Under jorden

Låt oss gå ett steg tillbaka. Året är 2003 i landet Sverige. Folk protesterar mot kriget i Irak, röstar nej till EMU och förfasar sig över ”Big Brother”.
Samtidigt vandrar 31334 livsöden genom Migrationsverket i form av asylärenden.
15 procent, 4631 människor, får besked om att de får stanna i första instans.
22656 personer får avslag.
Av dem kommer en stor del att överklaga. Men många kommer efter ännu ett avslag att gömma sig.
Om systemet inte kan ge människor det skydd de har rätt till, måste vi hitta en lösning utanför systemet. Så beskriver nätverket Ingen människa är illegal, IMÄI, sin verksamhet.
Att hjälpa någon som gömmer sig är inte straffbart, så länge man själv inte tjänar ekonomiskt på det. De flesta av dem som gömmer sig klarar sig med hjälp av släktingar och vänner som har uppehållstillstånd. Andra tar hjälp av organisationer, som till exempel IMÄI. I Göteborg har nätverket hjälpt gömda flyktingar sedan 2001.

När Migrationsverket upptäcker att någon som skulle ha lämnat landet inte går att få tag på, anmäls detta till polisen. Vid förra årsskiftet hade Rikspolisstyrelsen 7500 sådana efterlysningar. En del av de här människorna kan ha lämnat landet på egen hand. Men troligare är att de som lever i Sverige utan uppehållstillstånd är långt fler.
IMÄI räknar med ungefär 10000 gömda flyktingar i Sverige och att runt 500 av dem bor i Göteborg.

Det är en tisdagskväll i april. Hameed och Ahmad kommer för att fika hemma hos Maria. De kramar om varandra som gamla vänner. Egentligen hade de lika gärna kunnat vara det. En student och ett vanligt par på 25 och 26 år som snart ska ha barn. Men Maria är med i IMÄI och kontaktperson till paret, som har gömt sig sedan i februari.
Hameed sjunker ner på en madrass på golvet, trött av att bära på sin stora mage. Ahmad sitter på Marias skrivbordsstol och häller socker i teet. Han berättar historier från deras kontakter med Migrationsverket. Slår ut med armarna, tittar upp i taket och säger något på arabiska som får Hameed att vrida sig av skratt.
Maria hör sig för om hur deras kontakter med barnmorskan går. Hon undrar hur de har det ekonomiskt och Ahmad berättar att de har hundra kronor kvar av det de fick från Maria förra gången de sågs.
– Det är ett dyrt land det här, säger han bekymrat.

Maria gick med i IMÄI förra året. Hon kom i kontakt med nätverket efter att ha skrivit en B-uppsats på socionomprogrammet om människor som gömt sig innan de fått uppehållstillstånd. Nu är hon aktiv i IMÄI:s bogrupp, eller Momo som den också kallas. Som kontaktperson till någon som gömmer sig hjälper hon till att leta bostad, förmedla pengar, ta kontakt med läkare eller att förebereda en ny ansökan. En sådan enkel sak som att ge de gömda spårvagnskort är till exempel oerhört viktigt, eftersom en papperslös lätt kan bli avslöjad vid en biljettkontroll om hon eller han inte har betalat.
Flyktingarna får kontakt med nätverket genom att ringa Momos jourtelefon.
– Det brukar ringa flera varje vecka. Ibland måste vi säga nej, eftersom vi inte har möjlighet att hjälpa alla, även om det känns jättejobbigt, säger Maria.
Bostäder hittar man genom att folk ibland hör av sig och vill hjälpa till.
– Annars får man försöka fixa in dem hos vänner, aktiva i Röda korset eller hitta andra tillfälliga lösningar. Men det är väldigt stressigt för dem som måste flytta runt hela tiden.

Maria säger att IMÄI aldrig uppmanar någon att gömma sig. Hon beskriver livet för de gömda som ett liv på sparlåga, med en ständig rädsla för att bli avslöjad.
– Man märker att många mår jättedåligt. De kan inte planera något för framtiden, eftersom de inte vet hur den kommer att se ut. Oron sätter sig i kroppen, många får fysiska smärtor och blir deprimerade. Även om de kan vara ute, kanske de inte vågar eller helt enkelt inte har lust. Det är lätt att bli handlingsförlamad och apatisk, säger Maria.
– Men sedan finns ju de som försöker leva ett så vanligt liv som möjligt; tränar fotboll och går ut på krogen, även om det är riskabelt. Man kan inte alltid vara rädd.
Hon är kritisk mot Sveriges asylpolitik.
– Jag tycker inte att den fungerar. Att söka asyl är en mänsklig rättighet, men det känns som att Migrationsverket försöker hitta de svaga punkterna i varje fall, att de inte vill tro på människors berättelser. Om man inte litar på myndigheterna i sitt land, är det jättesvårt att få med sig de papper som Sverige kräver, men just det kan bli ett skäl till att man får avslag.

Ett annat problem är dåliga tolkar. Maria berättar om en kvinna hon träffade under arbetet med sin uppsats. Kvinnan hade flytt till Sverige eftersom hon arbetade som redaktör och ytterst ansvarig på en politisk tidskrift. Enligt tolken var hon korrekturläsare och eftersom de svenska myndigheterna inte ansåg att hon hade särskilt mycket ansvar som sådan, fick hon avslag på sin asylansökan. När hon gick under jorden och fick hjälp med sitt fall, kom misstaget fram och efter en ny ansökan fick hon uppehållstillstånd.
– Gömda flyktingar sätter verkligen asylfrågan på sin spets. När människor gömmer sig för att de inte kan åka tillbaka och ändå inte får asyl, då måste något vara fel med systemet, säger Maria.
Hon medger att det kan vara frustrerande ibland, att inte kunna hjälpa alla och att veta att politiken som förs gör att ännu fler kommer att gömma sig.
– Det kan kännas som att hur mycket man än jobbar med praktiska saker, hjälper det inte i längden. Då är det skönt att vi arbetar på olika fronter, med kampanjer för att förändra lagarna också, säger hon.

Folkets Hus, en onsdagskväll. IMÄI har bjudit in till debatt om asylpolitiken och det nya lagförslaget. Många har kommit, men socialdemokraterna har inte skickat någon representant.
Lagförslaget man talar om är proposition 2003/04:59. Den 12 maj kommer riksdagen att ta ställning till den och till det omtalade transportörsansvaret, som innebär att flygbolag som transporterar människor som inte har tillstånd att komma in i landet kan få böta stora summor. Proposition 2003/04:59 handlar framför allt om att ta bort det man kallar ny ansökan (se faktaruta om asylprocessen). Den används i dag för att ta upp nya, ofta humanitära, skäl och på det sättet få sitt fall prövat ytterligare en gång efter ett avvisningsbeslut. Skulle propositionen gå igenom, försvinner den möjligheten. I stället kommer Migrationsverket att kunna ta ställning till det som kallas för verkställighetshinder, det vill säga sådant som gör det omöjligt att skicka flyktingen tillbaka till sitt land, som att personen i fråga är alltför sjuk eller att situationen i hemlandet gör det omöjligt att återvända. Migrationsverket kan då ge ett tillfälligt eller ett permanent uppehållstillstånd, beroende på hur länge hindret beräknas finnas kvar.

Regeringen hävdar att lagförslaget skulle minska väntetiderna och därigenom göra asylprocessen humanare.
Erik Helgesson från IMÄI reser sig upp och förklarar vad han ser som problemen propositionen:
– Ny ansökan är en ganska dålig säkerhetsventil, till exempel kan man bara ta upp nya skäl, som inte har prövats tidigare. Men det är fortfarande det enda vi har att luta oss mot. Framför allt är det en psykologisk hjälp, något att hoppas på. Migrationsminister Barbro Holmberg talar om att det kommer att finnas andra säkerhetsventiler, men det man kallar verkställighetshinder är oftast bara tillfälliga och handlar om att vänta några veckor tills den som mår dåligt mår så pass bra att man kan kasta ut honom eller henne.
– Vi behöver den nya ansökan för att hålla hoppet uppe hos de som gömmer sig. Redan nu lever många på randen till självmord. Erik Helgesson sätter sig ned och får en stor applåd av publiken.

