Drygt två månader efter det senaste maktskiftet befinner sig Egypten fortfarande i en djup politisk, ekonomisk och ideologisk kris. Tecken på den är svåra att missa i Kairo: vägspärrar med tungt beväpnade soldater, växande soptippar vid vägkorsningar till följd av att stadens resurser inte räcker till sophanteringen längre, stigande matpriser och spända blickar på gatan. Tahrirtorget, som brukar vara levande och fullt med folk och demonstranter, är nästan tomt och avspärrat med stora betongblock. Dammiga banderoller runt ett tältläger uppmanar förbipasserande att solidarisera sig med general al-Sisi och hans militära styre, samt uttrycker ilska mot USA för deras stöd till Muslimska brödraskapet.
– Det blir bara värre och värre här med varje ny regering, säger en gatuförsäljare på torget bittert.
– Vi är trötta på revolutioner och vi stödjer militären, tillägger en annan.
Förvirringen är stor bland vanligt folk i Egypten. Hakim Abdelnaeem, en människorättsaktivist från landets andra största stad Alexandria, har full förståelse för det och säger att revolutionen först blev privatiserad av brödraskapet för att sedan bli misskrediterad av det.
– Brödraskapet har inte gjort revolutionen – det var liberaler och vänsteraktivister som gjorde den – men brödraskapet har skördat frukten av den. Vanliga egyptier erfor bara Mubaraks regim och brödraskapets styre och de tycker att det är det sista som är revolutionen, säger han.
– Så det är inte underligt att de är beredda att kompromissa och tillåta militären att ta makten igen – de blev ju tvungna att välja mellan två icke-alternativ. Det var samma slutna krets av affärsmän och oligarker som stod bakom Mubarak, Morsi och al-Sisi. De ekonomiska förhållandena i landet har inte ändrats ett dugg.
Enligt vissa beräkningar lever över 22 procent av egyptierna under fattigdomsgränsen, vilken motsvarar 12 kronor per dag. Samtidigt kontrolleras Egyptens ekonomi av ett fåtal familjer med stora förmögenheter.
Enligt Mahinour Almassry, jurist och engagerad i arbetarrörelsen, finns det varken någon strategi eller vilja från regeringens sida att åtgärda dessa stora obalanser.
– Vad gäller arbetarrörelsen så var det samma attityd från makthavarna under hela revolutionen. I det avseendet finns det ingen skillnad mellan Morsi och al-Sisi. Deras främsta mål är att inte ändra något och bevara det internationella och egyptiska kapitalets intressen, säger hon.
Som exempel på det tar Mahinour Almassry upp de två senaste fallen där arbetarrörelsens protestaktioner blivit brutalt stoppade av säkerhetsapparaten.
Ett av fallen inträffade under Morsis regering på en cementfabrik i Alexandria. Fabriken, som ägs av ett grekiskt företag vilket i sin tur ingår i den franska koncernen Lafarge, är känd för att använda sig av bemanningsföretag och kringgå lagen genom att anställa personal på tillfälliga kontrakt. På så vis saknar arbetarna vid fabriken rätt till försäkringar och bonusar. Enligt lag ska en anställning per automatik övergå till en fast tjänst efter ett år. Men för att företagesledningen skulle kunna kringgå det tvingades arbetare skriva på tidsbegränsade avtal som löpte ut efter 364 dagar, därefter kunde nya tillfälliga kontrakt skrivas.
Över 70 procent av arbetarna på fabriken, som i många fall hade arbetat över tio år, var tillfälligt anställda utan garantier eller inhyrda genom bemanningsföretag. Ett oberoende fack arrangerade en direkt aktion i form av en så kallad sit-in på fabriken, vilken avbröts när polisen stormade den. En av aktivisterna kastades ned från andra våningen och blev allvarligt skadad. 18 arbetare, inklusive den skadade som nekades tillgång till sjukvård, greps och häktades i väntan på rättegång. Deras ärenden är fortfarande under handläggning. De flesta av dem riskerar fängelsestraff på upp till tre år för hindrande av industriell produktion, en åtalspunkt som återfinns i landets brottsbalk och tillämpas flitigt mot fackliga aktivister.
Den andra händelsen som Mahinour Almassry tar upp är hur militären slog till mot en strejk i den industriella staden Mahalla El-Kubra kort efter att Morsis regering avsattes i början av augusti. En sit-in-demonstration på en textilfabrik fick ett abrupt slut när arméns pansarvagnar rullade in i staden för att manifestera makt och kväsa protesterna.
