”Socialdemokratins bild tenderar att bli helt vit i motsats till borgerlighetens totalt svarta”, har Åsa Linderborg skrivit om Olof Palmes eftermäle (Socialdemokraterna skriver historia, 2001). Man kan utan större våld infoga Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentärfilm Palme i den vita, socialdemokratiska traditionen. Det här andas auktoriserad biografi, ett intryck som naturligtvis stärks av att hela familjen Palme, Lisbet och de tre sönerna Joakim, Mårten och Mattias, medverkar i filmen, liksom av att man fått tillgång till familjens privata, aldrig tidigare offentliggjorda Super 8-filmer. Sönernas vittnesmål om hur det var att leva med Palmehatet och dödshoten mot pappan under de sista åren utgör för mig filmens mest gripande och värdefulla ögonblick. De ger inte minst ett historiskt perspektiv på den rådande klasshatsdebatten, där borgerligheten moraliserar över arbetarklassens ilska. För visst är också hatet mot ”klassförrädaren” en form av klasshat?
I övrigt tillför inte filmen särskilt mycket nytt för den som läst en Palmebiografi eller två. Intresset ligger snarare i hur den hanterar sitt material och inte minst hur den balanserar motsättningarna i både huvudpersonens och partiets historia på ett sätt som resulterar i en Palmebild som förefaller idealisk för en modern socialdemokrati att samlas kring. Samtidigt är det, fullt logiskt, också en Palmebild tämligen tom på politik. Det råder knappast någon tvekan om att Palmenostalgin, idag närmast oskiljbar från den allmännare folkhemsnostalgin, är utbredd inom den socialdemokratiska vänstern, liksom bland stora delar av det svenska folket i sin helhet. Palme är därför fortfarande både ett socialdemokratiskt vallokomotiv och en medlemsvärvare, och dessutom en prestigesymbol gentemot omvärlden. Men samtidigt är denna nostalgi naturligtvis potentiellt besvärande för moderna socialdemokratiska ledare som saknar varje ambition, vilja eller förmåga att föra det som en gång sågs som traditionellt socialdemokratisk politik, såväl inrikes som utrikes. Det är därför bekvämare att behandla Palme som en stor ledare, en exceptionell personlighet, snarare än en politisk tänkare. När Mona Sahlin i filmen påstår sig ha ”gått med i Palme” snarare än i det socialdemokratiska partiet hyllar hon mannen medan hon i samma mening implicit distanserar sig från partiets dåtida politik. Talande är också att 1980-talet och Palmes sista år vid makten – år av motsättningar och tilltagande politisk högervridning – helt kort beskrivs som en tid av ”konsolidering” för socialdemokratin. Vänsterkritiker lyser här helt med sin frånvaro medan Kjell-Olof Feldt ensam får tala om löntagarfonder.
Denna samlande bild av Palme är, som all auktoriserad biografi, lika intressant för vad den utelämnar och de frågor den undviker, som för sitt innehåll. Det är till att börja med huvudsakligen ett vänporträtt och delvis ett självporträtt. De få kritiska rösterna förefaller
väl utvalda och kommer oftast
från mogna män på högerkanten. Dessutom handlar det mer om personlighet än om politiska motsättningar när herrar Feldt, Ulf Adelsohn och Carl Bildt uttalar sig om Palmes omtalade arrogans, aggressivitet och hetsiga humör. De få gånger kritik kan sägas komma från vänster och ha ett politiskt innehåll, nästan uteslutande i samband med IB- och Geijer-affärerna (Jan Guillou, Roy Andersson, Carl Johan De Geer), är intervjuklippen noggrant omgärdade av bilder på Stalinviftande demonstranter som tar udden av det sagda.
Över huvud taget används kommunistspöket frekvent, liksom för att förtränga alla tankar på en möjlig vänsterkritik av socialdemokratin och Palme som inte direkt kan länkas till de talkörer ropande ”Stalin, Stalin” under en studentkongress huvudpersonen bevistade i Prag 1950. Detta minne får Palme, för säkerhets skull, berätta om inte bara en utan två gånger i filmen, den andra gången då han besöker det ockuperade studentkårhuset i Stockholm 1968. När den stora gruvstrejken bryter ut året därpå får vi veta att ”många av arbetarna är kommunister”, men knappast något om deras motiv till strejken.
Samtidigt balanserar filmen denna anti-kommunism genom att ensidigt trycka på Palmes USA-kritik. Det handlar förstås mycket om Vietnam, men vi får också upprepade gånger höra om hur den unge Palme liftade över den amerikanska kontinenten och såg de fattigas liv, och om vilken avgörande betydelse denna upplevelse fick för hans socialdemokratiska övertygelse. Däremot nämns ingenting om hur han vid sin hemkomst till Sverige blev USA:s favorit bland internationella studentpolitiker och agerade kalla krigare under uppbyggnaden av en global studentorganisation som under Palmes ledarskap kom att i allt större utsträckning finansieras av CIA. På samma sätt förbigås Palmes komplicerade roll när fascismen föll i Spanien och Portugal i mitten på 1970-talet. Vi ser helt kort Palme skramla med en insamlingsbössa för den spanska frihetskampen, däremot berörs inte hur den svenska socialdemokratin också agerade för att begränsa de antikapitalistiska strömningarna i de båda länderna och knyta dem tätare till den västerländska gemenskapen, vilket i Portugals fall också handlade om att säkra det fortsatta medlemskapet i Nato.
