[FILM] VinterbojRegi: Frida Kempff, 2015 Den kanadensiska verkligheten påminner en del om den svenska, inte bara i fråga om det nordiska vädret, utan även när det gäller det sociala klimatet. Landet har länge varit relativt jämställt med en väl utbyggd välfärd, särskilt i jämförelse med grannen i söder, USA. Men de senaste decennierna har Kanada, […]
[FILM] Vinterboj
Regi: Frida Kempff, 2015
Den kanadensiska verkligheten påminner en del om den svenska, inte bara i fråga om det nordiska vädret, utan även när det gäller det sociala klimatet. Landet har länge varit relativt jämställt med en väl utbyggd välfärd, särskilt i jämförelse med grannen i söder, USA. Men de senaste decennierna har Kanada, liksom Sverige, tillhört de västländer där de ekonomiska klyftorna ökat snabbast.
Toronto är Kanadas ekonomiska huvudstad, hem för en av världens största börser och, på senare år, etta på listan över de nordamerikanska städer där det byggs flest skyskrapor. Det är en stad med lite mer än dubbelt så många invånare som Stockholm och med vintrar någon grad kallare; en kyla som förstärks av isande vindar. Här föder mer än 300 hemlösa kvinnor barn varje år (Toronto Star 13/3 2010).
För dessa kvinnor – som förstås befinner sig på det absoluta bottensteget i den patriarkala kapitalismens hierarki – och deras barn – som ofta föds svårt märkta av mammans missbruk och hårda liv – är kanske det bästa de kan hoppas på att ha turen att bli uppsökt av någon av den handfull sjuksköterskor som jobbar i HARP-projektet (Homeless at Risk Prenatal).
HARP lanserades 2007, efter en lång rad av uppmärksammade tragedier och många år av utredningar. Inte minst var det en händelse från 1997 som satte fingret på hur fullständigt samhället övergivit vissa av sina barn. Då dog en fem veckor gammal pojke av svält, trots att han och mamman bodde på ett härbärge för misshandlade kvinnor och, officiellt i alla fall, stod under uppsikt av en socialarbetare. Lille Jordan Heikamp vägde ungefär ett kilo när han gav upp andan och vara bara ett bylte av skinn och ben.
Om HARP har svenska Frida Kempff gjort en dokumentärfilm, hennes långfilmsdebut. Det är en debut som stilsäkert kombinerar en spartansk estetik och ett lågmält tilltal med ett angeläget ämne. Vinterboj är dess poetiska titel och vintern är, tillsammans med staden, närmast en karaktär i berättelsen.
Vinterstaden. En värld av gråvita byggnader insvepta i snödis, av räta linjer, vertikaler och horisontaler, av långa institutionsfärgade korridorer med rader av stängda dörrar och kontorslandskap vars mönster av celler för tankarna mer till ett kretskort än en plats för människor. En miljö lika kall inomhus som utomhus.
Ofta förpassar Kempff själva berättelsen till ljudspåret, medan allt vi ser är en panoramavy över staden, eller en lång, statisk bild av en anonym fasad eller en ändlös korridor. Kameran rör sig sällan, vilket ytterligare förstärker känslan av ett system av oböjliga, rigida strukturer. Denna inhumana geometri står i skarp och avvisande kontrast till människornas mjuka kroppar och mjuka behov; denna värld må vara byggd av människor, men inte för dem.
Sjuksköterskan Doris Floding – den helt kvinnliga gruppens vithåriga matriark, som nu står inför pensionen – och hennes HARP-kollegor kämpar för att försöka öppna en glipa av mänsklighet i detta oförlåtande samhällsbygge. Andra lokala myndighetsprogram stänger av klienter som missat att ringa tillbaka, eller dyka upp på möten, tre gånger.
För HARP betyder det bara att de måste jobba ännu hårdare med att spåra upp dem. Ingen kastas någonsin ut från programmet. De jobbar kravlöst, med skademinimering som rättesnöre. De söker aktivt upp de kvinnor som sedan länge mist förtroendet för myndigheterna; kvinnor som ibland behandlats lika illa i händerna på byråkrati och fosterhem som i de trasiga familjer de en gång fötts in i.
Ofta kan arbetet säkert kännas som att springa i cirklar eller trampa vatten (båda metaforer som filmen använder sig av). Men att trampa vatten är ändå bättre än att ge upp och låta människovärdet sjunka än lägre. För till sist är det ju vad det handlar om, att försöka lägga en grund som stoppar människovärdet från att rasa hejdlöst.
På en avskedsmiddag för Floding berättar en av de yngre sjuksköterskorna att det viktigaste hon lärt sig av sin äldre kollega är att de inte hjälper dessa kvinnor huvudsakligen för att de är hemlösa och gravida, utan för att de är medmänniskor och, likt alla medmänniskor, förtjänar stöd och respekt.
Men behoven är stora och programmets egna resurser små (något som filmen bara snuddar vid). Besvikelserna är ofrånkomliga och arbetsbördan enorm. Var hittar de energin att fortsätta hoppas? Hur orkar de se möjligheterna mitt i bakslagen? Kanske, tänker jag, kommer styrkan till en del just ifrån att de slipper det destruktiva och antagonistiska som ligger i att tvingas att välja vilka som förtjänar och inte förtjänar hjälp, vilka som får vara med och vilka som ska utestängas.
HARP-projektet, som det framställs i Kempffs film, tycks tala för att ett samhälle som verkligen byggdes utifrån den principen skulle frigöra oanade krafter.