Opinion #1/2020

En vrede som inte står stilla

Familj på promenad bland höstlöv. Foto: Fredrik Sandberg/TT

"Vi kan nog enas om att det (oftast) inte är en framkomlig väg att överge befintliga barn om nu någon någonsin har krävt det, men innebär detta att den feministiska analysen med nödvändighet måste släppa tanken om den heterosexuella kärnfamiljens omöjlighet? Att vi alltmer sällan hör talas om en sådan omöjlighet hänger möjligen samman med att vår tids feminism, trots anklagelser om drev inom rörelsen och utåt, tycks vilja vara behaglig och välkomnande hellre än radikal och visionär." Det skriver Anna Remmets i en krönika i Arbetaren.

På sista tiden har även inom feministiska kretsar frågan ställts om feminismen har blivit för personfixerad, för ”drevig”, blivit för anpassad för sociala medier, och blivit för kommersiell. En fråga jag däremot inte har sett ställas är om feminismen blivit för ensidigt upptagen med det som är istället för att tala om vad som skulle kunna vara.

Beskrivningar av tillvaron som kvinna i ett patriarkat, med övergrepp, trakasserier, diskriminering, och skev arbetsfördelning i vardagen är utan tvivel viktiga, ja väsentliga för att kunna formulera en väg framåt. Detta visade inte minst Metoo, även om vi nu befinner oss i ett ljummet kölvatten där det mesta tycks vara oförändrat. Men vad kommer efter vittnesmålen?

Jag saknar en vrede som inte står stilla, utan öppnar upp för det revolutionära, det utopiska. Det var därför jag, inte fullt så skämtsamt som jag kanske gav sken av, förtjust utropade ”Hur har jag missat Shulamith Firestone?” på Instagram när jag delade en text som berättade att denna kanadensisk-amerikanska 70-talsfeminist ville eliminera inte bara könsroller utan bland annat det biologiska moderskapet, familjen, kapitalismen, regeringen och själva barndomen (!). Det finns förvisso minst sagt legitima anledningar att avfärda delar den av den tidiga radikalfeminismen, framförallt dess transfobi och dess blindhet för rasistiska strukturer, som ibland glider över i ren rasism.

Men när radikalfeminismen avfärdas idag tycks det ibland också vara själva radikalismen som avfärdas.

Här är Shulamith Firestone som levde mellan 1945 och 2012 och vars bok The Dialectic of Sexpublicerades 1970, inget undantag. Hennes psykoanalytiskt inspirerade analys av relationen mellan svarta och vita män, svarta och vita kvinnor, svarta män och kvinnor, och vita kvinnor och svarta män känns hårresande okunnig även om den är sprungen ur ett försök till antirasism. Men när radikalfeminismen avfärdas idag tycks det ibland också vara själva radikalismen som avfärdas.

Det är lätt att hävda att det artificiella barnalstrande som Firestone förespråkade är medicinskt omöjligt. Å andra sidan gör vi idag mycket som på 70-talet antagligen ansågs vara vetenskapligt omöjligt. Min gissning är att det egentligen inte är den teoretiska möjligheten eller omöjlighet att någon gång kunna alstra barn utanför kroppen som skaver hos många, utan en annan omöjlighet som Firestone pekar ut: nämligen omöjligheten i att bevara den heterosexuella kärnfamiljen och uppnå jämställdhet inom dess ram.

Detta är nog för många en betydligt obehagligare tanke än den på artificiella livmödrar. Något som den berömda författaren Ursula K. LeGuin (som själv på många sätt var mycket visionär) sade i en dokumentär om hennes liv är enligt mig en perfekt illustration av dagens feminisms förhållande till den tidiga radikalfeminismen. LeGuin berättar där om hur hon som ung kände tvekan inför den feministiska rörelsen eftersom den ”krävde” av henne att hon skulle lämna sin man och sina barn.

…men innebär detta att den feministiska analysen med nödvändighet måste släppa tanken om den heterosexuella kärnfamiljens omöjlighet?

Andemeningen tycktes vara att denna krävande och gnatande feminism senare har blivit mer tillåtande och välkomnande. Vi kan nog enas om att det (oftast) inte är en framkomlig väg att överge befintliga barn om nu någon någonsin har krävt det, men innebär detta att den feministiska analysen med nödvändighet måste släppa tanken om den heterosexuella kärnfamiljens omöjlighet?

Att vi alltmer sällan hör talas om en sådan omöjlighet hänger möjligen samman med att vår tids feminism, trots anklagelser om drev inom rörelsen och utåt, tycks vilja vara behaglig och välkomnande hellre än radikal och visionär. Att tala om ”falska intressen”, det vill säga att allt som känns bra i stunden (såsom att etablera en kärnfamilj eller ägna sig åt hudvård) kanske i själva verket går emot intressen på gruppnivå utifrån en feministisk analys, kallas för att ”skamma” och ”ta ifrån kvinnor deras agens”.

Men om vi aldrig vågar vara obekväma blir det svårt att vara radikala och utopiska. Och om vi inte vågar vara utopiska (detta så förlöjligade ord!) riskerar vi att bli kvar i en ekokammare där feminismen kan vittna men inte vilja.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga