Ledare

I väntan på nästa revolution

Ayatollorna stärker greppet. Det är ett sorgligt faktum: när den islamiska revolutionen firar sitt 25-årsjubileum är ayatollornas händer rynkiga och skrumpna, men de fortsätter att kväva Iran. Trots alla förhoppningar har det inte blivit lättare att andas i landet. När det iranska parlamentet majlis väljs på fredag har de styrande i väktarrådet strukit den reformistiska […]

Ayatollorna stärker greppet.
Det är ett sorgligt faktum: när den islamiska revolutionen
firar sitt 25-årsjubileum är ayatollornas händer
rynkiga och skrumpna, men de fortsätter att kväva Iran.
Trots alla förhoppningar har det inte blivit lättare att
andas i landet.

När det iranska parlamentet majlis
väljs på fredag har de styrande i väktarrådet
strukit den reformistiska oppositionen från vallistorna. En
stor del av de röstberättigade – troligen en majoritet
– kommer att stanna hemma på valdagen av likgiltighet inför
ett val där deras röster inte släpps fram. Därmed
sätts en slags punkt för de senaste årens försök
att reformera det iranska systemet inifrån. President Mohammed
Khatami, som för inte länge sedan fyllde iraniernas lungor
med suget efter demokrati, har slutgiltigt avslöjat sin politiska
impotens: han har inte förmått resa minsta motstånd
till försvar för ett fritt parlamentsval. Diktaturen har
besegrat honom.

Men det är inte bara Khatami
som visat sin oförmåga. Nästan lika stort är
misslyckandet för den så omtalade studentrörelsen.
Den har omfamnats av alla läger – från amerikanska neokonservativa
via liberaler till längtansfulla kommunister – och allmänt
pekats ut som den kraft som ska skaka av sig ayatollaväldet.
Redan i somras böjde den sig för övermakten. Sedan
länge hade den utannonserat de största massdemonstrationerna
hittills till den 9 juli, årsdagen av studentrevolten 1999
– veckorna innan kunde man höra studenter i Teheran tala om
revolution – men alla aktiviteter ställdes helt enkelt in av
rädsla för repressalier. Det var ett svårt antiklimax.

Studentrörelsen har verkligen
varit det mest livgivande fenomenet i det iranska samhället
på senare år, men den lider av uppenbara svagheter.
För det första saknar den ideologisk kompass. Samtalar
man med studenter som är aktiva i motståndet stöter
man snart på illusioner om att USA kan ge Iran frihet och
drömmar om att shahens son ska ta över. Rojalismen är
en stark strömning inte bara i studentrörelsen, utan bland
många iranier som tröttnat på ayatollorna: en from
tro på att den gamla monarkin kan ställa saker och ting
till rätta. Iran har under sin långa historia redan företagit
ett antal hopp mellan extrema prästvälden och korrupta
dynastier. Iran behöver något annat, något tredje.
Vad detta ska vara har studentrörelsen ännu inte lyckats
formulera.

För det andra saknar rörelsen
organisation. Den stalinistiska vänsterns sammanbrott i Iran
var kanske naturlig, men den lämnade det fortsatta motståndet
vind för våg. Utan organisation – och det gäller
för fler sociala rörelser än de iranska studenterna
– är det svårt att stå emot repression och staka
ut en ideologisk väg.

För det tredje, och viktigast,
är studentrörelsen isolerad från det övriga
samhället. Försommarens kravaller i Teheran ägde
rum i några få kvarter runt det stora universitetet,
och icke-studenternas deltagande inskränkte sig till att tuta
i bilar vid avspärrningarna runtom. Om studentrörelsen
ska kunna bända upp ayatollornas strypgrepp måste de
först sträcka ut handen till andra, slumrande krafter
i det iranska samhället. Runt om i landet pågår
dagligen många – ofta små, ibland stora – strejker och
andra arbetarprotester. Inte minst riktar de sig mot regimens privatiseringspolitik.
Om studenterna förmådde formulera en social agenda och
knyta kontakter med de missnöjda arbetargrupperna skulle Iran
kanske kunna komma loss.

Det skulle då underlätta
om exilvänstern hjälpte till. Fram tills nu har den sjunkit
allt djupare i sina obegripligt sekteristiska intriger – vem kan
namnen på alla iranska kommunistpartier? – eller lagt sin
energi på att bekämpa varje form av islam (Sholeh Irani
dissekerar delar av den iranska exilvänstern i Sverige i senaste
numret av Arena). Därmed har huvuduppgiften lämnats över
åt reaktionen. När hungerstrejker och manifestationer
hölls i Stockholm i somras till stöd för studentrörelsen
kunde man höra shahdynastins nationalsång och se shahens
flagga i de välklädda demonstranternas händer. Nej:
Iran behöver inte dem vid makten igen.

Ett bidrag till ett tredje Iran skulle
vara att de iranska vänstergrupperna i exilen begravde sin
eviga stridsyxa och började om från början, tillsammans.
Om de inte själva är förmögna till det borde
den andra generationens iranier i ett land som Sverige kunna stryka
ett streck över föräldragenerationens – för
dem ofta lika obegripliga – dispyter. De skulle kunna ta initiativet
från rojalisterna. De skulle kunna organisera en bred socialistisk
solidaritetsrörelse.

Det vore en verklig handräckning
till de demokratiska krafterna i Iran.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984