– Den nyliberala tanken finns alltid där hos makthavarna i Egypten, oavsett vad den som är vid makten heter för tillfället. Vi är emot både militären och brödraskapet. Det är oväsentligt vem som ska bli nästa president. Det som har betydelse är vilken politik han kommer att föra, säger Hakim Abdelnaeem.
Han har en ledande position bland Revolutionära socialister, en plattform för olika politiska krafter på den politiska vänsterkanten i Egypten.
– Vi vill ha ett maxtak för inkomster för att kunna omfördela nationens rikedomar till fattiga och behövande. Vi erbjuder en tredje väg, utan militärer och utan religiösa fanatiker, säger han.
Tiden med Morsi vid makten var svår för politiskt aktiva i landet. Enligt flera aktivister blev hot och trakasserier från brödraskapets milis vardagsmat. Morsis regering skapade ett hätskt klimat i samhället, vilket bidragit till att situationen för alla minoriteter, däribland religiösa, blivit ohållbar.
– Det var ett fascistiskt styre som var på väg att bli ännu värre, säger Hakim Abdelnaeem.
Men militärens ankomst har inte blivit någon befrielse. Ett undantagstillstånd som var tänkt som ett sätt att införa lag och ordning i landet har i stället bidragit till en tilltagande laglöshet som berör de flesta egyptier på ett eller annat sätt.
Islam Shaarawi, politisk aktivist med anknytning till Muslimska brödraskapet, berättar att hans vän Omar dödades en kväll i ett bråk som spårade ur i Alexandria: en trafikpolis stoppade den minibuss som Omar färdades i och blev oense med föraren. Polismannens kollega sköt två gånger mot minibussen som var full av trötta pendlare. En av kulorna gick igenom Omars huvud. Islam Shaarawi tog kontakt med medier men ingen av dem visade något intresse för händelsen. En av journalisterna förklarade dock att de fått order om att inte skriva något negativt om militären eller polisen.
Ett annat exempel på polisens agerande är rivningen av brödraskapets läger vid Rabamoskén i Kairo. Ahmed Elfeky, en liberal politisk aktivist från Kairo, berättar att hans farbror gick dit för att hämta sin far. Farbrodern var knappt intresserad av politik och råkade bara hamna på fel plats vid fel tillfälle. Han greps tillsammans med ett antal andra åskådare på torget och placerades i en piketbil för vidaretransport till ett fängelse. Bilen, som var avsedd för 20 fångar, fick inrymma 40 gripna som trängdes ihop och lämnades i solen i åtta timmar. Efter att några av de frihetsberövade svimmat till följd av hettan vädjade de andra till vakterna att öppna dörren för att släppa in lite luft. Som svar fick de en granat med tårgas inkastad i en av bilens ventilationsöppningar. Inom loppet av några minuter var 36 av 40 gripna döda. Ahmed Elfekys farbror hade tur som överlevde. Nu ligger han kvar på ett sjukhus med svåra brännskador och spräckta inre organ.
Än så länge blir inte vänsteraktivister förföljda av militären men det finns tecken på att det kan komma att ändras. I slutet av september publicerades en lång artikel i den inflytelserika statliga tidningen Al-Ahram. Artikeln handlar om en femte kolonn och framförde hot mot liberaler och vänsteraktivister – bland annat om att det blir dags att strida mot den femte kolonnen så snart militären är klara med brödraskapet.
Mahinour Almassry säger att den militära oligarkin i Egypten påminner om en fågel med en kropp bestående av affärsmän och rika familjer och två vingar: medierna och säkerhetsstyrkorna. Att man har börjat smutskasta vänstern i medier är därför en oroväckande signal.
Den nuvarande egyptiska premiärministern Hazem El-Biblawy är en känd förespråkare av en fri marknad och internationell handel. Enligt Mahinour Almassry kommer det inte ta lång tid innan han kommer att ta den nyliberala politiken ännu längre.
I dag håller Egyptens ekonomi på att rasa samman. Staten kämpar med ett stort budgetunderskott och sjunkande skatteintäkter. Sociala åtaganden, som ärvts från tidigare regeringar och som bland annat innebär statliga subventioner till bröd och bränsle, är svåra att fullfölja. Samtidigt ställer internationella långivare krav på att subventioner ska avskaffas som ett av villkoren för fortsatta lån.
Vänsteraktivister bedömer att alla möjligheter att hålla det nuvarande systemet vid liv utan reformer är uttömda. De enda tänkbara reformer som går att genomföra inom det rådande ekonomiska paradigmet ligger i den nyliberala riktningen, vilket kommer att medföra en social oro och, möjligen, en ny revolution. Ett skifte av paradigmet med en omfördelning av ekonomiska resurser från de rika till de fattiga som väg ut ur krisen finns inte med i några planer eftersom det skulle innebära att den nuvarande eliten förlorar den politiska makten. För att kunna genomföra drastiska nedskärningar och bli av med det socialistiska arvet behöver militären koncentrera makten och ta till hårdare metoder mot arbetarklassen och civilsamhället, metoder liknande dem som användes i flera latinamerikanska länder på 1970-talet.
