Oscars filmpolitik – som i en skrattspegel

The Academy of Motion Picture Arts and Sciences, eller Oscarakademin, har omgärdats av politik ända sedan grundandet 1927. Initiativtagare var filmmogulernas mogul Louis B. Mayer. Han ville ha en gul fackförening och samtidigt försöka styra framstående regissörer och skådespelare genom att ”hänga medal­jer” på dem. 

Under loppet av några år kring 1920 förvandlades den amerikanska filmindustrin från en småskalig, decentraliserad verksamhet till en modern storindustri dominerad av en handfull storbolag koncentrerade till Los Angeles. Samtidigt gjordes de första seriösa försöken att organisera filmarbetarna fackligt. Till att börja med kunde dock arbetsköparna spela ut rivaliserande fackförbund mot varandra med resultatet att filmarbetarna ofta hade lägre löner och sämre arbetsvillkor än motsvarande yrkeskategorier i andra branscher. Men i mitten av 1920-talet lärde sig facken att samarbeta och 1926 fick man till stånd ett avtal som i stället lyfte filmarbetarnas löner och villkor över genomsnittet.

När teaterskådespelarnas fack Equity genomförde en kampanj för att organisera också kollegorna inom filmen kom 1927 motdraget från filmindustrin: The Academy of Motion Picture Arts and Sciences. Idén kom från Louis B. Mayer, boss för det största av filmbolagen, MGM. Akademin var till att börja med indelad i fem olika underavdelningar efter yrkesområde – skådespelare, regissörer, producenter, manusförfattare och tekniker – och tanken var att den skulle fun­gera som en gul fackförening.  Men i motsats till en vanlig fackförening var medlemskap i akademin förbehållet en liten elit som skulle förhandla å hela branschens vägnar.

Till att börja med rönte arbetsköparnas strategi en viss framgång. Både före och efter börskraschen 1929 bidrog akademin till genomförandet av drastiska lönesänkningar över hela linjen, medan Louis B Mayer blev landets högst betalde person. Men under 1930-talet förlorade akademin gradvis det den haft av trovärdighet som fackförening och Hollywood kom istället att bli något av en framgångssaga för den riktiga amerikanska fackföreningsrörelsen. Oscarakademin kom därefter att helt förknippas med den årliga prisceremoni som lanserades första gången 1929.

Än i dag, 87 år efter dess grundande, är Oscarakademin djupt präglad av sitt ursprung som en sluten elitklubb från en tid då det vita patriarkatet tycktes ohotat. Fortfarande är medlemskapet förbehållet inbjudna enbart. Att vinna en Oscar innebär exempelvis inte automatiskt att man blir medlem. Listan över medlemmar är hemlig, men 2012 lyckades ett team journalister på Los Angeles Times göra en kartläggning över organisationens sammansättning. Av de 5 765 medlemmar som i sluten omröstning utser mottagarna av Oscarstatyetterna visade sig 94 procent vara vita, medan 77 procent var män och 86 procent var över 50 år gamla. Svarta amerikaner utgjorde 2 procent av medlemmarna och samma siffra gällde för spansk­talande amerikaner. Och, trots att medlemskap officiellt är oberoende av nationalitet, utgjorde icke-amerikaner en försumbart liten andel. Några inkomstuppgifter gavs inte, men det är naturligtvis en självklarhet att akademin domineras helt av den övre medelklassen.

Oscarakademin är alltså i demografiska termer allt annat än representativ för vare sig nationen/världen i stort eller för arbetarna inom filmindustrin. Desto bättre representerar den Hollywoods maktstrukturer, vilket gör dess val av pristagare till en utomordentlig indikation på den drivande världssynen bakom planetens fortfarande mest inflytelserika filmindustri.