Filmen låter också Palme oemotsagd förlägga tidpunkten för när han blev socialdemokrat till 19-årsåldern. Det stämmer illa med de svar han som 20-åring gav på ett aspiranttest för blivande officerare. Kjell Östberg har sammanfattat hans åsikter vid tiden som ”nära de uppfattningar som de unga högermännen kring Jarl Hjalmarson (samtidigt) argumenterar för” (I takt med tiden, 2008). Det handlar om frihet för det privata näringslivet, skattesänkningar och motstånd mot förstatliganden. Det enda yrke han absolut inte vill ha är statsråd i den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Filmen vinnlägger sig över huvud taget om att stärka bilden av en Palme som alltid var lite på kant med sin klass, överklassen, och snabbt kom att lämna den bakom sig på ett politiskt plan. Tjänstgöringen vid militärens underrättelsetjänst under det sena 1940-talet och det tidiga 1950-talet – en pojkklubb för borgerlighetens män – förbigås med tystnad medan vi exempelvis får höra att han blev retad och kallad Skit-Olle på grund av sin ”slarviga” klädsel under barndomsåren på elitskolan Sigtuna humanistiska läroverk. På ett personligt plan stärks bilden av Palme som en arbetarrörelsens älskade adoptivson dessutom genom att Tage Erlander framställs som den fadersgestalt Palme, genom den egna pappans tidiga död, saknat. En avvikande röst hörs, när barndomsvännen Lars Edelstam (bror till den svenske Chileambassadören under militärkuppen 1973) menar att Palme nog varit lyckligare som statsminister i en borgerlig regering!
Om den socialdemokratiska Palmebilden, trots bedyranden om motsatsen, alltid måste söka balansera Palmes klassbakgrund så gäller det samma för spänningsfältet mellan synen på honom som den exceptionellt begåvade intellektuelle och samtidigt den främste företrädaren för folkhemmet. Här har Lindström och Nycander god hjälp av familjens Super 8-filmer. Semesterfilmerna från det enkla lantlivet på Fårö bidrar, tillsammans med de många arkivklippen från intervjuer gjorda utanför och inuti radhuset i Vällingby, till den omhuldade bilden av folkhemsfamiljen. Palme var inte bara överklasspojken som blev sosse, han blev en av oss. Den främste bland jämlikar. När Palme står upp till eller rentav överglänser världens celebriteter och makthavare, från David Frost och Shirley MacLaine till Henry Kissinger, fungerar han också som en förlängning av vårt folkliga svenska ego. Det är svårt idag att värja sig mot nostalgin när vi på detta sätt får spegla oss i en världsman, inte en knähund med pitbullattityd.
När Åsa Linderborg för drygt tio år sedan skrev om den vita socialdemokratiska Palmebilden och dess svarta borgerliga motsvarighet framhöll hon också hur socialdemokratins perspektiv haft svårt att göra sig gällande. ”Borgerlighetens, med Anders Ehnmarks ord, ’inverterade personkult’, gav dem initiativet att etablera bilden av en sinnessjuk och knarkande KGB-agent”, skriver Linderborg och framhåller också högerns överlägsna resurser och ”den spektakulära mordutredningen” som gjort att Palme kommit ”att förknippas med något skumt”. En titt i kommentarfälten till snart sagt vilken Palmerelaterad artikel som helst på nätet gör det tydligt att Palmehatet ännu lever. Ändå förefaller det mig som om styrkeförhållandet rubbats till den socialdemokratiska bildens fördel under det senaste decenniet. Då levde vi ännu i en tid ideologiskt präglad av 1980-talets marknadsyra och 1990-talets triumfalistiska ”slut på historien”. I den praktiska politiken härskar förstås nyliberalismen idag starkare än någonsin. Men i krisernas och den ökade ojämlikhetens spår går den inte längre att sälja på samma renodlade, ”ärliga” sätt. Därför blir Moderaterna ”det nya arbetarpartiet”, omfamnar retoriskt ”den svenska modellen” och försöker till och med sno åt sig äran för det svenska apartheidmotståndet.
I denna politiska konjunktur ökar också utrymmet för en positiv mytologi kring Palme som den siste store socialdemokratiske ledaren och den siste sanne försvararen av folkhemmet. Men samtidigt som en sådan Palmenostalgi kan förefalla kasta en mörk skugga över hans efterföljare, som associeras med partiets högervridning och nationens degradering till amerikansk lydstat, bidrar denna personlighetsfixering till att rikta partivänsterns energi mer mot jakten på den rätta ledaren än mot politikens innehåll. Det är bara att tänka på de ibland smått fantastiska illusioner som, utan allt stöd i deras politiska gärning, byggts kring namn som Juholt och Löfven.
