Att det är fler män än kvinnor på de svenska festivalscenerna överraskar lika lite varje år. Precis som all annan statistik som visar att män fortfarande dominerar mansdominerade branscher. Då är det ju bra att det finns organisationer, som nätverket 50/50 och Jämställd festival, som inte bara presenterar statistiken, utan också gör den påtaglig och […]
Att det är fler män än kvinnor på de svenska festivalscenerna överraskar lika lite varje år. Precis som all annan statistik som visar att män fortfarande dominerar mansdominerade branscher. Då är det ju bra att det finns organisationer, som nätverket 50/50 och Jämställd festival, som inte bara presenterar statistiken, utan också gör den påtaglig och tjatar så mycket att det förhoppningsvis till sist blir pinsamt för festivalarrangörerna att inte försöka göra något åt situationen.
Om man tror på kvotering som ett sätt att ändra bilden av verkligheten, och på så sätt påverka framtida versioner av den, kan man så klart fråga sig om statistik verkligen räcker. Hur mycket hjälper det till exempel att peta in ”lovande” tjejer på Way Out Wests klubbspelningar, om affischen fortfarande gör tydligt att Neil Young & Crazy Horse nog är det viktigaste som kommer hända i år?
”Men det är ju för att Neil Young är störst som han står först”, är kanske ett rimligt försvar. Jaja. Jag lyssnar också på Neil Young. Gitarren som ekar i början på ”See the Sky About to Rain”, vocodersången i ”Transformer Man”, den aparta pianoslingan i en arkivversion av ”Birds”, massa sådant där. Neil Young har gjort så många låtar att det går att plocka ihop sin egen version av honom; jag har valt den sköra och svajande. Det är lite svårare att göra i livesammanhang. När han nu tar med sig Crazy Horse till Way Out West gör han på egen hand tydligt vilken modell av sig själv han är: den autentiske rockmannen. Bandet ökar också antalet vita medelålders män med gitarr på scen med flera hundra procent, om vi nu var inne på statistik.
Hur som helst visar Jämställd festivals statistik att Way Out West inte brukar vara sämre än några andra, eftersom alla är ungefär lika dåliga. En av Way Out Wests bokare sade i en intervju tidigare i år att de mest har använt de listor på förlag som överräckts till dem som ”inspiration”. Antingen är det alltså inspiration eller bara tur som gör att Alicia Keys och Cat Power också står med stora bokstäver på affischen.
Om festivaler nu hellre inväntar inspiration än självmant satsar på jämn könsfördelning förstår jag att 50/50-kravet är en bra början, även om jämställd representation i längden också förutsätter mer detaljerade mätverktyg och vågade initiativ. Jag kan själv bidra med det ödmjuka förslaget att helt enkelt stryka Neil Young från Way Out Wests affisch. Eller så kan man helt enkelt skriva hans namn med minimal text. Den där spröda ekande gitarren till trots: vissa grupper i samhället har använt upp sina stora bokstäver för en tid framåt.
Veckans tips: Inget album detta år har hittills passat sommaren bättre än Solanges True (2012). Och – hon kommer också till Way out West!