Att det finns ett starkt samband mellan akademins sammansättning och dess val av prisvinnare genom åren är lika oemotsägligt som kontroversiellt. Redan från början var akademin nämligen mån om att framstå som objektiv och öppen för den internationella filmvärldens mångfald. Kriteriet för att en film ska kunna nomineras (eller ligga till grund för en nominering) är att den, oavsett nationalitet, ska ha haft biografpremiär i Los Angeles storstadsområde (Greater Los Angeles Area). När tysken Emil Jannings fick det första priset för Bästa manliga huvudroll påpekade akademin med stolthet att han ”inte ens är medborgare i vårt land”. Det är ett uttalande som ekade i år när mexikanen Alfonso Cuarón vann priset för Bästa regi. Att han blev den första spanskspråkiga vinnaren av regipriset, och detta med en engelskspråkig film (Gravity) – trots att ungefär 35 miljoner amerikaner har spanska som modersmål – framhölls av akademins förre vicepresident, Charles Bernstein, som ett tecken på att mångfaldskritiken är orättvis.

Men faktum är att relativt lite hänt genom åren när det gäller fördelningen av priserna. Ungefär 70 procent av nomineringarna går till amerikaner och 20 procent till britter, medan resten av världen får dela på de överblivna 10 procenten. Med undantag för kategorin Bästa film på främmande språk gäller dessutom att utlänningar oftast får sina priser för engelskspråkiga filmer (som Alfonso Cuarón). Inte en enda film på ”främmande” språk har vunnit det tyngsta priset, Bästa film (franskproducerade The Artist, som vann 2011, är ju en stumfilm). Och inte ett enda regipris har heller gått till någon för en film på annat språk än engelska (även om en handfull vinnarfilmer i båda dessa kategorier blandat flera språk).

När det gäller kön och hudfärg är fördelningen på många sätt ännu värre. Bara en kvinna – Kathryn Bigelow för The Hurt Locker (2008) – och ingen svart man eller kvinna har exempelvis vunnit regipriset. Och endast 4 procent av skådespelarpriserna har gått till svarta amerikaner.

Men om det är svårt att se någon långsiktig utveckling mot mångfald kan man desto lättare se tillfälliga trender som följt de politiska konjunkturerna. Det mest öppna decenniet när det gäller nationalitet var 1960-talet, något som kan förklaras både av det allmänpolitiska klimatet och av det faktum att den amerikanska filmindustrin gick igenom en kris till följd av konkurrensen från tv. De mest slutna decennierna var 1950-talet och 1980-talet, båda epoker av patriotism, konservatism och kalla kriget-hysteri.

Under det tidiga 1980-talet gjordes dock undantag för brittisk film på ett sätt som speglade den varma relationen mellan den nyliberala konservatismens föregångsländer och det speciella förhållandet mellan Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Såväl 1981 som 1982 gick priset för bästa film till Storbritannien, för de nostalgiska prestigeproduktionerna Triumfens ögonblick respektive Gandhi, båda filmer som ser världen resolut ovanifrån. Däremot ignorerades helt vågen av samtidsorienterade och samhällskritiska filmer av folk som Ken Loach, Mike Leigh, Stephen Frears eller Peter Greenaway.

När det gäller det tyngsta priset, Bästa film, har akademin alltid haft en förkärlek för filmer som (mer eller mindre sanningsenligt) skildrar verkliga personer eller händelser, samt för historiska mastodontfilmer i största allmänhet. Andra genrer, som science fiction, animerad film, fantasy och dokumentär, har ignorerats mer eller mindre helt. Mer överraskande är kanske att den amerikanska nationalgenren framför alla andra, västern, endast vunnit tre gånger.

Liksom när det gäller internationalismen kan man spåra trender när det gäller hur genrer dyker upp och försvinner. Komedier har exempelvis i allmänhet varit underrepresenterade, men nominerades flitigt under depressionen på 1930-talet, som också var musikalernas och äventyrsfilmernas starkaste period. Två komedier signerade Frank Capra vann priset under decenniet: Det hände en natt (1934) och Komedien om oss människor (1938). Båda bjöd på upplyftande, moraliserande budskap med individuella framgångssagor och klassförsoning som avslutning. Warner Brothers mörka gangsterfilmer blev däremot utan priser.

