Kultur

Ingen hjältinna men värd att älska

Mördaren Aileen med hela sin person – alls inte bara ansiktet. Det starkaste temat i filmen är hur mycket kärlek som huvudrollskaraktären inramas av så här i efterhand. Upplevelsen är påtaglig av att manus, regi och gestaltning samverkar med all sin kraft för att ge Aileen Wuorno ett slags rörande upprättelse: all den kärlek hon […]

Mördaren Aileen med hela sin person
– alls inte bara ansiktet.

Det starkaste temat i filmen är hur
mycket kärlek som huvudrollskaraktären inramas av så
här i efterhand. Upplevelsen är påtaglig av att
manus, regi och gestaltning samverkar med all sin kraft för
att ge Aileen Wuorno ett slags rörande upprättelse: all
den kärlek hon förnekades under sitt liv, från övergivenheten
vid sex månaders ålder, våldtäkterna vid
åtta, förlossning av bortadopterat barn vid tretton,
livet som motorvägshora, de tolv åren i dödscell
och slutligen den dödliga injektionen staten gav henne den
9 oktober 2002.

Både Regissören Patty Jenkins
och Charlize Theron måste i intervjuer på amerikanskt
vis lägga in brasklappar som att ”vår avsikt var
inte att göra en ?nu tycker vi synd om en seriemördare?-film”,
men faktum är att Monster väl kommer så nära
som det bara går. Ingen vaken biobesökare kan undgå
Dead man walking-effekten där det personliga rastret blir ett
politisk inlägg mot dödsstraffet. Detta är alltså
en film som kanske verkligen kan ”göra skillnad”
och är därför verkligt radikal.

Ett annat tema i Monster, som det talats
mindre om än om Therons viktökning, är den lesbiska
kärlekshistorien mellan Wuorno och Selby Wall. Relationen framställs
som icke särskilt önskvärd av Walls föräldrar,
men i övrigt fullvärdig och viktig för de båda
kvinnorna.

Amerikansk filmindustri (i vilken även
independentfilmen i hög grad ingår) verkar alltså
vid en första anblick ha kommit långt när det gäller
skildringar av kvinnor som gör precis det som kvinnor inte
får göra.

Och kanske är teamet bakom filmen fördomsfria
och radikala så det räcker, men det är knappast
någon slump att ömheten gentemot den brottsliga huvudpersonen
här, liksom i till exempel Frances (Graeme Clifford 1982) och
Thelma och Louise (Ridley Scott 1991) riktas mot en kvinna som inte
överlever. Det underlättar så att säga distributionen.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984