Signerat #8/2022

Yttrandefriheten är demokratins pulsåder

Stine Christophersen är vårdbiträde och krönikör i Arbetaren. Foto: Julia Lindblom

”Visst fanns tystnadskulturen i den kommunala välfärden redan innan den privata marknaden blomstrade loss, men den var ju inte i närheten lika illa eller lika utbredd.” Stine Christophersen om yttrandefrihet och tystnadskultur på jobbet.

Demokrati och yttrandefrihet är på tillbakagång. Arbetarklassen är vid det här laget ett slitet släkte som dom senaste åren sett sina löner och villkor rasa utför och arbetsbelastningen stiga till oproportionerliga höjder.

I detta utmattningstillstånd framstår yttrandefriheten för de flesta som en lyxfråga som man inte ens orkar tänka på när löner, starkare anställningstrygghet och drägliga villkor förefaller som mer akuta och relevanta behov. 

Men yttrandefriheten är pulsådern som håller demokratins hjärta pumpande och själva grundförutsättningen för att vi ska kunna försvara våra rättigheter. Och det är ingen slump att våra löner och villkor rasat simultant med yttrandefriheten.

I välfärden har vi i Sverige haft en stark tradition av meddelarfrihet. Detta för att värna om skattebetalarnas rätt att ha insyn i hur deras kosing spenderas men också för att skydda till exempel patienter och skolbarn. 

Men när de privata aktörerna kom in i välfärden hände någonting drastiskt. I dessa verksamheter kunde personalen inte ha yttrandefrihet eftersom detta kunde leda till att obehagliga sanningar skulle komma ut i offentlighetens ljus och smutsa ner företagens varumärke. Detta ansågs inte hållbart då det kunde skapa oro och huvudvärk för näringslivets toppskikt.

Men yttrandefriheten är pulsådern som håller demokratins hjärta pumpande och själva grundförutsättningen för att vi ska kunna försvara våra rättigheter. Och det är ingen slump att våra löner och villkor rasat simultant med yttrandefriheten.

Så nu byttes personalens lagstadgade yttrandefrihet ut mot möjligheten att bli både stämd och åtalad om man yppade något negativt. 

För den som var beredd att sluka konceptet med hull och hår öppnades möjligheten till högre lön och karriär utan några brutala krav på kompetens och motsatsen för den som satte sig emot. Tala blev straffbart och tiga blev guld.

När meddelarfriheten efter ett drygt årtionde lagstadgades i de privata välfärdsaktörernas verksamheter var skadan redan skedd. Kulturen var etablerad och med några aggressiva formuleringar av lojalitetsplikten i de anställdas avtal var meddelarfriheten ändå som ett tandlöst spöke som ingen visste att vi hade eller hur man skulle förhålla sig till. Där dog yttrandefriheten för de anställda i välfärden.

Nu var det ju inte bara arbetare i den privata välfärden som hade rättigheter som irriterade näringslivet utan arbetare i alla möjliga branscher. Men med hjälp av osäkra anställningar fick man snart bukt med frispråkiga arbetare på arbetsmarknaden i stort. 

Det är klart att till exempel en byggnadsarbetare kan säga till sin arbetsgivare att han vill ha fallskydd eller en rimlig lön men om hen får sparken för det så är det ju ingen yttrandefrihet.

Men nyliberalismen hade vind i sina segel och lyckades med konsten att etablera en syn i samhället på arbetstagares löner och villkor som ett hot mot företagens existens. Med denna vanföreställning väl planterad och en yttrandefrihet i spillror var det ingen större konst att demolera strejkrätten. 

Så nu är det inte längre bara de privatanställda välfärdsarbetarnas meddelarfrihet som behöver löständer utan även kollektivavtalen för löntagare i samtliga branscher.

Idag är det mer eller mindre en självklarhet för de flesta arbetare att man inte har någon yttrandefrihet och att fackligt medlemskap är icke önskvärt även i kommunal välfärd, vill man ha ett jobb ska man tacka och buga och ta på sig Ja-hatten när arbetsgivaren talar, oavsett om man då försätter patienter, skolbarn eller sig själv i fara.

Visst fanns tystnadskulturen i den kommunala välfärden redan innan den privata marknaden blomstrade loss, men den var ju inte i närheten lika illa eller lika utbredd. Det är denna självklarhet, denna acceptans av inskränkta demokratiska rättigheter som arbetsgivarna utnyttjar.

Det är denna tystnad som gör det möjligt för arbetsgivarna att fortsätta urholka våra rättigheter och dumpa våra löner, när vi i skräck för att inte få eller kunna få behålla ett jobb är tvungna att tiga i stort och smått. De har lyckats skapa ett skräckmonster som de använder mot oss.

Jag kan rada upp några av de aggressiva exempel på hur de håller skräckmonstret levande som utspelat sig de senaste åren.

2017 var det en anställd på ett av attendos LSS boenden som blev av med sitt jobb för att hon larmat till facket om missförhållanden. 2018 polisanmälde en enhetschef på samma vårdbolag i Växsjö sin personal när de talat i media om missförhållanden, trots att informationen var sann, testade man sig på en anmälan om förtal.

Visst fanns tystnadskulturen i den kommunala välfärden redan innan den privata marknaden blomstrade loss, men den var ju inte i närheten lika illa eller lika utbredd. Det är denna självklarhet, denna acceptans av inskränkta demokratiska rättigheter som arbetsgivarna utnyttjar. 

2020 avslöjade Södermanlands Nyheter att en jurist och en högt uppsatt skolchef i Nyköpings kommun slagit sina skrupellösa huvuden samman och utformat ett avtal för sina anställda inom skola och barnomsorg där man skrev att meddelarfriheten inte gällde.

Samma år var det en anställd på en vårdcentralen i Bureå som utsattes för repressalier efter att hon skrivit en insändare som publicerats i lokaltidningen och attendo tog i med hårdhandskarna när jag pratat med expressen och kallade in mig till ett möte där jag tilldelades en erinran för misskötsamhet.

Listan kan göras lång men en krönika är kort och jag har ont om skrivutrymme nu så ni får nöja er med dessa axplock.

Det är idag i stort sett riskfritt att försöka hindra anställda att utöva sin yttrandefrihet, det är mycket ovanligt att någon straffas. Detta cementerar och legitimerar strypningen av yttrandefriheten som koagulerar och skapar blodproppar i pulsådern så att demokratins hjärta inte kan pulsera som det ska.

Jag önskar att man såg på överträdelser och förhindrandet av yttrandefriheten för vad det faktiskt är – ett hot mot demokratin. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga