Via Prenestina är en förbluffande lång, tråkig, dammig gata kantad av låga industrier, stormarknader och ”lucciole”, eldflugor på italienska, som prostituerade eufemistiskt kallas. Gatan sträcker sig över ett plant landskap i östlig riktning från Rom. Att ta sig hit från de centrala delarna var mer än ett kapitel. Först nästan ändhållplatsen med tunnelbanans B-linje och sedan runt 15 hållplatser med buss.
På Via Prenestina nummer 913 ligger en gammal nedlagd charkuterifabrik, som har ockuperats av cirka 200 hemlösa familjer. Här bor människor från Afrika, Sydamerika och Rumänien, men även italienska familjer som av olika anledningar blivit hemlösa. Den stora tegelfabriken är ett litet miniatyrsamhälle där spontan arkitektur förvandlat de gamla industrilokalerna till fullt funktionella hem. Fasaden mot Via Prenestina pryds av gigantiska muralmålningar och utanför ingången till fabriken finns en gul metallskylt där det står: Metropoliz: ”Citta Etica 2016”.
Är detta konstnärliga och sociala projekt en utopi eller kommer Metropoliz att finnas kvar år 2016? Invånarna här lever under ständigt vräkningshot. Bestämmer sig markägarna för att bygga en ny verksamhet här kan bulldozrarna komma utan förvarning med lagen på sin sida och 200 familjer på nytt bli hemlösa.
Stadssociologenoch konstnären Giorgio di Finis är den påhittige och driftige grundaren till detta ideella konstprojekt. Han ”upptäckte” fabriken efter att ha kommit hem från en lång resa till Filippinerna och Indien, där han ingående studerade och filmade den urbana slummen. Hans syfte med Metropoliz är att synliggöra de osynliga och riva murarna till
den övriga staden och ta bort slumstämpeln. Giorgio kontaktade alla konstnärer och kreatörer i sitt kontaktnät och började systematiskt att genomföra sin idé. Tillsammans med invånarna skapade de en symbolisk resa till månen, vilket i praktiken inneburit en kreativ och väldigt estetiskt tilltalande livsmiljö med målningar och installationer, där vissa är färglada, andra politiskt rosenrasande, andra gulliga, nästan alla i något avseende imponerande. Till exempel målade den kände gatukonstnären Hogre ett torn i fabriken blått med en nödutgångsgubbe springande uppåt, med en pil framför sig, mot tecknet för månen.
På taket av tornet gjorde konstnären Gian Maria Tosatti ett jättelikt teleskop av sammanfogade oljefat. På taket till en av byggnaderna i fabrikskomplexet står de två–tre meter höga bokstäverna A-R-T, rakt stående. Framför står ett snett F. Fart som i fis.
Snart därefter föddes museet Maam: Museo dell’Altro e dell’Altrove. Förkortningen är en sarkastisk kommentar till etablerade konstinstitutioner som Mom, Mac och Maxxi. Museet Maam har för tillfället öppet på lördagar med två guidade visningar då utomstående kan komma och titta på all fascinerande konst, men också träffa de boende. Vissa kvällar anordnas även stora fester, också till för allmänheten. Det inte bara känns som att komma in i någons vardagsrum, man gör det verkligen.
Det är en märklig känsla att gå runt där i de mörka industrilokalerna och titta på dessa fantastiska konstverk samtidigt som någon kommer ut från sitt hem och ställer sig och röker en cigarett. Giorgio de Finis menar att Metropoliz är som en medeltida katedral där konstnärerna och invånarna tillsammans hittar sin kreativitet i ett kollektivt projekt.