– Vi är på väg att bli ett nytt Chile. Under 1970-talet fick Chile under ledning av juntageneralen Augusto Pinochet genomgå liknande reformer. Dessa reformer kunde genomföras under förutsättning att en militär diktatur brutalt knäckte allt motstånd. Vi revolutionärer står i vägen för nyliberala reformer, säger Mahinour Almassry.
Hon fruktar att efter att det muslimska brödraskapet har marginaliserats och upplösts står den politiska vänstern näst på tur. Men hon hoppas på att det aldrig ska behöva gå så långt som i Chile.
– Folket kommer att inse att den nya regeringen kommer att bedriva samma politik. Det kommer förhoppningsvis reagera om militären tänker vidta repressalier mot oss.
Revolutionära socialister arbetar mycket med att öka oberoende facks inflytande, samt med att politisera dem.
– Problemet med arbetarrörelsen i Egypten är att regeringen går med på de flesta kraven om lönehöjningar. Till exempel har de nu aviserat att minimilönen ska höjas till 1 200 egyptiska pund (motsvarande 1 150 svenska kronor, reds. anm.) per månad från 2014, säger Hakim Abdelnaeem.
– De gör detta för att vinna mark och köpa stöd från de lägst betalda. Men vad de i själva verket kommer att göra är att trycka mer pengar och finansiera lönehöjningen på det sättet med stigande inflation som följd. Vi har sett det här tillvägagångssättet förut. Om lönerna höjs med till exempel 30 procent så höjs priserna med minst 50 procent, så i själva verket blir det en lönesänkning. Men eftersom militären kontrollerar medierna är det svårt för oss att förklara det för vanligt folk.
Hakim Abdelnaeems uppfattning stämmer väl med det arbetarna själva säger. Abdullah, som sedan 2010 arbetar på en textilfabrik i Alexandria ägd av italienska Filmar som tillverkar sänglinne under varumärket Calzedonia, är nöjd med sin arbetsköpare.
– Vi behöver inte några fack hos oss. Arbetsvillkoren är bra och vi får även en present till Ramadan varje år, säger han.
Senare under samtalet kommer det fram att det inte är tillåtet att organisera sig på arbetsplatsen. Hans kollega Michael, som precis har börjat arbeta på fabriken, har en ingångslön på 950 pund, motsvarande 900 kronor, per månad för heltidsarbete.
– Det är normalt för Egypten. En medellön alltså. Men det går inte att leva på det. Det är bara så att jag bor med mina föräldrar vilket hjälper till att hålla levnadskostnaderna nere, säger Michael.
Enligt Michael är det inte svårt att få ett arbete som hans men det finns få välbetalda jobb. Han stödjer Revolutionära socialister men vill inte delta i några aktioner. Hans främsta dröm är inte att kämpa för sina rättigheter i hemlandet utan att åka till Europa. Det är något som är karaktäristiskt för många yngre arbetare.
Båda Abdullah och Michael är märkbart rädda för att prata med en journalist och försiktiga när de väljer sina ord. Uppgivna är de också.
– Titta runt. En lönehöjning kommer inte att ändra på det här, säger Abdullah och pekar mot fallfärdiga hus, skräphögar och en kaotisk trafikkö på gatan.
Det här resonemanget kan ofta höras i olika sammanhang i Egypten. Ahmed Elfeky berättar om sin stadsdel Nasr City.
– Det går inte att leva så – med ständigt trafikkaos, dålig luft och korruption på alla nivåer, säger han.
– Nasr City byggdes en gång i tiden som den modernaste och finaste stadsdelen med breda ljusa gator, innergårdar och mycket grönska. Men så småningom började olika småbutiker få så kallade särskilda tillstånd för att etablera sig här på löpande band och flytta till bottenvåningarna. Nu kan jag knappt sova, det är ett jäkla liv på gatan dygnet runt. Det är skräp överallt, övergivna bilar, tält, gatuhandel, olagliga byggen. De har börjat bygga nya stadsdelar med murar och inresekontroll. Men det hjälper inte, kaoset smyger sig in ändå.
Om en månad flyttar Ahmed Elfeky till Tyskland för att studera och ska sedan försöka hitta ett jobb. Många unga från olika samhällsskikt – från arbetare till utbildade specialister – har redan bestämt sig för att inte ta upp kampen för en bättre framtid utan i stället lämna landet.
