Kultur

I kvinnofängelset

När man ser en film som Mona Lisas leende kan man verkligen börja fundera på hur regissörer och distributörer därborta i Hollywood bedömer intelligensen hos sin kvinnliga publik. Begreppet ”kassakossa” får verkligen en helt ny innebörd. När Hollywood ska hänga på feministvågen blir det på femtiotalsnivå. Julia Roberts dansar in som lätt emanciperad (yrkesorienterad) lärarinna […]

När man ser en film som Mona Lisas
leende kan man verkligen börja fundera på hur regissörer
och distributörer därborta i Hollywood bedömer intelligensen
hos sin kvinnliga publik. Begreppet ”kassakossa” får
verkligen en helt ny innebörd. När Hollywood ska hänga
på feministvågen blir det på femtiotalsnivå.

Julia Roberts dansar in som lätt emanciperad
(yrkesorienterad) lärarinna på rikedamsskolan på
USA:s nordöstkust. Uppgiften är att ge bildning och sans
till de unga flickor som ligger och drömmer hett och vått
om nätterna om det snart stundande äktenskapet. Roberts
har större planer för sina elever och kommer i konflikt
med skolans ledning.

Om man är helt övertygad om att
en kvinna bör gifta sig så fort som möjligt, och
att utbildning därmed är meningslöst, så kanske
man kan ha ett visst utbyte. Den som är trött på
catfights i flickskolesovrum har ingenting att hämta här.

Regissören Mike Newell har tidigare
gjort en av de bästa kvinnoskildringarna jag har sett: Dans
med en främling (1985), dramatiseringen av Storbritanniens
sist avrättade kvinna Ruth Ellis mord på sin älskare
1955. Kanske är den förödande skillnaden mellan den
filmen och den här att Newell i filmen om Ruth Ellis skildrar
huvudpersonens känslor helt förutsättningslöst,
medan han i Mona Lisas leende förtvivlat försöker
hitta en feministisk korrekthet bland de blivande hemmafruarna.

Ett äkta kvinnofänglese skildras
i Osama. Siddiq Barmaqs spelfilm (den första inspelad i det
posttalibanska Afghanistan) följer en tolvårig flicka
i Afghanistans huvudstad Kabul under talibanväldets sista dagar.
Marina Golbahari spelar flickan som klär ut sig till pojke
för att kunna försörja sin mamma och mormor. Flickor
och kvinnor får ju inte röra sig ute utan en man, än
mindre arbeta. Hon vill helst av allt vara hos mamma, och inte alls
tvingas få hela familjens överlevnad på sina unga
axlar. ”Osama” blir upplockad för att gå i
koranskola och får uppbåda all sin list för att
överleva dag för dag bland pojkar och grymma män.

Flickans vandringar genom Kabuls gator,
skräckslagen för att bli avslöjad känns på
riktigt. Ständigt kan en taliban eller en bil full av skräckfigurerna
som terroriserar staden dyka upp för korrigering av en detalj
i klädseln.

Osama är en film som känns
mer och inte slinker ner eller glöms lika lätt som en
Hollywoodkomedi och den har enorm draghjälp i ett fantastiskt
foto. Den som sett fotografen Ebrahim Ghafuris makalöst vackra
Kandahar (regi Mohsen Makhmalbaf) glömmer inte hans bilder

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984