Ledare

För solidaritet och rättvisa

Strejken är ett av de få effektiva – och grundläggande – vapen som arbetarklassen och fackföreningarna har till sitt förfogande för att försvara sig och sina intressen mot det envälde som utövas av arbetsköparna på våra arbetsplatser. När utsugningen är mer eller mindre fri så bör även motståndet mot utsugningen vara mer eller mindre fri. […]

Strejken är ett av de få effektiva
– och grundläggande – vapen som arbetarklassen och fackföreningarna
har till sitt förfogande för att försvara sig och
sina intressen mot det envälde som utövas av arbetsköparna
på våra arbetsplatser. När utsugningen är
mer eller mindre fri så bör även motståndet
mot utsugningen vara mer eller mindre fri. Och så har det
delvis varit, men i dag omgärdas strejkrätten av ett flertal
inskränkningar, de senaste inskränkningarna – längre
varseltider – genomfördes år 2000.

I och med att arbetsmarknaden avreglerats
och lönesättningen decentraliserats och individualiserats
har möjligheten och även nödvändigheten att
agera fackligt och lokalt ökat för de fackföreningar
som saknar kollektivavtal. Det har lett till fler lokala arbetskonflikter
som naturligtvis är en nagel i ögat för näringslivet.
Näringslivet vill ha arbetsfred och anser att fredsplikten
även ska gälla de fackföreningar som inte har kollektivavtal
på arbetsplatsen. Med andra ord vill de avskaffa ett av våra
viktigaste medel att hävda vår rätt, något
som indirekt hotar föreningsfriheten och föreningsrätten
och vår existens. Det är något vi med kraft reagerar
mot. Mot detta krav reser vi kravet på fri strejkrätt
för alla och kravet på förbud mot lockout – ett
vapen som slår orättvist och missbrukas av arbetsköparna.

Vi demonstrerar även i dag för
fria och demokratiska fackföreningar. Fackföreningar som
SAC som låter medlemmarna fatta de avgörande besluten.
Det borde vara en självklarhet att medlemmarna får rösta
eller säga sitt om avtalen. I länder som Storbritannien
håller fackföreningarna omröstningar om avtalen
skall godtas eller om stridsåtgärder skall vidtas. I
de flesta svenska fackföreningar är besluten centraliserade
till ett fåtal representanter i toppen.

Avtalsrörelsen har därmed passerat
utan något deltagande från medlemmarna på arbetsplatserna.
Detta är en företeelse som är främmande för
den syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Inom SAC har
medlemmarna fattat de avgörande besluten – sedan 1910!

Vi demonstrerar också för fackliga
rättigheter i ett internationellt perspektiv. I dag arbetar
miljontals människor i Europa utan att tillerkännas medborgerliga
rättigheter, i många fall inte ens rätten att vistas
här. Deras utsatta situation tvingar dem att godta fruktansvärda
arbetsvillkor. De tvingas utföra arbeten ingen annan vill ha
under oacceptabla arbets- och lönevillkor. EU:s befolkning
är delad i två delar: de godkända medborgarna och
de illegala, de rättslösa främlingarna.

Med nya övergångsregler tillerkänns
inte ens alla EU-medborgare fulla rättigheter; östeuropèer
får inte arbeta i Västeuropa utan arbetstillstånd
– tillstånd som i Sverige endast ges för jobb där
kompetens saknas i landet – och många av dem tvingas så
till en underjordisk tillvaro. Där nekas de rätten till
allt utom akut sjukvård och blir lätta byten för
profithungriga arbetsköpare.

Exploateringen av papperslösa arbetare
används som hävstång för att pressa tillbaka
hela arbetarklassens position i klasskampen. Löner dumpas och
arbetare tvingas acceptera sämre villkor i rädsla att
förlora sin försörjning. En konkurrens uppstår
med vars hjälp kapitalet kan pressa priset på arbetskraft.

Hur facket ställer sig till denna illegalisering
av arbetare är en fråga av avgörande betydelse för
Europas framtid. Vi kan inte stillatigande acceptera den splittring
som hotar allas vår välfärd. Samma rättigheter
måste gälla för alla arbetare.

Den väg som flera stora fackförbund
i Sverige valt – att försöka utestänga utländska
arbetare med en restriktiv invandringspolitik – leder in i en återvändsgränd.
Den tvingar invandrade arbetare in i papperslöshet, som avskiljer
dem än tydligare från övriga arbetarklassen, och
kan så exploateras än hårdare.

Den enda väg som leder framåt
är genom organisering av papperslösa arbetare.

SAC-syndikalisterna vill på arbetarklassens
högtidsdag, den 1 maj 2004, demonstrera att praktisk solidaritet
är vapnet med vilket vi uppnår bättre villkor för
oss alla. Vi organiserar alla arbetare, oavsett vilka stämplar
de har i passen. Vi kräver papper åt alla: samma rättigheter
ska gälla för alla. Vi tar strid mot den kapitalistiska
exploateringen av papperslösa arbetare och försvarar deras
intressen i en offensiv facklig kamp. För ett öppet Europa,
för ett revolutionärt Europa!

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984