Kultur

Nunna eller cancerpatient i fittans värld?

– Hallå! Nej nej nej så där kan du ju för fan inte göra, jag har ju suttit här och väntat skitlänge LÄS PÅ SKYLTEN det står ”sitt ner” och då gjorde jag det och sen kommer hon där (pekar hotfullt) och sa att nähä ni måste ta nummerlapp och DÅ GJORDE JAG DET men […]

– Hallå! Nej nej nej så
där kan du ju för fan inte göra, jag har ju suttit
här och väntat skitlänge LÄS PÅ SKYLTEN
det står ”sitt ner” och då gjorde jag det
och sen kommer hon där (pekar hotfullt) och sa att nähä
ni måste ta nummerlapp och DÅ GJORDE JAG DET men nu
kommer du bara här och ska gå före.

Det är måndagmorgon och jag
har glömt mitt kön. Jag har glömt att jag inte alls
är bland en bunt lokförargubbar i farsans ålder,
utan i det kvinnligaste kvinnliga: mödravårdscentralens
väntrum.

Jag har på rutin och med ryggmärgsreaktion
handlat som jag brukar, klackarna i backen och näven i skyn,
här kommer ingen och sätter sig på mig. Men. Nu
tittar tio-tolv kvinnor upp från väntrumstidningar och
barnvagnar och mobiltelefoner och är alldeles tysta. Ingen
säger såklart ”Var fan fick du luft ifrån”
eller ”Haru inte fått dig nåt på länge”,
och den där långa andra salvan som ligger i svalget och
väntar på förlösning får ligga kvar.

Ett misslyckat försök till leende
leder till nya försök att släta över det jag
just gjort, vridit om kniven mitt i det allra heligaste, stället
där dom synar livmodern på oss allihop.

Börjar pillra nervöst med leg
och kallelse och låtsas som att inget hänt. Som att jag
inte varit dum i huvet mot en massa förortsbrudar i samma sits
som jag själv. Som att jag inte jobbat med bara gubbar i sju
år och fått så mycket smisk att jag numer alltid
slår först och hårt. Som om inget kvinnoförtryck
fanns, liksom. Samtidigt rullar en videoslinga i väntrummet.
Den handlar om hur vi ska undersöka våra bröst,
en bröstvårta i extrem närbild, ackompanjerad av
klassisk musik. En basig mansröst berättar för oss
hur vi ska klämma och känna och sträcka. Jag mår
illa.

Inne hos barnmorskan ska jag ta cellprov.
Hon passar på att berätta att risken för livmodershalscancer
ökar ju fler sexpartners man har. Jag skrattar, men hon ser
bister ut och börjar förklara om kondylom och virus och
om att nunnor aldrig behöver komma på cellprovstagningar.
Nunna eller cancerpatient. Det är väl ett guds straff,
skojar jag, men det var tydligen inte roligt alls. Ligger en stund
medan erforderliga celler skrapas av. Jag tänker på att
det finns en hel värld som handlar bara om fittor och sjukdomar
och aborter och cancersvulster.

Upplyftande. Jag skulle vilja försvara
mig mot barnmorskan, berätta att jag faktiskt är så
präktig att jag tar en fluortablett när jag sugit kuk.
Men jag håller käften. Sen går jag med låtsat
starka steg igenom väntrummet och ut på gatan. Jag måste
komma ihåg att jag har ett kön. Är ett kön.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984