”Ibland måste man göra saker som man egentligen inte vågar. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.” På Astrid Lindgrens tid fanns inga mailboxar att fylla med hat och hot. Ändå undrar jag om hon hade behövt utstå samma avsky som offentlighetens kvinnor möter i dag.
Bröderna Lejonhjärta uppmanar oss att stå upp för utsatta människor och Pippi är världens starkaste aktiva tjej. Samma budskap återfinns hos många av de kvinnor som drabbats av näthat. De som uttalar sig om feminism och invandring är värst utsatta. Men det finns en markant skillnad mellan Lindgrens strategi och deras. Medan de explicit politiska kvinnorna har antagit en position som sedan antikens tid nekats dem, berättade Lindgren anspråkslösa sagor. De hatade kvinnorna har äntrat en förbjuden arena. Offentliga kvinnor har betraktats som prostituerade och skällsord som ”hora” är knappast en modernitet. Kopplingen mellan offentlig (kvinnlig) röst och offentlig (kvinnlig) kropp har pågått i tusentals år.
Statsministern sägs ha tagit illa vid sig efter att näthatet mot kvinnor uppdagats. Förslaget som alliansen lagt handlar om att justera lagarna. Men de skjuter bredvid mål. Varför behöver vi lagstifta om att män ska sluta hota ihjäl kvinnliga röster i det offentliga rummet? En högstadieelev i Stockholm gissade att näthatat som drabbar kvinnor och inte män grundar sig i att: ”Tjejer måste liksom sparka uppåt om de ska ge sig på killar”. Detta barn, som vågar säga det alla borde se, påminner om en annan saga. Kejsaren är naken! Näthatet mot den offentliga kvinnan är ett koncentrerat bevis på att de sociala strukturer som tvingat henne till underdånig tystnad ännu är livs levande.
Alliansens arbete med lagstiftning är nog gott på ett ytligt plan. Men ett grundläggande sökande av svar på frågan ”varför” är att föredra. För detta behövs verktyg och kunskap. Vi behöver utbildning i genusvetenskap, på grundskolenivå – en åsikt som dock inte verkar delas av de styrande. En anmärkningsvärd aspekt är fördelningen av resurser inom universitetsvärlden. Humaniora anses vara allt mindre viktigt, vilket resulterar i att ämnen som genusvetenskap får stå tillbaka. Vi fråntas verktyg att ifrågasätta könsroller med. Problem kan inte lösas genom att sopa det under mattan med hjälp av lagar. Vi ska inte hota folk till att sluta hota, utan få dem att sluta hata.
När borgerliga medier kritiserar den rödgröna politiken hissas ofta en varningsflagga för en kommunistisk agenda. Samtidigt är bidragen till de ämnen som handlar om kritiskt ifrågasättande av maktstrukturer försvinnande små. Vi lever alltså i ett ”fritt samhälle”, där staten inte tvingar medborgarna att tänka genuskritiskt, utan tillåter oss att tänka patriarkalt – vilket fått konsekvensen att kvinnor, homosexuella och invandringsliberala krafter censurerar sig själva ”för säkerhets skull”. Vem går fri i ett sådant klimat? Vem tillåts egentligen tala?
