Kultur

Mamma ring hem

”Jag har så mycket att fråga och berätta. Det är ju själva fan att du är död,” utropar Nina Lekander i boken om sin mamma, när hon funderar över hur mycket mamma Lena egentligen mindes och vad hon faktiskt förträngt. Och just därför aldrig yppade inför sina barn. Många av oss med föräldrarna kvar i […]

”Jag har så mycket att
fråga och berätta. Det är ju själva fan att
du är död,” utropar Nina Lekander i boken om sin
mamma, när hon funderar över hur mycket mamma Lena egentligen
mindes och vad hon faktiskt förträngt. Och just därför
aldrig yppade inför sina barn.

Många av oss med föräldrarna
kvar i livet har nog svårt att föreställa oss att
det kommer en dag då de är borta för alltid. Så
också Nina Lekander.

Mest om min mamma – denna välfunna
titel som ger associationer till Pedro Almodóvars Allt om
min mamma och Hanne-Vibeke Holsts Min mosters migrän, som båda
vågar lösa upp den heliga modersrollen med de verktyg
som queerperspektivet gett – handlar alltså mycket om mamma
Lena Lekander. Genom hennes livshistoria får vi veta en hel
del också om mormors och Ninas egna barnafödslar, depressioner,
arbeten, karlar och hemligheter. Det handlar om tre kvinnoliv med
dels olika, dels likadana villkor.

Lekander varvar moderns dagboksanteckningar
med egna funderingar och fiktiva anekdoter. Hon tröstar sig
själv genom att skriva de brev till mamman som hon aldrig skrev
medan tid ännu fanns. Mest om min mamma är på många
sätt ett litterärt sorgearbete, på samma gång
personligt och allmängiltigt.

Nina Lekander använder effektivt
humorn som ett stilistiskt grepp. Det behövs, för att
få oss läsare att orka med den på många plan
genomjobbiga berättelsen. Kvicka fyndigheter fungerar som ett
klister mellan olika storheter, mellan känsla och intellekt,
mellan den praktiska bouppteckningen och det minnesarbete som sorgen
kräver. Parallellt med den oåterkalleliga förlustens
sorgeirrgångar löper humorn som viktiga påminnelser
om att livet går vidare. Som när Nina själv, på
väg till kyrkogården på Öland, i brevform
berättar att hon köper sig en pilsner i Borgholm. Hon
slår sig ner på gräsmattan bredvid den lekanderska
familjegraven med sin gravöl. Och tillägger sedan, i ett
PS: ”I själva verket köpte jag två flaskor
öl. Verkar ju vrickat att ljuga om sådant nu.”

Det lätt högtravande språket
i breven mellan makarna Lekander kontrasteras mot Ninas eget. En
blandning av nutidsstockholmska och akademisk vänsterfeministisk
jargong. När hon ”akutsörjer” en stund i bilen
genom Småland, ”snyftsnyter” sig och sedan blir
lugnad av kartan, eftersom den är ”pålitligare än
verkligheter” vill jag bara jubla. Inte sedan jag läste
Monika Fagerholms Diva har jag njutit sådan språklig
experimentlusta.

I morföräldrarnas fotoalbum
från 1920-talet hittar Lekander tecken på såväl
den tidens könsrollsmönster som uppror mot desamma. Med
sina akademiskt färgade genusglasögon ser hon idag fenomen
som heteronormativitet och genuskontrakt där, långt innan
de fanns som vedertagna begrepp. På bjudningar i mormoderns
ungdom var kvinnorna ofta utklädda. Dragkings och mustaschprydda
butchar är på intet sätt någon ny företeelse.

Mest om min mamma är en beskrivning
över kvinnors möjliga val under det dryga sekel som just
gått. Vilket manöverutrymme har kvinnor i dessa generationer
haft? Från de första modiga som frågade sig om
kanske hemmafru trots allt inte är det enda kvinnor kan vara,
till dagens åtminstone på papperet jämställda
samhälle. För att kunna söka det äventyr vi
så ofta längtar efter, och undkomma det som kvävs
av oss, visar Lekander att vi kvinnor fortfarande måste kämpa.
Mot outtalade förväntningar, mot samhällets könsorättvisa
och våra mödrars ibland svårbegripliga val. Nina
Lekander berättar lågmält, med fingertoppskänslans
sinne för detaljer. Som när hon i sjukjournalen upptäcker
den hemlighet mamman tog med sig i graven; silikonet. Bestört
inser hon att moderns fylliga bröst inte var äkta. Och
hon som själv skämts över sina små flickbröst.
Stor indignation: ”Hur kunde hon vara så fisig? Så
osolidarisk.” Det är roligt. Och fullkomligt trovärdigt.

Mycket av mamma Lenas kärleksbrev
till pappa Gunnar finns återgivna i långa stycken. Här
är jag först mycket tveksam. Hur mycket får man
egentligen lämna ut av andra människors allra mest privata
funderingar? Hur långt kan refererandet försvaras med
allmänintresset innan det övergår i integritetskränkning?
Men just som jag funderar som bäst föregriper Lekander
sin läsare, genom att återge precis den argumentation
jag själv vill föra med henne. ”Man läser inte
andras brev och dagböcker”, säger hennes make och
hävdar att också döda människor har rättigheter.

Nina Lekander tvingas försvara
sitt skrivande och går i land med det. Hon skriver om värdet
i att bli ihågkommen. Förstådd. Om att det hos
oss alla finns ett behov av att se historiens trådar bakåt,
skapa sammanhang och känna tillhörighet.

Vi gör alla så gott vi
kan för att förstå var vi kommer ifrån. Vackrare
än så är vi inte. Men i Lekanders fall räcker
det långt nog som försvar.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984