Enligt en ny rapport från Akademikerförbundet SSR borde fyra av fem som nu får försörjningsstöd (det som brukade kallas socialbidrag) egentligen få pengar från något annat trygghetssystem. Enligt fackförbundet, som organiserar samhällsvetare, beror det främst på att människor som borde få a-kassa eller sjukförsäkring nu inte får det. Ändrade regler för sjukförsäkringen gör att många […]
Enligt en ny rapport från Akademikerförbundet SSR borde fyra av fem som nu får försörjningsstöd (det som brukade kallas socialbidrag) egentligen få pengar från något annat trygghetssystem. Enligt fackförbundet, som organiserar samhällsvetare, beror det främst på att människor som borde få a-kassa eller sjukförsäkring nu inte får det. Ändrade regler för sjukförsäkringen gör att många sjuka, exempelvis långtidssjukskrivna, står utanför sjukförsäkringen. Samtidigt täcker arbetslöshetsförsäkringen mindre än hälften av de arbetssökande. Dessutom är ersättningarna nu ofta så låga att människor tvingas söka försörjningsstöd även när de får annan ersättning från trygghetssystemen.
Fyra av fem är en absurt hög siffra. Men nej, jag tror inte att SSR har räknat fel på hur många som egentligen borde få annan ersättning, jag tror att det system som de granskat har absurt stora brister. Det väl utbyggda sociala skyddsnät som vi brukade ha i Sverige är på väg att försvinna, på väg att monteras ned. Saker som förut setts som självklara – som att sjuka människor ska få ekonomisk hjälp under sin sjukdom – är inte längre självklara.
SSR säger det inte rätt ut, men det här är resultatet av en medveten politisk förändring. Alliansen har ända sedan de fick makten arbetat för att försvaga de svenska trygghetssystemen. Genom striktare och ibland helt godtyckliga regler har man sett till att sjuka människor inte längre räknas som sjukskrivna. Genom förändringar i a-kassan har man sett till att färre har möjlighet till a-kassa. Allting genomfört med hänvisning till arbetslinjen och alliansens slogan ”Det ska löna sig att arbeta”.
Men naturligtvis är det inte det som är det verkliga skälet. Visst, det ska löna sig att arbeta, men det har det alltid gjort. En mer verklighetsnära slogan vore ”Det ska straffa sig att bli sjuk eller arbetslös”. För staten finns det ekonomiska vinster med att människor tvingas leva på försörjningsstöd – eftersom det är den minsta möjliga utbetalningen så kostar den mindre än mer generösa trygghetssystem. För en regering vars valstrategi bygger på skattesänkningar är detta naturligtvis viktigt. Men lika viktigt, även om det aldrig kan sägas öppet, är nog de effekter som den ökade otryggheten får på samhället. I Sverige har vi länge haft ett väl utbyggt trygghetssystem. Detta har lett till att vi fått en arbetarklass som varit relativt trygg – och därför relativt stark och kampvillig. När tryggheten försvinner blir arbetarklassen räddare och kampviljan urholkas. Få vågar käfta mot chefen om de vet att de kan hamna på bar backe. I alla arbetskonflikter vill arbetsgivarna ha en svag motpart. Samtidigt är det naturligtvis praktiskt med desperata arbetssökande – om det inte finns någon trygghet i arbetslöshetsförsäkringen så kommer människor vara villiga att ta jobb under vilka villkor som helst. För de människor som alliansens egentligen företräder, Sveriges elit, är därför en svag och otrygg arbetarklass ett mål i sig.