Andra världskriget fick ett snabbt och stort genomslag på filmproduktionen. Mellan 1942 och 1945 handlade var tredje Hollywoodproduktion på något sätt om kriget. Tre filmer vann också priset för bästa film: Mrs. Miniver (1942), Casablanca (1943) och, året efter kriget, De bästa åren (1946). Medan den första av dessa titlar ingår i en trend av filmer som, ofta sentimentalt, skildrade hemmafronten och vikten av familjesammanhållning så är den sistnämnda en kritisk berättelse om de hemvändande soldaternas återanpassningssvårigheter och om de trauman kriget lämnat efter sig.

Efter depressionens lättsamma moralism och krigsårens sentimentala patriotism gör sig en mörkare verklighet påmind under några korta år i slutet på 1940-talet. Ett antal så kallade ”problemfilmer” får den mest prestigefyllda statyetten. Förspillda dagar (1945) brukar räknas som Hollywoods första seriösa film om alkoholism. Tyst överenskommelse (1947) handlade om antisemitism (liksom Hämnden är rättvis, som också var nominerad i kategorin Bästa film detta år). Och Alla kungens män (1949) var en skarp uppgörelse med korruption och populism i amerikansk politik. 

Under det dubbla trycket från antikommunism och begynnande konkurrens från tv-mediet blev 1950-talet i stället mastodontfilmernas och verklighetsflyktens decennium. 1952 gick priset till cirkusmelodramat Världens största show i regi av mastodontfilmernas åldrande kung, Cecil B DeMille. Denna segrade bland annat över den nu klassiska västern High Noon, vilken ofta beskrivs som en förtäckt kritik av den räddhågsna flockmentalitet som häxjakterna på oliktänkande förde med sig i dåtidens USA. Andra vinnare under decenniet var musikalerna An American in Paris (1951) och Gigi, ett lättfärdigt stycke (1958), familjefilmen Jorden runt på 80 dagar (1956), den heroiska krigsfilmen Bron över floden Kwai (1957) och mastodontfilmen Ben-Hur (1959). Ett dagsaktuellt undantag var den fackföreningskritiska Storstadshamn (1954) i regi av Elia Kazan, som var ett så kallat vänligt vittne (eller tjallare om man så vill) inför House Un-American Activities Committee.

Både mastodontfilmer och musikaler fortsatte att vinna priser under det tidiga 1960-talet, men mot slutet av decenniet märks ett skifte. I nattens hetta (1967) visade att också Hollywood registrerat medborgarrättsrörelsens existens. Och Midnight Cowboy (1969) tar oss ned på det amerikanska samhällets botten utan att ge oss tillstymmelse till lyckligt slut.

Med de politiska morden på Martin Luther King Jr, Malcolm X och Robert Kennedy i färskt minne och Watergateaffären under uppsegling, alltsammans mot en bakgrund av ekonomisk kris, är det kanske inte så konstigt att kriminalfilmen kom att dominera det tidiga 1970-talet, med vinster för French Connection, Gudfadern, Blåsningen och Gudfadern II mellan 1971 och 1974. Mot slutet av decenniet avspeglas också, lite senkommet, skiftningarna i familjepolitik och relationen mellan könen i filmer som Annie Hall (1977), skilsmässodramat Kramer mot Kramer (1979) och Robert Redfords regidebut En familj som andra (1980). Gökboet (1975), Deer Hunter (1978) och, på sätt och vis även Rocky (1976), bekräftar den mörka, ruffiga stämningen som präglade 1970-talet.

Steget till Reaganerans patriotiska yra blev abrupt. 1980-talet var alltså, tillsammans med 1950-talet, Oscarakademins mest inåtvända decennium. De båda epokerna påminde också på andra sätt om varandra. Åter regerade det romantiska tillbakablickandet och den storslagna verklighetsflykten. Efter Triumfens ögonblick och Gandhi följde bland andra Amadeus (1984), Mitt Afrika (1985), Den siste kejsaren (1987) och På väg med Miss Daisy (1989).

