”Jag är 35 år och i höst kommer jag rösta för andra gången i mitt liv. Livet under en diktatur har lärt mig att man måste strida för demokrati, att man måste engagera och involvera sig. Att aldrig ta demokratin för given.” Det skriver journalisten och författaren Hana Al-Khamri som dessutom är aktuell som sommarpratare i P1.
Historiskt var Sverige unikt bland europeiska länder med sitt diskriminerade och ojämlika rösträttssystem. I många andra länder fick män med en viss förmögenhet rösträtt. I Sverige graderades männen enligt en inkomstbaserad röstskalaskala, de med stor förmögenhet fick fler röster än andra.
Som mest kunde en enskild person ha 40 röster. ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar”, skrev författaren och poeten Verner von Heidenstam i dikten Medborgarsång.
Förra året firades 100 år av svensk demokrati med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor som var helt uteslutna. Få tycks vilja tala om att vissa grupper i samhället saknade rösträtt långt in på 1980-talet.
Den som vägrat värnplikten fick rösträtt 1922. Intagna på häkten och anstalter, fick inte rösträtt förrän 1937. De som gått i personlig konkurs, som blivit omyndigförklarade eller tagit emot stöd av fattigvården alltså försörjningsstöd fick rösträtt 1945.
Den allmänna rösträttens historia är också historien om hinder som rests för att hindra vissa från att fullt ut kunna delta i demokratin.
Romer fick rösträtt och rätt till skolgång i Sverige 1959. Men många romska och resande familjer saknade fortsatt rösträtt i praktiken, eftersom det var vanligt att kommuner vidtog diskriminerande åtgärder för att förhindra deras folkbokföring.
Renskötande samer i fjällen som saknade fast adress hade inte rösträtt de heller. Deras situation förbättrades något först 1951, då de fick möjlighet att förtidsrösta. Personer med låg inkomst och personer som saknade folkbokföringsadress kunde inte heller rösta. Jag undrar om ens författaren Harry Martinson fick rösta? Han var ju sjöman!
Fysiskt funktionsnedsatta fick rösträtt i mitten av 60-talet. Den sista grupp som fick rösträtt i Sverige var de som utsatts för tvångssteriliseringar och årtionden av förtryck, nämligen personer med intellektuella funktionsnedsättningar.
De fick rösta för första gången i riksdagsvalet 1991. Så det jubileum Sverige borde ha firat är snarare 100 år av allmän rösträtt med särskilda villkor som utestänger minoriteter, socialt och psykiskt utsatta personer.
Jag är 35 år och i höst kommer jag rösta för andra gången i mitt liv. Livet under en diktatur har lärt mig att man måste strida för demokrati, att man måste engagera och involvera sig. Att aldrig ta vår demokrati för given. För om vi förlorar den så kommer vi kanske aldrig få tillbaka den.
Det betyder att försvara alla demokratins arenor mellan valen. Att slå vakt om förenings-, tryck och yttrandefrihet, mötesplatser, samlingslokaler, fri press och aktivt skapa platser där de som i dag har svårt att göra sina röster hörda får komma till tals.
Den allmänna rösträttens historia är också historien om hinder som rests för att hindra vissa från att fullt ut kunna delta i demokratin. Jag hoppas att jag kommer leva ända till 2088 för att kunna fira 100 år av allmän och lika rösträtt för alla som fyllt 18 år tillsammans med er.