Ledare

Svart vecka i Kosovo

På måndagen var det allmän sorgedag i Kosovo. Flaggor vajade på halv stång och televisionen spelade klassisk musik. Harri Holkeri, finländaren som nu är FN-chef i Kosovo, gick runt i de nedbrända resterna av ett bostadskomplex i huvudstaden Prishtina. Några hundra serber hade bott där fram till den 17 mars då området stacks i brand […]

På måndagen var det allmän
sorgedag i Kosovo. Flaggor vajade på halv stång och
televisionen spelade klassisk musik. Harri Holkeri, finländaren
som nu är FN-chef i Kosovo, gick runt i de nedbrända resterna
av ett bostadskomplex i huvudstaden Prishtina. Några hundra
serber hade bott där fram till den 17 mars då området
stacks i brand och den Nato-ledda KFOR-styrkan evakuerade serberna
och förde dem i säkerhet till en militärbas.

Holkeri sade att han var chockad över
förra veckans våldsvåg, men betonade att ”Kosovo
är en test för humaniteten och vi kommer att vinna denna
strid”. Kosovos albanske premiärminister Bajram Rexhepi
deltog vid Holkeris sida och lovade anslå pengar för
att återuppbygga de 270 serbiska bostäder och 30 ortodoxa
kyrkor som brändes ned eller sprängdes förra veckan.

Minst 28 personer dödades och 870 skadades
i de värsta våldsamheterna sedan 1999 då FN övertog
styret i provinsen. Minst 3000 serber beräknas ha blivit hemlösa.
163 personer greps och enligt FN-polisen beräknas omkring 51000
av Kosovos knappt två miljoner invånare ha deltagit
i 33 upplopp.

På måndagen kom Natos generalsekreterare
Jaap de Hoop Scheffer till Kosovo och han anklagade ”extremistiska
fraktioner i det albanska samhället” för att ha organiserat
upploppen.

Våldsincidenter i Kosovo är inget
ovanligt fenomen. En del av dem är etniskt betingade och brukar
oftast drabba de knappt 100000 serber som beräknas bo i dagens
Kosovo, eller andra minoriteter. En del är maffiauppgörelser
och en del antas ha politisk bakgrund, som granatattacken förra
veckan mot president Ibrahim Rugovas hem. Denna gång var det
två incidenter som var upptakten till det våldsutbrott,
som av en del serber jämställts med Kristallnatten i Nazityskland
1938 och gjort att en del varnar för att det bara är närvaron
av cirka 20000 KFOR-soldaterna som i dag förhindrar att provinsen
åter blir en krigsskådeplats.

Den 16 mars blockerade upprörda serber
i byn Caglavica, fem kilometer söder om Prishtina, huvudvägen
mellan Prishtina och Makedonien, i protest mot att en serbisk yngling
skottskadats när han besköts från en bil som passerade
förbi. Albanska bilar och KFOR-fordon attackerades och ett
antal albaner skadades. Den 17 mars utbröt oroligheter i ett
tiotal städer sedan teve i Kosovo meddelat att två albanska
pojkar drunknat i floden Ibar. En pojke saknades, medan en överlevande
pojke uppgav att pojkarna hade jagats av serber med en hund när
de hade lämnat sin hemby Cabra. FN-polisen förklarade
senare att de inte hade kunnat göra någon oberoende undersökning
av händelsen då sådana inte kan göras ”när
det kastas handgranater”. En del ögonvittnen noterade
att de kommande upploppen, som riktade sig både mot FN-organ
och serbiska mål, verkade organiserade. Vapen användes
av både serber och albaner. Fem år efter att kriget
avslutades har vapeninsamlingar gett magert resultat och förra
sommaren uppskattades i en FN-rapport att omkring 460000 vapen finns
i civila händer.

KFOR-soldater tvingades uppträda som
polisstyrkor och Ola Svensson, svensk plutonchef i Caglavica, sade
på tisdagen till TT att han var övertygad om att byn
hade bränts ned och de serbiska invånarna massakrerats
om inte KFOR-soldater från Sverige, Finland, Irland och Norge
tillsammans med FN-poliser från Indien och Ukraina hade lyckats
hålla tillbaka angreppet från mellan 5000 och 10000
attackerande albaner. 14 svenska soldater sårades och flera
av angriparna dödades under de 15 timmar slaget pågick.

CDHRF, en grupp för försvar av
de mänskliga rättigheterna, riktade på måndagen
hård kritik mot KFOR och FN och hävdade att de flesta
som dödades hade skjutits ihjäl av utländska soldater.

Denna vecka är det fem år sedan
Nato inledde sitt omdebatterade bombkrig mot Jugoslavien. Då
hade Kosovo varit under ett hårdhänt serbiskt styre i
nästan tio år sedan Slobodan Milosevic upphävt det
långtgående självstyre Kosovo fått i 1974
års jugoslaviska konstitution. Krisen hade förvärrats
1998 då UÇK, Kosovas befrielsearmé, nått
framgångar i ett väpnat uppror. Efter 78 dagar upphörde
bombkriget och i juni 1999 tog FN över styret. De Natostyrkor
som då hälsades som befriare av albanerna angreps förra
veckan i de upplopp som får sin näring i arbetslöshet
(runt 50 procent) och fattigdom.

FN, Nato, Ryssland och EU har uteslutit
tanken på ett självständigt Kosovo, medan så
gott som alla albaner i Kosovo har denna fråga högst
på dagordningen. Serberna har, uppbackade av de flesta politikerna
i Belgrad, lika benhårt hållit fast vid att Kosovo är
en del av Serbien-Montenegro.

För det internationella samfundet var
våldsutbrottet ett svårt nederlag och FN och KFOR riskerar
nu att bli en ockupationsmakt. För Rugova och andra politiker
som försäkrar att serberna har en plats i ett oberoende
Kosovo var bilderna av pöbelhopar som bränner kyrkor förödande.
Och bland serberna riskerar nu extremnationalisterna att få
ett ännu starkare fotfäste, både i själva Serbien
och i de KFOR-skyddade serbiska enklaverna i Kosovo.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984