Vitsipporna har precis slagit ut när jag tar spårvagnen mot Göteborgs utkanter. När vi lämnar centralstationen börjar vagnen sakta men säkert att tömmas på blonda kalufser, och efter en stund är det få som ser typiskt svenska ut. Här är det lätt för den som gömmer sig att smälta in.
På Ahmad och Hameeds ytterdörr står ett svenskt efternamn. Lägenheten består av ett övernattningsrum med köksvrå. Genom det öppna fönstret hörs barnskrik från gården.
En liten teve står på i ett hörn. Ljudet är avslaget.
Ahmad sätter sig på kanten av sängen och berättar om sitt liv, så som det såg ut för några år sedan. Efter att ha avbrutit sin universitetsutbildning när hans far dog, arbetade han på restaurang, tjänade hyfsat och hade många vänner. Han beskriver sig som nöjd.
När det blir Hameeds tur att berätta, tittar hon upp i taket och säger att hennes liv i hemlandet hade två delar. Först den där hon pluggade och arbetade i en affär, levde ett normalt liv. Sedan den som började när hennes pappa inte ville att hon skulle gifta sig med Ahmad.
– I mitt land kan man inte bara ha en pojkvän på det sättet. Min pappa sade åt mig att lämna honom och gifta mig med min kusin, säger hon.
De försökte acceptera situationen. Hameed gifte sig med kusinen, men efter ett tag stod hon inte ut längre.
– Jag kände att jag hade offrat mig för min familj. Min pappa var nöjd och min mamma och min syster kunde fortsätta leva som vanligt. Men jag blev misshandlad av min man och fick inte ens gå ut. Jag kände mig som en fånge.

Efter två självmordsförsök och många svåra funderingar bestämde Hameed och Ahmad sig förra sommaren för att lämna landet tillsammans. Att stanna kvar vore omöjligt, förklarar Ahmad.
– Hameeds släkt tycker att vi har förstört deras heder. Nu vill de se oss döda.
En kompis tipsade dem om en bekant i Sverige och efter att till slut ha fått tag på ett visum, som de ställde till Frankrike för att förvilla familjen, gav de sig av.
Problemet i Ahmed och Hameeds fall var just detta, ett visum till Frankrike, men också det faktum att det inte går några direktflyg till Sverige.
– Om jag bara hade ljugit för Migrationsverket – sagt att jag inte förstod engelska, att jag inte visste var vi hade mellanlandat, vad som helst – då hade vi nog haft ett normalt liv nu, ett eget hem, inkomst, vi hade inte behövt gömma oss. Men jag sade sanningen, jag berättade att vi hade bytt plan i Frankrike, säger Ahmad och tänder en cigarett som han röker vid fönstret, otåligt.

Sedan 1997 gäller Dublinkonventionen. Den innebär att den som flyr måste söka asyl i det första land hon eller han kommer till som har skrivit på konventionen.
Därför fick paret besked om att de måste åka tillbaka till Frankrike.
– Men det är omöjligt, säger Hameed. Jag har släktingar där också, och de letar efter oss.
En överklagan av beslutet ledde till ännu ett avslag. Kort därefter gjorde Hameed och Ahmad en ny ansökan till Utlänningsnämnden. Även den fick avslag, med motiveringen att deras fall borde prövas i Frankrike och att de skulle ha tillräckligt skydd där, trots att Hameed har släkt i landet.

