Ledare

Efter Tumbadomen: Klyftan ökar

”Jag har visserligen inte läst domen, men?”. Det var en inte helt ovanlig reaktion förra veckan sedan Högsta domstolen hade avkunnat sin dom i det så kallade Tumbamålet. Att personer som Nalin Pekgul, ordförande för s-kvinnorna eller Expressens ledarskribent Linna Johansson ändå kände sig manade att ha åsikter om HD:s dom och att flera hundra […]

”Jag har visserligen
inte läst domen, men?”. Det var en inte helt ovanlig reaktion
förra veckan sedan Högsta domstolen hade avkunnat sin
dom i det så kallade Tumbamålet. Att personer som Nalin
Pekgul, ordförande för s-kvinnorna eller Expressens ledarskribent
Linna Johansson ändå kände sig manade att ha åsikter
om HD:s dom och att flera hundra uppretade personer, merparten kvinnor,
på kort varsel samlades utanför regeringskansliet Rosenbad
i Stockholm för att uttrycka vrede över HD:s frikännande
dom, säger något om känslorna som svallar.

Få rättsfall har under senare
tid väckt så mycket uppmärksamhet som åtalet
mot några unga män i Tumba för att de ”i samråd”
den 16 februari 2003 haft sexuellt umgänge med en kvinna ”genom
att otillbörligt utnyttja att hon befunnit sig i hjälplöst
tillstånd” som Riksåklagaren formulerade det i
åtalet i HD.

För den som läser domarna; från
tingsrätt, hovrätt och nu HD, i detta mål står
det klart att Tumbamålet på flera sätt avviker
från vanliga sexualbrott. Det är därför knappast
förvånande att tingsrätten och hovrätten var
oeniga i sina domslut och att bedömningen av de faktiska omständigheterna
har skiftat i de tre rättsinstanserna.

HD konstaterar i sin dom att det inte har
gjorts gällande att det skulle ha förekommit något
våld, hot eller tvång och drar slutsatsen att detta
mål inte handlar ”om något av de typfall av hjälplöst
tillstånd som straffbestämmelsen för sexuellt utnyttjande
är tänkt att omfatta”. De uppgifter som förekommit
om att kvinnan hade drogats har inte presenterats i målet.
Enligt TT:s uppgifter den 9 april 2003, då det första
åtalet väcktes, fanns för övrigt uppgifter
om att ytterligare två kvinnor skulle ha anmält att de
trott sig ha blivit drogade på samma krog i Tumba där
dramat inleddes.

Den svenska lagstiftningen bygger på
tanken om det sexuella självbestämmandet. Om en kvinna
säger nej eller visar att hon inte vill så kan mannen
åtalas för våldtäkt. Samma sak om hot eller
våld används eller om gärningsmannen har drogat
henne. Om den nya lagen går igenom kommer det inte längre
kallas sexuellt utnyttjande om kvinnan är hjälplös
utan våldtäkt.

I samband med debatten om Tumbadomen har
frågan om samtycke fått förnyad aktualitet, förstärkt
av Europadomstolens utslag den 4 december 2003, då domstolen
i ett mål mot Bulgarien fann att Europakonventionen ålägger
staterna att straffbelägga och effektivt lagföra ”varje
form av sexuellt umgänge utan samtycke”, även om
offret inte har gjort fysiskt motstånd.

Folkpartiets EU-kandidat Maria Carlshamre
och centerpartisterna Johan Linander och Annika Qarlsson har liksom
Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, den senaste
veckan argumenterat för att sexuellt umgänge utan samtycke
ska kriminaliseras. På Radar i Arbetaren nr 8/2004 redogör
Lina Hjorth för en del av argumenten kring samtycke som grundprincip.

Hittills har det dock funnits ett motstånd,
både från regeringen och remissinstanserna när
det gäller det nya lagförslaget. Det är lätt
att ansluta sig till principen om samtycke, samtidigt som det går
att inse dilemmat när en domstol utan några vittnen ska
ta ställning till om samtycke förelåg. Men det finns
trots allt en sympatisk tanke bakom idén om samtycke i och
med att fokus förskjuts från kvinnans eventuella motstånd
till mannens agerande.

Däremot lär inte dilemmat kring
skyldig eller oskyldig försvinna ur rättssalen med införandet
av samtycke. De flesta sexuella handlingar utförs frivilligt
och ömsesidigt. De flesta sexualbrott begås av en gärningsman
som känner brottsoffret och som inte sällan har eller
har haft en nära relation med offret. För att underlätta
den fortsatta diskussionen om samtycke kan vara en väg mot
stärkt kroppslig integritet ska det bli intressant att se erfarenheterna
från den nya brittiska lagen, där samtycke krävs
från 1 maj 2004.

Reaktionerna efter Tumbadomen visar på
en växande vrede, en ökad klyfta mellan rättsuppfattningen
hos många kvinnor och en hel del män. Enkelt uttryckt:
Om halva befolkningen känner misstro mot rättssystemet
i frågan om en av de allvarligaste kränkningarna någon
kan utsättas för, då måste det noga övervägas
hur ett förtroende ska upprättas. När överläkaren
Susanne von Schreeb till och med går ut i SvD och uppmanar
kvinnor att inte polisanmäla våldtäkter har vi ett
brottsofferproblem som ger kalla kårar inför framtiden.

I senaste numret av Kvinnotryck, som ges
ut av Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i
Sverige, presenteras dystra siffror. I Uppsala ledde endast 7 av
125 fall av våldtäkter inomhus mot kvinnor över
15 år till åtal. I Stockholm City är det lika illa,
6,7 procent under 2002.

Allt beivrande av brott kräver rättssäkerhet.
Men brottslighet ska också beivras av samhället. Sexualbrottslighet
är till största delen ett manligt problem. Att förändra
attityder är ett långsiktigt arbete, inte minst då
det handlar om ett så intimt ämne som sexualitet. Men
att ha lagar, och tillämpa dessa, så att de ger trygghet
också åt kvinnor måste bli en självklarhet
i ett land som kallar sig världens mest jämställda.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984