Förslaget att göra en staty utifrån fotografiet på kvinnan med väskan i Växjö har fått känslorna att svalla. En staty av en person som står upp för mänskliga rättigheter borde inte provocera, särskilt inte med tanke på den uppsjö av statyer av män med betydligt dödligare vapen som står på torg runt om i landet. […]
Förslaget att göra en staty utifrån fotografiet på kvinnan med väskan i Växjö har fått känslorna att svalla.
En staty av en person som står upp för mänskliga rättigheter borde inte provocera, särskilt inte med tanke på den uppsjö av statyer av män med betydligt dödligare vapen som står på torg runt om i landet.
Kvinnan med handväskan provocerar genom att bryta mot hur hon förväntas agera: som kvinna såväl som deltagare i den demokratiska processen.
En kvinna med handväska ska inte ge sig på nazister. En kvinna med handväska ska, på sin höjd, hytta med näven mot maskerade ungdomar.
Det finns något hotfullt i de potentiella allianser som möjliggörs när människor viker av från den upptrampade stigen och i stället blir en del av något större.
För att avväpna hotet förlöjligas och förminskas händelsen. Det fokuseras på huruvida hon hade psykiska problem och ifall hon verkligen ville slå eller om hon ångrade sig.
Samma frågor skulle med rätta kunna ställas om valfri manlig staty men där är personen inte relevant, utan statyn blir en symbol för ett historiskt skeende.
Likt andra sociala rörelser är kvinnorörelsen van vid att bli avfärdad som extremistisk eller psykotisk. Varje förändring som rör kvinnors rättigheter har bespottats samt kantats av hot och våld.
Nidbilder spreds exempelvis om de ”onda och kärlekslösa suffragetterna” som hellre röstade än tog hand om sina barn.
Vi kan ju skratta åt det i dag. Skratta åt de patetiska männen och deras medlöpare som var så hotade av hur saker skulle förändras att de tog till våld för att hålla tillbaka utvecklingen.
Det kan verka så lätt när vi ser filmer om tidigare kamper. Så uppenbart vad som behövde göras och med en självklar känsla av att ha rätten på sin sida. Varje steg så stort och avgörande.
Vi måste dock minnas att även den kampen var verklig, den var hård och precis lika komplex och osäker som de känslor kvinnan med handväskan säkerligen kände. Lika komplex och osäker som de kamper vi tar i dag.
Avskaffandet av Rut-avdraget, förkortad arbetsdag, rätten till en inkomst att kunna leva av, att få delta i det offentliga samtalet utan hot, arbeta utan att kroppen tar stryk, eller att inte behöva arbeta alls. Krav som egentligen är självklara men som misstänkliggörs, motarbetas och hånas.
En kvinnorörelse måste därför alltid ha ett ben i det förflutna och ett i framtiden. Den måste ha huvud och hjärta fast förankrade i nuet.
Vi bär med oss våra förmödrar i tanken för att minnas vad de fick utstå för att komma dit vi är nu. De hjälper oss att minnas att förändringar inte kommer utan kamp.
Det är med känsla och förnuft vi väljer våra strider och vågar drömma framåt. För att orka en bit till.
Vår trygghet finner vi i gemenskapen, i organiseringen och i solidariteten mellan alla dem som delar samma dröm.
En dag kommer våra döttrar att skriva den här texten. De kommer att minnas sina förmödrar och tänka på hur lätt kampen verkade för oss. Varje steg så stort och avgörande.