har saknat mat men han är känd för
hårda tag mot opposition och har kritiserats för att
sakna genuin vilja att hjälpa de människor han säger
sig kämpa för.

Sudans nuvarande president Omar al-Bashir
regerar i princip som diktator, även om en del politiska fångar
har frisläppts.

För befolkningen i södra Sudan
har krigen och svälten medfört ett miserabelt liv. En
rapport från FN:s barnorganisation Unicef förra veckan
konstaterade att ingen annanstans i världen är det så
få barn som går i skolan som i södra Sudan. Vägar
och sjukhus saknas och ett normalt ekonomiskt liv har berövats
de flesta invånare i ett område som är lika stort
som Tyskland och Frankrike tillsammans. Massivt bistånd kommer
att behövas om nu freden ska bli varaktig.

Medan södra Sudan nu i alla fall har
en rimlig chans till fred är läget i Darfur i västra
Sudan utan ljuspunkter. FN:s undergeneralsekreterare för humanitära
frågor, Jan Egeland, beskrev förra veckan Darfur som
den värsta humanitära katastrofen i världen just
nu. Närmare två miljoner människor är i behov
av hjälp, sade Egeland.

I DN den 15 juni påpekade Leif Ohlsson,
fredsforskare vid Göteborgs universitet, att det nu råder
ett spöklikt lugn i Darfur där ”den etniska rensningen
är fullbordad”. Direkta strider har upphört, men
över en miljon människor har lämnat sina nedbrända
byar och finns i vad som enligt Ohlsson i praktiken utgör ”regeringskontrollerade
koncentrationsläger”. Grannlandet Tchad har tagit emot
över 150000 flyktingar och det finns risk att striderna sprider
sig över gränsen. Den 17 juni anklagade Tchads regering
milisstyrkorna från Darfur för att ha gått över
gränsen och hävdade att 69 milissoldater hade dödats.

Allt fler varnar för att Darfur 2004
kan bli ett nytt Rwanda. Det finns dock skillnader mot Rwanda 1994
där den hutu-nationalistiska regimen organiserade ett folkmord
där nästan en miljon människor dödades på
hundra dagar.

I Darfur riskerar människorna att dö
av svält i den etniska rensningens spår. Enligt beräkningar
från USA:s biståndsorgan USAID riskerar 350000 människor
att dö om de inte får hjälp den närmaste tiden.
Omvärlden har än så länge möjligheter
att förhindra denna massdöd.

Politiskt kan trycket mot regeringen i Khartoum
skärpas. Samstämmiga uppgifter gör gällande
att regimen ljuger när den frånsäger sig ansvaret
för den arabiska Janjawid-milisens härjningar. SLA och
JEM, de väpnade grupperna bland Darfurs afrikanska befolkning,
bör liksom SPLA i södra Sudan kunna uppmuntras att hitta
förhandlingslösningar.

Hittills har dock Afrikanska Unionen, AU,
inte visat tillräcklig handlingskraft och FN:s säkerhetsråd
har agerat lamt. Förra veckan signalerade FN:s generalsekreterare
Kofi Annan dock en aktivare linje från FN:s sida. Han väntas
inom kort besöka Sudan och sade att den sudanesiska regeringen
är ansvarigt för att skydda civila i Darfur. Kofi Annan
ville inte använda ordet ”folkmord”, men sade att
Sudans regering definitivt kan göra något åt Janjawid-milisen.

Och han flaggade för att internationell
hjälp kan behövas för att bistå Darfurs civilbefolkning.
Hittills har regeringen i Khartoum snarast försökt hindra
hjälpen från att nå fram till Darfur och underblåst
milisens attacker. Om Kofi Annan ska kunna sätta kraft bakom
orden krävs nu att FN:s säkerhetsråd också
inser att passivitet kommer att leda till massdöd i västra
Sudan.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984