Kultur

Draculic inte riktigt övertygande

Det är lätt att föreställa sig att krigsförbrytare är en samling råbarkade sällar. Men en del av dem är välpolerade män i snygga kavajer och slips. Det är kanske inte de som utför det smutsigaste hantverket, men med sin signatur på ett papper kan de döma tusentals människor till fördrivning, inspärrande i koncentrationsläger eller ond […]

Det är lätt att föreställa
sig att krigsförbrytare är en samling råbarkade
sällar. Men en del av dem är välpolerade män
i snygga kavajer och slips. Det är kanske inte de som utför
det smutsigaste hantverket, men med sin signatur på ett papper
kan de döma tusentals människor till fördrivning,
inspärrande i koncentrationsläger eller ond bråd
död i nationens heliga namn.

Jag minns Jadranko Prlic som en verserad
bosnisk politiker när vi stod på Lilla Nygatan i Stockholm
den 31 oktober 2000. Han hade just hållit ett föredrag
på Utrikespolitiska institutet om utvecklingen i Bosnien-Hercegovina
och talat om den nya regeringens förhoppningar om en ny utveckling
bort från kriget och in i EU. Han berättade för
mig att han nyligen hade lämnat det högernationalistiska
bosnienkroatiska partiet HDZ. Anklagelserna som Christian Palme
riktat i Dagens Nyheter samma dag hade han avfärdat. Palmes
artikel hade rubriken ”Skicka Jadranko Prlic till Haag i stället
– regeringens gäst är en misstänkt krigsförbrytare”
men det hindrade inte att Prlic i januari 2002 var gäst vid
det årets folkmordskonferens i Stockhom och då talade
om försoning och betydelsen av FN:s krigsförbrytartribunal
i Haag.

I början av april i år överlämnade
sig Prlic till Haag sedan tribunalen väckt åtal mot honom
och fem andra bosnienkroater för ”Brott mot mänskligheten”.
Som regeringschef i Herceg-Bosna, de bosnienkroatiska separatisternas
egen ”stat” under 1992-94 ska nu Prlic åtalas för
en rad övergrepp och för att ha ingått i ett ”joint
criminal enterprise” (samma juridiska begrepp som används
när det gäller Slobodan Milosevic och hans närmaste
män) där bland andra Kroatiens president Franjo Tudjman,
avliden 1999, och Kroatiens försvarsminister Gojko Susak, avliden
1998, ingick.

Rättvisan rullar vidare när det
gäller de talrika förbrytelser som begicks i de postjugoslaviska
krigen. Cellerna i häktet i Scheveningen får allt fler
gäster och allt fler domar avkunnas av tribunalen.

Den kroatiska författaren Slavenka
Drakulic har den rättsliga uppgörelsen i fokus i sin senaste
bok Inte en fluga förnär, som ges ut i åtta länder
samtidigt. Hon försöker förstå om det är
”monster eller människor” som har utfört morden
och övergreppen. Drakulic sitter och lyssnar under rättegångarna
och hon har satt sig in i de olika målen.

Drakulics bok är ett viktigt dokument.
Inte minst därför att det inom så kallad mediekritisk
vänster finns en stark vurm för historierevisionism, vilket
tydligt har visats i debatten kring Diana Johnstone och Ordfront
under vintern. ”Synen på Serbiens och Milosevics roll
måste omprövas” slog till exempel Lena Malmberg,
redaktionssekreterare på Flamman fast den 11 december förra
året. Det är därför intressant att jämföra
skildringen av händelserna i Gospic hos Diana Johnstone och
Slavenka Drakulic.

I sin bok Fools? Crusade berättar Johnstone
om de fasansfulla morden i staden Gospic hösten 1991. Mellan
120 och 150 personer, merparten serber, dödades under en natt
av kroatiska styrkor. Förutom att Johnstones slutsatser av
tidsförloppet är tveksamma – morden i Gospic var inte
startpunkten för kriget i Kroatien – så lyckas hon helt
förtiga att Gospic fick ett sällsynt rättsligt efterspel.