På många sätt gled samma trend vidare in i 1990-talet, precis som Ronald Reagans och Margaret Thatchers politik omärkligt blev till Bill Clintons och Tony Blairs. Eskapism, romantik och nostalgi frodades i filmer som Forrest Gump, Braveheart, Den engelske patienten, Titanic och Shakespeare in Love, vinnare 1994–1998. Filmer som Dansar med vargar (1990) – vit hjälte hjälper en indianstam, siouxer, att försvara sig mot en annan, de groteskt framställda pawneerna – Schindler’s List (1993) – storkapitalist och krigsprofitör räddar judar undan koncentrationslägren – och Forrest Gump – svagsint men genomgod man blir stenrik på aktier – speglar den nya retoriska spin på kapitalism och imperialism – ”socialt företagande”, ”humanitär intervention” – som utgjorde ”den tredje vägens” främsta bidrag till politisk förnyelse.

På sätt och vis var det först kring sekelskiftet som 1980-talet tog slut; med it-kraschen, 9/11, evighetskriget och den permanenta ekonomiska krisen. 20 år efter Kramer mot Kramer återkom kärnfamiljens kris i American Beauty (1999), men nu ersattes den förra filmens hoppfulla slut med dystopi och död. En liknande utveckling ser vi från Rocky till Million Dollar Baby (2004); på 2000-talet slutar framgångssagan inte med hopp och kärlek utan med döden i ringen. Annars finns det klara likheter mellan epokerna. Kriminalfilmen är tillbaka med The Departed (2006)och No Country for Old Men (2007). Och The Hurt Locker kritiserar Irakkriget ungefär på samma sätt som Deer Hunter gjorde med Vietnam; med fokus på amerikanskt lidande och en blandning av rasism och ointresse när det gäller fiendebefolkningen. När det gäller förmågan att porträttera motståndarsidan på ett mänskligt sätt i en krigsfilm har dagens Hollywood långt kvar till 1929/30 års vinnare (man delade ut priset säsongsvis på den tiden), På västfronten intet nytt.

Årets Oscarsgala har beskrivits som en seger för mångfalden. Det är lätt att hålla med, inte minst för att 12 Years a Slave, i regi av den svarte britten Steve McQueen, blev utsedd till bästa film. Men, skulle man kunna säga, på sätt och vis bekräftade årets undantag ändå de gamla reglerna. När Alfonso Cuarón tog hem priset för Bästa regi var det alltså, som så ofta är fallet för icke-engelskspråkiga nationaliteter, för en amerikansk film. Och det samma gäller för kenyansk-mexikanska Lupita Nyong’o, som fick pris för Bästa kvinnliga biroll för just 12 Years a Slave (samma sak gällde, för övrigt, också Emil Jannings 1929). Och Matthew McConaugheys och Jared Letos priser för Bästa manliga huvudroll respektive biroll hamnar inom den på senare år växande gruppen straighta skådespelare som belönats med en Oscar eller en nominering för ”modet” att ha gjort homosexuella karaktärer (andra i den här gruppen inkluderar Annette Benning, Philip Seymour Hoffman, Sean Penn, Hilary Swank, Heath Ledger, Jake Gyllenhall och Felicity Huffman). Däremot har ingen öppet homosexuell skådespelare fått priset och bara en, Ian McKellen, över huvud taget nominerats.

Samtidigt kan det konstateras att akademin i år inte lyckades hitta en enda film producerad utanför USA och Storbritannien värdig att ens inkludera bland de nio nominerade filmerna i kategorin Bästa film. Och inte heller en enda skådespelare i en sådan film eller en enda regissör eller manusförfattare som arbetat på ett annat språk än engelska. Någon entydig linje mot mångfald kan alltså knappast urskiljas.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
2 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad