Vi åkte ned till Rumänien, ett gäng från Västerbotten. Vi hade med oss lite insamlade pengar och jordbruksgrejer och hade planerat att göra situationen där lite bättre för de familjemedlemmar som var kvar. En del saker var vi inte beredda på. Att bli nekade sjukvård till exempel. På akuten med sexåringen. Jag var där tillsammans […]
Vi åkte ned till Rumänien, ett gäng från Västerbotten. Vi hade med oss lite insamlade pengar och jordbruksgrejer och hade planerat att göra situationen där lite bättre för de familjemedlemmar som var kvar. En del saker var vi inte beredda på. Att bli nekade sjukvård till exempel.
På akuten med sexåringen. Jag var där tillsammans med min väninna Elisabeta, som hjälpte mig i egenskap av tolk, och min son, som lyckats dra på sig en förkylning och fick astmatiska besvär som ett brev på posten.
De ifrågasatte först att han var sjuk, som om vi försökte luras. De ifrågasatte vad vi hade för relation till vår tolk, som är en romsk kvinna, och efter en kortare diskussion knuffade de helt enkelt ut oss.
Jag förstod inte mycket av vad som sades. Jag såg att min väninna pekade på min son och berättade att han hade astma, och att läkaren rusade mot henne så hon fick backa, och fräste åt henne. Jag såg hennes vrede och hennes skam när hon sneglade mot mig och förklarade att vi måste gå, utan att ha fått hjälp.
Vi gick till nästa sjukhus, till barnmottagningen. De kunde tänka sig att hjälpa oss. Här behövdes ingen tolk, eftersom vi kunde prata engelska med varandra. Under samtalet hostade Elisabeta till. Då sneglade läkaren på min väninna och pekade menande mot henne.
– Hon är sjuk. Så länge du har din son i hennes närhet kommer han också att vara det. Ni måste bli av med henne, om du vill att ditt barn ska sluta ha astma, sa hon.
Jag försökte förklara för henne att hans förkylning, och timmarna i kylan från luftkonditioneringen på flygplanet, snarare var troliga utlösande faktorer eftersom hans astma kommer när han är förkyld, men hon bara viftade bort det jag sa och upprepade sin sanning.
– Kvinnan är sjuk. Hon är anledningen till din sons astma.
Elisabeta log lite, och tittade ned i golvet. Ingen av oss sade något mer. Vi ville inte riskera att förarga den doktor som faktiskt kunde tänka sig att hjälpa oss.
Doktorn skrev ut medicin till oss, och vi gick. Det var länge sedan jag kände mig så hjälplös. Jag kunde inte få den första doktorn att vilja hjälpa mitt barn, och jag kunde inte försvara Elisabeta, av rädsla för att nästa doktor inte heller skulle ge oss medicinerna han behöver.
– Så här är det alltid, suckar Elisabeta och ser ledsen och arg ut.
Jag är så ovan att bli behandlad så. Att bli utsatt för så ogenerad rasism, i ett land där jag bara är på besök. Mitt umgänge i Rumänien gör att jag förlorat min turiststatus.
De flesta rumäner jag träffar tycker inte att det är roligt att jag är här. De suckar irriterat när vi kommer in i butiker, kastar tillbaka växeln mot oss när vi har handlat, och viftar bort mig när jag inte talar deras språk. De gör hånfulla gester, och ställer sig hotfullt i vägen när vi ska gå förbi.
– I Sverige är alla så snälla, säger Elisabeta. Här är vi inte värda någonting.