I början av februari kom beskedet att paret skulle lämna Sverige tre dagar senare. Då bestämde de sig för att gå under jorden.
– Vi hade inget val. Det är fortfarande bättre än att åka tillbaka, säger Hameed.
Efter att en lokaltidning hade skrivit om deras fall, blev de kontaktade av en kvinna och erbjudna att låna lägenheten de nu bor i.
På väggarna hänger prydnadssaker, en bonad på svenska, några inramade vykort. Det enda som ser ut att vara deras eget är ett foto bredvid sängen.
Hur länge de får bo här vet de inte.
Jag frågar hur de ser på livet de lever nu. Hameed blir tyst och Ahmad kommer tillbaka från fönstret, sätter sig på en av köksstolarna.
– Vi pratar ofta om hur vi känner oss. Det känns som att vi håller på att förlora, vi är alltid rädda att någon ska komma och gripa oss. Ibland tänker vi på framtiden, men då menar jag om tre eller fem dagar, vi oroar oss för att någon av oss ska bli sjuk eftersom vi inte kan gå till vårdcentralen. Jag funderar mycket på hur det ska bli med Hameeds förlossning, säger han.

Om två månader ska Hameed föda. Paret har kontakt med en barnmorska som hjälper dem. På köksbordet ligger ultraljudsbilder på barnet och en läkare har lovat att hjälpa dem att planera förlossningen. Men Hameed är orolig.
– Hur ska vi få babyn till vårdcentralen? Och mat, vi har ju inga pengar. Jag och Ahmad kan stå ut med det här livet, men ett barn kan inte leva så, säger hon och suckar.
Ahmad tittar ner i golvet. Berättar om en handläggare på Migrationsverket.
– Hon sa till Hameed att vi kunde slappna av, att vi var säkra här. Men flera månader senare berättade de att vi måste åka till Frankrike. Hade de sagt det med en gång, då hade vi försökt tänka ut en annan plan redan från början. Och då hade inte Hameed varit gravid, säger han och tystnar.
Plötsligt är leendet borta. Hameed fäster ögonen på teveskärmen, där stajlade människor förklarar sina känslor för varandra i ett dejting-program. Ahmad gnider sig i ögonen. Ingen säger något på flera minuter.

Organisationer som IMÄI har inga stora summor att ge de som gömmer sig. Inkomsterna baseras på frivilliga bidrag från medlemmar och sympatisörer.
Som gömd är ett av de stora problemen ekonomin. Utan arbetstillstånd är det svårt och riskfyllt att hitta ett arbete, men många är helt enkelt tvungna.
En av dem som försörjer sig genom olika svartarbeten är Tara. Nu är det nästan sex år sedan hon kom till Sverige. Hälften av den tiden, tre år, har hon tillbringat som gömd.
Hon talar målmedvetet och lugnt, på flytande svenska.
– Det är svårt, det går inte att beskriva hur det är att leva så här. Man lever som en död människa, man kan inte göra någonting, säger hon.

Under sin tid i Sverige har Tara hunnit jobba på en rad arbetsplatser: i gatukök, på pizzerior, restauranger, livsmedelsaffärer, caféer och i en blomsteraffär. Men inget av jobben har varit särskilt bra.
– En del arbetsgivare är snälla, men det handlar fortfarande inte om några bra löner. Och alla arbeten är väldigt hårda och tunga, säger Tara.
Hon gnider sig över axeln och berättar om ett café där hon var tvungen att rengöra en stor bakmaskin varje dag, trots att hon förklarade för sin chef att den var för tung för henne.
– Men man har ingen möjlighet att neka, eftersom de bara kan be en att gå. Som gömd har man ingen makt över huvud taget, säger hon med eftertryck.
Lönen kan variera mycket. Tara säger att hon inte råkat så illa ut som många andra, kanske för att hon är bra på att säga ifrån när hon tycker något är fel.
– Erbjuder de mig 15 kronor i timmen kan jag säga nej tack, eftersom jag har vänner som kan hjälpa mig i värsta fall. Jag måste inte arbeta för vilken lön som helst. Men det finns de som inte kan välja. Jag känner personer som arbetar för 20 kronor i timmen och jag har hört talas om de som bara får 5 kronor.
På frågan om vad som skulle hända om hon skadar sig, skrattar hon till, uppgivet.
– Ingenting! Vad kan jag göra? När jag jobbade på café, skar jag nästan av mig fingertoppen och det blödde jättemycket. När jag ville gå till någon som kunde hjälpa mig, eftersom jag var rädd att förlora mitt finger, sade de att jag inte behövde komma tillbaka mer, eftersom det kunde bli svårt att arbeta med en skadad hand. De gav mig inte ens ett papper att stoppa blodet med!

