”Av många uppfattas normkritiken som något i grunden radikalt. Det är egentligen felaktigt. Normkritiken är grundad på en konservativ uppfattning om samhället som bygger på stabilitetstänkande och konsensusteori”, skrev Rasmus Landström i förra veckans Arbetaren. ”Att RUT-avdraget lyfts fram av en borgerlig regering som en feministisk reform är inte på grund av normkritik, utan på grund av att bristen på densamma”, skriver Linn Spross i sitt debattsvar.
Rasmus Landström menar att feminismen har blivit avradikaliserad, och efterlyser en ny, konfliktinriktad feminism. Den här feminismen finns redan, och den heter queerfeminism. Men i Landströms historieskrivning har queerteorins, och med denna normkritikens, intåg på 1990-talet lett till en urvattning av feminismen. Kanske att queerfeminismen kom att ifrågasätta vilka som var subjekt för en politisk kamp, queerfeminismen beskylls ibland för att ha övergett kvinnokollektivet. Detta enade systerskap, som byggde på likhet, har ifrågasatts av såväl queer- som postkolonial feminism, som hävdar att feminismen måste rymma fler än västerländska, heterosexuella kvinnor. Detta bör vara något positivt. Att det är svårare att driva politisk kamp utan subjekt som går att inordna under samma identitetsfana behöver inte vara sant.
Judith Butler har skrivit att queerteorins viktigaste anspråk är att vara motståndare till alla icke-önskade identitetskategoriseringar. Det handlar om, med Butlers ord, att ”det viktigaste är att sluta föreskriva för alla liv, det som bara är levbart för enbart somliga”. Normer är inget lyxproblem, en norm handlar inte om individuella livsstilar. Det handlar om samhälleliga strukturer som förkväver människors livsvillkor. Normkritik behöver inte handla om att fiendeborgen, med Landströms ord, har blivit ”en bostadsrätt på söder”. Det måste vara möjligt för en radikal rörelse att kunna se och analysera hur ett kapitalistiskt system strukturerar en mängd andra maktrelationer än bara kvinnors underordning och mäns överordning, hur kapitalismen skapar normer kring etnicitet och sexualitet. Dessa normer är inte fråga om bara skillnader, utan i allra högsta grad om ojämlikhet. Utan normkritik eller queer kritik blir ett sådant projekt omöjligt.
Problemet med den rådande jämställdhetspolitiken är inte heller att den lider av överdrivet mycket normkritik. Problemet är att strukturella problem behandlas som individuella attityder. Jämställdheten tycks handla om jämställdhet mellan en kvinna och en man som lever i en kärleksrelation, och att det därför är en fråga om deras livsval. Att RUT-avdraget lyfts fram av en borgerlig regering som en feministisk reform är inte på grund av normkritik, utan på grund av att bristen på densamma. Att politisera sexualitet, tvåsamhet och kärlek handlar om att flytta fokus från individuella val till samhälleliga strukturer.
Förnyelsen av feminismen som Landström föreslår är att återigen påpeka en konfliktdimension i feminismen. Jag håller med om att konfliktdimensionen är grundläggande för en livaktig feminism, som måste vara få vara obekväm, bråkig och störande, som bryter skenbar konsensus och samförstånd. En feminism som kan förstå och analysera kapitallogikens konsekvenser för sociala relationer, som kan se mer än kön och klass. En sådan feminism hittar jag i queerfeminismen, där normkritiken är ett relevant verktyg. Därför vill jag instämma i vad Tova Gerge och Athena Farrokhzad skrev en gång: Queer är socialism.