Debatt

Nationen vinner alltid över sanningen

i 50 år har jag studerat hur medier ljuger och min erfarenhet skiljer sig från den som Ulf B Andersson ger uttryck för i artikeln Lögnens anatomi (Arbetaren 48/03). För mig är det en självklarhet att alla stater, nationer och organisationer – PLO, IRA, SAC, Katolska kyrkan, KPLM(r), etcetera – måste ha ett för sina […]

i 50 år har jag studerat
hur medier ljuger och min erfarenhet skiljer sig från den
som Ulf B Andersson ger uttryck för i artikeln Lögnens
anatomi (Arbetaren 48/03).

För mig är det en självklarhet
att alla stater, nationer och organisationer – PLO, IRA, SAC, Katolska
kyrkan, KPLM(r), etcetera – måste ha ett för sina medlemmar
trovärdigt informationsmedel.

Den måste ha en så stor
trovärdighet att den kan stå emot motståndarnas
information. När det gäller stater/nationer är alla
större medier delaktiga i försvaret mot yttre och inre
hot.

Inga stora och trovärdiga medier
får eller kan tillåtas vara så kritiska att nationens
säkerhet och fortbestånd hotas. Detta självklara
faktum finns bland annat dokumenterat i varje telefonkatalog under
rubriken ”Totalförsvaret angår alla”.

Om den egna trovärdigheten blir
mindre än omgivningens är det sannolikt att nationen eller
organisationen går under.

USA bombade tevestationerna i Belgrad,
Kabul och Bagdad för att slå ut motståndarsidans
informationsmöjligheter. I dagligt tal kallas det att försvara
”nationens säkerhet”.

I detta sammanhang är det nationen
i form av de stora medierna som kan och ska sprida de lögner
som behövs för att starta kriget eller, som det kallas,
”Försvara humanitära värden”, ”införa
demokrati” och ”frihet”.

Edward Herman skriver att mediernas
uppgift är att göra det omöjliga möjligt. Ett
exempel på att ”göra det möjligt” är
att bomba civila i Jugoslavien, ett land i Europa. Innan dess hade
USA ”bara” bombat länder i tredje världen. (Se
William Blum: Killing hope för listan över vilka länder
USA har bombat sedan andra världskriget.)

När det gäller Natos bombningar
av före detta Jugoslavien blev något annat än vad
Milosevic hade gjort efter en tid viktigare. Tony Blair sade att
bombningarna gäller Natos trovärdighet.

Alla länder har särskilda
institutioner för att kontrollera den egna informationssidans
effektivitet och trovärdighet. I Sverige heter denna myndighet
Styrelsen för Psykologiskt försvar. I fredstid med en
central på cirka 15 personer, och med cirka 200 personer utplacerade
på olika redaktioner runt om i Sverige (kanske även på
Arbetaren?).

Många journalister i olika länder
inser att de utnyttjas som ”nyttiga idioter” i sin verksamhet.
De märker vilka nyheter som är ”godkända”
och lätt accepteras och publiceras. Men de säger aldrig
att de har blivit tillsagda vad de ska skriva. Den rimliga förklaringen
till det är att de aldrig försökt gå utanför
de tysta och osagda gränserna. Dessa gränser kan vid vissa
tillfällen bli tydliga och uttalade. Som i USA där det
under en tid uppfattades som landsförräderi att kritisera
presidenten och hans terroristhantering.

Propaganda är i allmänhet
inte att ljuga, även om det också är effektivt,
utan att utelämna ovälkomna uppgifter.

För alla stater och organisationer
är det alltså angeläget att framställa sin
egen ”sanning”. Det sker bäst genom att ”begrava”
ovälkomna nyheter.

Exempel. För någon månad
sedan i radions P1 inbjöds en forskare från försvaret
att kommentera massförstörelsevapen. Programledaren frågade
om biologiska och kemiska sådana och när och vem som
har använt dem.

Som många vet har USA använt
Agent Orange i Vietnam. USA har spritt mer gifter än alla andra
länder tillsammans.

Forskaren och programledaren vet sannolikt
detta. Ingen av dem nämnde USA under inslaget. De talade om
Saddam, som också använt gift, fast i mycket mindre skala.

Vad gör staten/massmedierna med
dem som inte vill acceptera den officiella lögnen/uppfattningen?
De som kallas dissidenter i andra länder kallas om de finns
hos oss för privatspanare, rättshaverister eller konspirationsteoretiker.

Dissidenter ”måste”
stoppas. I Sovjet och andra diktaturer dödades eller fängslas
de. I demokratier är de vanligaste sätten att misstänkliggöra
dem. I den mån det går, kallas de alltså för
rättshaverister. När det inte är lämpligt begravs
de.

Enligt min mening bör de som
diskuterar ”sanningar” och ”lögner” i medierna
ha med ovanstående fakta om nationers säkerhetsintresse
i sina resonemang.

Om man utgår ifrån att
statens/massmediernas bild har tillkommit genom en önskan att
finna sanningen gör man ett systemfel, anser jag. Staten och
dess massmedier har inget emot sanningen som sådan; men de
är ännu mer intresserade av sin överlevnad. I valet
mellan sanningen och nationens säkerhet vinner alltid nationen.

Ett färskt exempel är när
den nuvarande regeringen förbjöd att visa Jutta Rabes
film om Estonia, Baltic storm, på Wasa-museet för en
anhörigförening. Museiledningen hade först givit
sitt tillstånd men regeringen gick in och förbjöd.
”Vi vill inte göra någon anförvant ledsen”,
var förklaringen som gavs.

Att utgå ifrån att det
är dissidenterna som vill använda lögnen och nationen/massmedierna
som försvarar sanningen är att vända upp och ner
på verkligheten, enligt min mening.

Medarbetare på en ”dissident”-tidning
som Arbetaren borde vara medvetna om detta.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984