En annan risk med arbetet är att helt enkelt bli lurad. Tara arbetade flera månader på en restaurang utan att få betalt. Ägaren bad hela tiden att få vänta och Tara fick leva på lånade pengar. Till slut lämnade hon arbetet utan att ha fått sin lön.
– Jag gick till en advokat och frågade vad jag kunde göra, men jag fick svaret att det inte gick, eftersom jag inte har uppehållstillstånd. Det känns jättehemskt. Det handlar inte om pengarna i första hand, det handlar om att få ställa den som har utnyttjat en till svars.
Hon stannar upp. Säger att det är dags för politikerna att sluta blunda.
– Det här livet är inte mänskligt. Om jag inte får vara här, okej, då åker jag någon annanstans. Men då måste jag ha ekonomiska möjligheter. De som har fått avvisningsbesked borde få stanna och arbeta lagligt några år, så att man har pengar nog för att börja om någon annanstans och lugn och ro att tänka efter. Men de säger bara åt oss att försvinna.

Det är en varm eftermiddag när Maria följer med Hameed och Ahmad till en affär som säljer begagnade kläder, där de har blivit lovade att ta det de behöver gratis.
– Migrationsverket stängde vår lägenhet när vi hade gett oss av därifrån, så att vi inte kunde hämta våra saker. De tog mina böcker, saker som betyder mycket för mig. Och skorna, nu har vi bara de vi har på oss, säger Hameed och pekar på sina tjocka vinterstövlar och Ahmads fodrade kängor.
I affären väntar parets andra kontaktperson Andrea, som har med sig sin syster och pappa. Det känns som en smått rörig familjeutflykt. Alla provar kläder och Hameed springer fram och tillbaka mellan klädställen, stressad av att affären snart stänger. Tittar rådvillt på babykläderna.
– Jag vet ju inte om det är en flicka eller en pojke, säger hon och känner med handen på sin mage.

Den som lever gömd i Sverige har inte samma rätt till sjukvård som andra. Barn är undantagna, de har samma rätt som svenska barn fram till 18 års ålder. För vuxna är det värre. Akutsjukvård har visserligen alla rätt till, men kommer man till ett sjukhus och presenterar sig som turist, måste man betala alla kostnader själv. Som gömd flykting är det ofta omöjligt.
En lösning är då de nätverk av vårdpersonal som hjälper gömda utanför arbetstid. I Göteborg finns Rosengrenska stiftelsen, som bildades för sex år sedan av några läkare och kuratorer. I dag finns en grupp på uppemot 75 aktiva läkare, sjuksköterskor, tandläkare och annan vårdpersonal, som de gömda kan få kontakt med genom en jourtelefon för att få tillgång till gratis vård.
En gång i veckan ordnar Rosengrenska det man kallar ”diskret mottagning” någonstans i staden. Det är viktigt att byta plats ofta, för att inte dra misstankar till sig.

I väntsalen på kvällens mottagning sitter ett tiotal människor. En kille i tjock jacka väntar i en plaststol med kepsskärmen neddragen över feberblanka ögon. En liten flicka springer stolt omkring och vill sälja majblommor. I det improviserade mottagningsrummet packar sjuksköterskan Anne Sjögren upp en resväska hon haft med sig. Där döljer sig mediciner packade i skokartonger märkta med ”Sömn”, ”Smärta” och ”Mage”, en blodtrycksmätare och ett stetoskop.
AnneMarie, en annan av sköterskorna som är engagerade i nätverket, berättar att det ofta inte krävs så mycket resurser.
– Ett samtal med en läkare kan ibland vara fullt tillräckligt, för de flesta som söker upp oss har psykiska problem. De mår helt enkelt fruktansvärt dåligt av sin situation, säger hon.

Men om det rör sig om större ingrepp eller akutfall, som att någon har brutit benet, måste patienterna hänvisas till akutsjukvården. Mediciner köper man antingen med nätverkets pengar, eller använder mediciner man fått till skänks.
– Folk har mycket medicin som de inte använder. Men vi är väldigt noga med att inte ta några öppnade burkar eller för gamla mediciner. Vi ställer samma krav som för vilka andra patienter som helst, understryker AnneMarie.

Personalen hälsar varje person som kommer välkommen. En kvinna visar sina papper för en av de engagerade. Diskuterar sin elvaåriga dotter som ligger hemma och vägrar tala med vuxna, eftersom hon känner sig så sviken.
AnneMarie säger att det som driver de aktiva sjukvårdarna att ställa upp är frustration.
– Vi är inte vana att behöva neka någon vård. Det känns ovärdigt att vi i Sverige behandlar våra flyktingar så här.
Hon har sett en stor förändring under de år hon har hjälpt gömda flyktingar.
– Det var hårt redan från början, men de senaste två åren har det blivit ännu värre. Många fler kommer till oss nu, och med andra problem än förut. Förr var det vanligt med halsont och förkylningar. Nu mår folk så urdåligt psykiskt. Vi hör om många självmordsförsök, säger hon.
Hemma hos Hameed och Ahmad mäter det ungefär fyra steg mellan sängen och spisen. Hameed berättar om hur hon och Ahmad spenderar sin tid. Hon säger att dagarna går enormt långsamt. Några gånger i veckan går de till en frivilligorganisation som har svenskkurser, där man inte frågar efter personnummer. Men det är svårt att träffa nya människor, att alltid behöva ljuga och hitta på historier om vilka de är och vad de gör i Sverige.
– Nu har vi fått spårvagnskort från IMÄI, så vi kan åka till stan i alla fall. Ibland träffar vi Maria, men annars är vi mest hemma. Vi tittar på teve, men vi förstår inte så mycket. Ibland åker vi och hälsar på några vänner som bor i en annan stad. Särskilt när maten är slut, säger hon och ler lite snett.

Det är måndagskväll på ett alternativcafé i Göteborg. IMÄI har sin månatliga informationsträff för nya intresserade. Ett femtontal personer tränger ner sig i soffor och på stolar. Folk presenterar sig, berättar hur de har hört talas om nätverket. Någon har tjuvlyssnat på spårvagnen, andra har tipsats av kompisar.
Masoud Vatankhah är en av dem som berättar om vad IMÄI gör.
– Jag ser inte nätverket som en hjälporganisation. Det handlar om ett samarbete. Vi gör det här för vår egen skull också, för att vi vill förändra samhället, säger han.
Masoud beskriver Ingen människa är illegal som ett skyltfönster, en synlig sida av allt det arbete som görs i tysthet
– Det finns många som är engagerade utan att vara organiserade – lärare som tar emot gömda flyktingbarn i sin klass, eller sådana som ger bostad år någon som gömmer sig. Vårt arbete syns kanske mer utåt, och det är viktigt för asylsökande att se att de inte är oönskade av hela samhället. Det finns folk som faktiskt står på deras sida.

Fotnot: Hameed, Ahmad och Tara har valt att inte framträda med sina riktiga namn.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund

Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Publicerad
Läs hela artikeln
4 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 veckor sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund. 

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.

SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026

Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC


Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden. 

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Jokkmokk och Joe Strummer

Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

SD-toppar ”ghostade” IF Metall: Startar nytt gult fack i Borås

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det då. Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln