Här är böckerna att se fram emot 2021

Fortsatt nyutgivning av Annie Erneaux, bell hooks och prosalyrik om arbete. Anna Remmets sonderar vad vi har att vänta av litteraturåret 2021.

Med språket fäst vid kroppen

Den franska författaren Annie Ernaux fyller 80 år under året. Med anledning av nyutgivning av hennes böcker Åren, Min far och Kvinnan skriver Anna Remmets om en författare som aldrig upphört att kommentera klasstillhörighetens innebörd.

Vilka ideologier håller kärleken gisslan?

Är det alltså så att det i kritiken av ojämn fördelning av känslomässigt arbete i själva verket gömmer sig en liberal, marknadstillvänd ulv i feministiska kläder? Det går inte att bortse ifrån att risken är stor att begreppet kidnappas, då vi lever under en marknadsliberal hegemoni, men faktum är att känslomässigt, eller reproduktivt arbete har starka rötter i en betydligt mer radikal mylla.

En vrede som inte står stilla

"Vi kan nog enas om att det (oftast) inte är en framkomlig väg att överge befintliga barn om nu någon någonsin har krävt det, men innebär detta att den feministiska analysen med nödvändighet måste släppa tanken om den heterosexuella kärnfamiljens omöjlighet? Att vi alltmer sällan hör talas om en sådan omöjlighet hänger möjligen samman med att vår tids feminism, trots anklagelser om drev inom rörelsen och utåt, tycks vilja vara behaglig och välkomnande hellre än radikal och visionär." Det skriver Anna Remmets i en krönika i Arbetaren.

Ett eget flickrum

”Starka” och smarta karaktärer som Hermione, eller för delen sköldmön Éowyn i Sagan om ringen, bidrar snarast till att legitimera de mansvärldar där de är tagna som gisslan. Medan Hermione får vara barnvakt åt två snubbar som det är obegripligt varför hon egentligen vill umgås med, kan den inledningsvis klumpiga Usagi (som för övrigt är något så ovanligt som en kvinnlig Ron-figur) ständigt hämta styrka och kärlek från sitt roliga och karismatiska flickgäng.

Remmets: ”Varför söka rentvå sina favoriter?”

"Det är tydligt att Helena Brors hyser stor beundran för Charlotte Brontë. Dock ställer jag mig lite undrande inför alla försök att till varje pris försöka rentvå sina favoriter från varje fläck och skugga, oavsett om det gäller Charlotte Brontë eller Kerstin Thorvall. I alla fall om vi vill vara del av ett feministiskt samtal som är relevant för andra än vita kvinnor." Litteraturvetaren Anna Remmets svarar på Helena Brors kritik.

Frigjord – på någons bekostnad

Det finns fortfarande en tendens inom kvinnorörelsen att glömma eller ignorera hur vita kvinnors frigörelse vid mer än ett tillfälle förbisett – eller skett på bekostnad av – rasifierade kvinnor. I sin bok They Were Her Property, som kom ut tidigare i år, visar den amerikanska forskaren Stephanie E. Jones-Rogers hur egna slavar var en direkt förutsättning för den relativa självständighet som vita kvinnor kunde uppnå i den amerikanska södern. Anna Remmets bjuder på en tillnyktrande guidning genom en historia där inte heller tidiga svenska feministikoner går fria från ansvar.

Skam skammare skammast

Skam är ett uråldrigt fenomen, men ”skammande” är ett av de senare årens nyord – en problematisk företeelse som därtill inte är jämlik i var och hur den får fäste. Men att som rörelse avstå från kritik som kan tolkas som skammande vore att helt och hållet kapitulera inför en liberal, individfixerad syn på politik, menar Anna Remmets.

”En dikt om att älska när samhället hatar en”

Felicia Mulinaris hyllade debutbok Det som inte kan utplånas är en diktsvit om det rasistiska våld som alltid är kännbart, även när det består av blickar och strukturell diskriminering snarare än knytnävsslag – och om den ibland såriga kärleken och solidariteten från mödrar, kamrater, och andra älskade personer.

Skräckens eviga kabinett

Enligt Sigmund Freud är det som sätter skräck i oss sådant som i grunden är välbekant men som uppträder i en obekant och förvanskad form. Andra teoretiker har framhållit de skräckframkallande gestalternas varnande egenskaper och kopplingen till kulturella och ideologiska tabun. De senaste åren har det utkommit flera verk som tar sig an monster och skräck – Anna Remmets har läst några av dem, och reflekterat över skräckens natur.