Gudrun Schyman och Kenneth Hermele skriver att all tillväxt inte har samma innebörd. Problemet med deras perspektiv är dock att de söker en definition av tillväxt utifrån de olika isolerade effekter som tillväxten kan ge i världen. Således kan de säga att det finns tillväxt av olika saker (bra och dåliga), att tillväxt har funnits på olika platser och i olika tider (fascistiska och socialistiska), och tro att de därmed har dekonstruerat det ”sterila” för-eller-emot-perspektiv som jag, enligt dem, står för. Men allt de har gjort är ju egentligen att påpeka att tillväxt funnits i olika slags sammanhang, och sedan förklarat vad som skiljer dessa sammanhang från varandra. Vad de verkligen hade behövt förklara är det motsatta, det vill säga, hur dessa sammanhang liknar varandra. Först då hade de kunnat erbjuda en förståelse av tillväxten som sådan, inte bara en katalogisering över tillväxtens olika empiriska uttryck.
Låt mig då ge just en sådan förklaring.
I sig är tillväxt ingenting mystiskt: det är en lösning på olika former av knapphet. Definierat på det sättet kan begreppet appliceras på kort sagt allting – ett nyfött barn behöver tillväxt på längden eftersom ett nyfött barn är kort – och i den meningen kan vi säga att det är jättebra med en ständig tillväxt av omvårdnad, och jättedåligt med en ständig tillväxt av regnskogsskövling. Vi kan också förstå hur det kan komma sig att en mängd olika samhällen alla har varit tillväxtsamhällen.
Samtidigt resulterar en sådan definition i en viss förundran inför vår egen ekonomiska situation. På vilket sätt befinner sig kapitalismen i en situation av knapphet?
Svaret är att kapitalismen på en och samma gång skapar den ekonomiska knapphet som den sedan åtgärdar med hjälp av ekonomisk tillväxt. Som jag påpekade i min förra text är kapitalismen ett system som bygger på att med hjälp av pengar skapa mer pengar. Annorlunda uttryckt betyder detta att kapitalismen är ett system byggt på premissen att det är möjligt att plocka ut mer ur systemet än man sätter in. Som bankir kan jag till exempel låna ut en miljon kronor till en investerare, men kräva att han ger mig två miljoner tillbaka. Investeraren kan göra detta eftersom han i sin tur har använt den första miljonen för att skapa tre. Och så vidare.
Problemet är att detta gäller alla pengar: de är från början skapade som skuld, och om någon kan betala tillbaka sin skuld med ränta så betyder det att någon annan inte kan det. Om inte mängden pengar ständigt växer, vill säga.
Men hur växer pengarna? Genom att banker och statsreserver skapar dem som ny skuld! Och här når vi till kärnan av problemet: vårt ekonomiska system är konstruerat på ett sådant sätt att mängden skuld på totalen alltid kommer övergå mängden pengar. Därför är pengarna alltid för få, och vi måste ständigt konkurrera med varandra om alltid-för-lite, där mer för mig är mindre för dig. Tillväxt är alltså ingen lösning, utan snarast en sorts beroendecykel där lösningen på en och samma gång är problemet: fler och fler aspekter av livet görs om till varor och tjänster som kan köpas för de ständigt nya pengarna, men trots det (eller egentligen just därför) bara ökar konkurrensen.
Applicerad på naturliga resurser torde det vara uppenbart hur en sådan ekonomi i längden måste vara ohållbar. Men detsamma gäller rimligtvis på det sociala planet. För hur kan människor som ständigt måste konkurrera med varandra om alltid-för-lite förväntas att samtidigt ta hand om varandra? I en tillväxtekonomi, menar jag, måste pengarnas princip utgöra själva motsatsen till vad vi kan kalla för omvårdnadens princip – en princip som jag också kommer att kalla för ”gåvans princip”.
Jag lånar denna idé om gåvan från Marcel Mauss, en antropolog mest känd för att ha studerat så kallade gåvoekonomier. I en gåvoekonomi, säger Mauss, mäts rikedom inte i hur mycket jag kan ta ifrån alla andra, utan i hur mycket jag kan ge. Detta eftersom den enda resurs som kan ackumuleras i en gåvoekonomi är sociala relationer. Har jag ett överflöd så ligger det därför i mitt intresse att dela med mig av det, eftersom andra människor då kommer vilja ge till mig också – mer för mig är således alltid på samma gång mer för alla andra.
Att gåvans princip är omvårdnadens princip är tydligt. När jag ger kärlek till mitt barn så blir hon inte rik på kärlek på bekostnad av att jag blir fattig: istället får vi ett hem fyllt av kärlek. Som omvårdande människor är vi i den här meningen aldrig ställda i konkurrens med varandra, aldrig rika på bekostnad av andras fattigdom. Istället berikar vi varandra. Problemet är att vi lever i en ekonomi som tvingar oss att se på varandra i termer av konkurrens och knapphet, som ställer varje altruistisk impuls i relation till vår möjlighet att betala tillbaka våra skulder, som gör att mer för mig är mindre för dig, och så vidare.
När Schyman och Hermele vägrar att släppa tillväxtmålet eftersom det finns viss tillväxt som faktiskt leder till omvårdnad så menar jag därför att de bortser ifrån det faktum att tillväxtekonomin i sin helhet tvingar människor att se på varandra i termer som går stick i stäv med omvårdnadens princip.
Alternativet tror jag är just att skapa olika former av gåvoekonomier, både lokalt och globalt, i skelettet av det gamla systemet. Ta couch-surfing som exempel. Här har vi en tjänst som vi annars skulle behöva betala för, men som nu ges bort gratis. Logiken är uppenbarligen gåvans: ju mer jag låter människor bo hos mig, desto bättre blir mina ratings, och desto fler vill ha mig hos dem.
Ju mer jag ger, alltså, desto rikare blir jag. Tänk på världen utifrån den principen, och möjligheterna blir oändliga!
