Midsommar är över och midsommarstängerna står och vissnar i väntan på att plockas ned. Det gör förmodligen också en och annan midsommarfitta. De senaste åren har ett antal medier uppmärksammat denna ”trend”: att i stället för att tillverka en sedvanlig stång, göra en vaginaformad sådan. En kul grej och ett miniatyruppror i vardagen mot fallossymbolerna i vår kultur.
Samtidigt i Frankrike har en annan vagina skapat kontrovers. Det är den indiske stjärnskulptören Anish Kapoor som i centrum för sin utställning i Versailles har placerat skulpturen Dirty Corners. Konstverket kan beskrivas som en gigantisk tratt i stål, 10 meter hög och 60 meter lång, omgiven av klippblock.
Bland de mest konservativa är det ett problem i sig att Versailles ställer ut samtida konst. Men debatten den här gången började när Kapoor beskrev verket som ”vaginan på en drottning som har tagit makten”. Detta tolkades snabbt som att vaginan var Marie Antoinettes, och tratten fick en ny innebörd.
Huvudfrågan var om det är lämpligt att dylik vulgär konst ställs ut i ett världsarv som dessutom besöks av många barnfamiljer. Versailles borgmästare ställde sig på den kritiska sidan och twittrade att Kapoor hade ”halkat på den gröna mattan”. Några turister sade att de hellre ser marmorstatyer. Och en konservativ debattör skrev en text där han kritiserade Kapoor för att invadera parkens mest fotografivänliga vy.
Ett par veckor efter öppningen vandaliserades statyn med gul målarfärg. Kapoor, som redan hunnit gå ut och dementera att den föreställde just Marie Antoinettes kön, upprördes över Frankrikes intolerans och kallade händelsen ett politiskt problem. Även kulturministern tog avstånd från vandalismen. Somliga debattörer höll också med Kapoor om att det finns ett strukturellt hat inom den franska högern mot samtida konst.
Bland konstkritiker har mottagandet varit blandat. Vissa har skrivit in Dirty Corners i en lång tradition av kontroversiell vaginakonst, bland verk som Gustave Courbets L’origine du monde, ett kvinnoskrev i olja från 1866. Andra suckar över motivets irrelevans; vaginasymboler har redan överanvänts i den samtida konsten.
Det ligger något i det. Att skapa monumentala kvinnokön i stället för fallosar må vara en peppande feministisk handling på midsommarafton, men som konst blir det lätt trött. Speciellt när konstnären är en uttalat Freud-influerad man och vaginan ser ut som ett blåsinstrument – eller, som en besökare sade, som ingången till ett förråd. Att vissa turister upprörs över att samtiden tar sig in i historiska miljöer gör heller i sig inte verket provokativt eller intressant.
Att sedan den franska extremhögern ser samtida konst som en fiende, och att dylika konstverk flera gånger har förstörts i Frankrike, är en annan fråga. Det hade nog också hänt om Kapoor i stället rest en stor penis vid, låt oss säga, Eiffeltornet. Något som förresten spontant låter som ett verk med mer självinsikt.
