Det är visst inte okej att visa civilkurage längre.
Danuta slog en nazist i huvudet med sin handväska. Vi kan bara spekulera i hur hon kände när hon gjorde det. Nu gick de runt igen i alla fall. Trampade omkring och förespråkade rasbiologi. Etnisk rensning. Mord på oliktänkande, och på homosexuella.
Årets bild blev det. 1985. I dag råder ett annat samhällsklimat. Nu hade det inte blivit årets bild. Nu problematiserar vi Davids kamp mot Goliat. Hyllandet av tanten som blir förbannad över nazistens flaggviftande problematiseras.
Vi behöver våra tanter. Kvinnor som inte fyller normen av hur kvinnor ska vara, som inte är unga, stajlade och ler utan anledning, som visar ett jävlar anamma, och som ingriper när saker är orättvisa.
Tanter som Astrid Lindgren som ilsket uttryckte att politiker beter sig ”fisigt” och som stod på de svagares sida i alla lägen. För varje liten hönas skull var hon arg, och tog striden.
Eller Katarina Taikon som stridit för att romska barn ska slippa bo i tältläger, och ha rättighet att gå i skolan. Hennes barndoms tältläger finns nu återigen i varje svensk stad. Romska barn utan rätt till skolgång. Hennes kamp visar att vi kan förändra det.
Jag är glad att båda dessa kvinnor dessutom var författare. Kvinnor och tanter glöms lätt bort i historien, men nu finns deras ord tillgängliga för varje ny generation barn, och för vuxna som behöver påminnas om barns rättigheter, och alla människors lika värde.
Vi måste låta den lilla människan få visa vrede mot de stora orättvisorna, uppmärksamma det, och ta det på allvar.
Tanter har i bildspråk försvarat sig med alla till buds stående medel. Brödkavlar och handväskor har blivit symboler för kvinnor som kompenserar ett fysiskt underläge genom att ta till vardagsföremål för att försvara sig. Min barndom kantades av berättelser av kvinnor som oskadliggjort ilskna män som hotat dem och barnen genom att helt enkelt knocka dem med ett nyttoföremål, som en stekpanna eller en sillkruka. Det imponerade stort på mig som barn att små skinntorra tanter kunde fälla stora bufflar med så små medel. Och jag beundrar fortfarande förmågan att försvara sig, även när motståndet kan förefalla övermäktigt.
Den politiska tonen hårdnar, och vi behöver vi verkligen boosta civilkuraget, eftersom det finns så många verkliga hot att förhålla sig till. Om Danuta blir staty eller inte kanske inte påverkar samhället i stort så mycket. Men det vore en fin gest att hylla kvinnlig vrede, och att visa uppskattning för den vanliga människans initiativförmåga när orätt sker.