Vintern 2001 utfärdades häktningsorder
på general Mirko Norac. Det blev nästan uppror i Kroatien
och den 11 mars samlades uppåt 100 000 personer i Split för
att hylla krigshjälten Norac som då hade gått under
jorden. Trots detta blev det till sist en rättegång som
enligt Drakulic inger ”visst hopp om att kroaterna kommer att
kunna bearbeta sitt blodiga förflutna”.

Trots hot och vittnen som inte ville minnas
avkunnade domaren Ika Saric, en modig kvinna i Rijeka, långa
fängelsestraff mot Norac och några av de andra som gjort
sig skyldiga till morden.

Drakulic är väl medveten om att
den kroatiska historieskrivningen hittills bara handlat om ett modigt
försvarskrig för självständighet, inte om de
skändligheter som begicks när 200 000 serber tvingades
lämna Krajina i augusti 1995 eller hur 24 000 muslimer sattes
i 44 koncentrationsläger i bosnienkroatiska områden.

På samma sätt ser alla sidor
på sina egna insatser under krigen, det är alltid den
egna gruppen som utsatts för övergreppen. Och när
FN-tribunalen i Haag ingriper genom att lagföra massmördarna
och våldtäktsmännen går det att piska upp
en opinion som tar fram porträtten på den åtalade
och ställer sig på torgen i Zagreb, Mostar, Belgrad eller
Prishtina och hävdar att just den personen är en hjälte
och inte alls hör hemma i Haag. Och de som är anklagade
har ofta svårt att förstå varför just de ska
utsättas för en rättegång.

I det kusliga kapitlet om ”Grabbarna
som ville ha lite kul” berättar Draculic om bosnienserberna
Dragoljub Kunarac, Radomir Kovac och Zoran Vukovic, som i februari
2002 fick långa fängelsestraff i en process som skrev
europeisk rättshistoria då detta var första gången
som våldtäkter definierades som brott mot mänskligheten.
De tre männens offer var muslimska kvinnor i staden Foca i
östra Bosnien, en stad som blev ökänd för sexuella
övergrepp.

Drakulic presenterar ett starkt argument
för nödvändigheten av internationell rättsskipning:
”Hade det inte varit för Haagtribunalen skulle Kunarac,
Kovac och Vukovic fortfarande sitta på något kafé
i centrala Foca och röka, dricka brännvin och prata krigsminnen.
Där skulle de behandlas med samma respekt som alla andra krigsveteraner.
Och om någon av kvinnorna de våldtagit råkade
gå förbi skulle de peka på henne – och skratta.”

Drakulic berättar också om de
fruktansvärda dagarna i juli 1995 då de muslimska män
som gav upp eller infångades i och runt staden Srebrenica
alla mördades.

Trots att Slavenca Drakulic presenterar
många förnuftiga tankar, inte minst om hur historien
om 1990-talets krig ska skrivas för kommande generationer,
och försöker förstå hur ”helt vanliga
människor” kan förvandlas till deltagare i vidrigheterna,
så har hennes bok klara svagheter. I viljan att inte skriva
en renodlad dokumentär- eller reportagebok, förfaller
hon till ett psykologiserande och försök till skönlitterärt
berättande som känns irriterande. Avsnitten om presidentparet
Slobodan Milosevic och Mira Markovic och general Ratko Mladic övertygar
därför inte. Inte heller känner jag mig övertygad
om att Drakulic vet vad Goran Jelisic, dömd till 40 års
fängelse, tänkte när han satt och fiskade vid floden
Sava.

Sedan slarvas det med årtal och andra
viktiga fakta, vilket känns extra trist när man vet att
en bok av Slavenka Drakulic får stor spridning.

Detta till trots så ska det också
sägas att hennes slutkapitel är lysande. Där berättar
hon om ”Broderskap och enhet” i häktet i Scheveningen.
Här lever de nu: serber, kroater, albaner och muslimer/bosnjaker
i bästa sämja.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984