Den röda lokalbussen körde sin sedvanliga kvällstur genom förorten. Busschauffören hade haft ett bråk med nye depåchefen om sin sommarsemester, innan han gått på sitt eftermiddagspass och var märkbart irriterad på både chefen, jobbet och folket som gått på bussen i allmänhet. Här jobbar man i elva månader och så får man inte sin semester […]
Den röda lokalbussen körde sin sedvanliga kvällstur genom förorten. Busschauffören hade haft ett bråk med nye depåchefen om sin sommarsemester, innan han gått på sitt eftermiddagspass och var märkbart irriterad på både chefen, jobbet och folket som gått på bussen i allmänhet.
Här jobbar man i elva månader och så får man inte sin semester när resten av familjen är ledig, tyckte busschauffören och hade förmodligen rätt på sitt sätt. Men chefen skyllde på personalbrist och menade att de knappast kunde ställa trafik bara för att han ville vara ledig samtidigt som familjen och hade förmodligen rätt på det sättet. Allt beroende på vilken sida man stod i konflikten.
Framför bussen dök en hållplats upp som låg i mörkt dunkel under höga träd. Trottoarbelysningen var tänd på andra sidan gatan, men skenet var svagt och snön som fallit hade kommit sparsamt denna vinter så marken var bara delvis täckt och det som låg var nästan grått av avgaserna från trafiken. Från sidan av hållplatsen dök plötsligt en mörk gestalt upp och viftade energiskt att han skulle stanna. Din djävla idiot, skaffa dig en reflex, tänkte busschauffören. Men han sa det inte högt, trots att han var ensam i bussen. Vissa saker säger man inte högt – bara tänker dem.
Den mörkt klädde och storvuxne mannen passerade tyst och raskt myntbordet, medan han viftade med någon form av plastliknande material i storleken tio gånger sex centimeter. Det kunde i stort sett varit vad som helst, ett färdtjänstkort, ett bankomatkort eller ett giltigt färdbevis men nu gick allt så snabbt så det var helt omöjligt för busschauffören att uppfatta. Normalt sett skulle han ha ropat honom tillbaka för att kolla, men nu var han fortfarande irriterad efter bråket med chefen och trött efter en orolig natts sömn så han beslöt sig för att strunta i det hela och suckade bara tung och missnöjt.
Han drog igen dörren och blinkade för att svänga ut från hållplatsen och råkade slå på helljuset. Det var inte världens bästa ljus men ändå tillräckligt för att klart lysa upp omgivningen en bit framför och in i skogen vid sidan av hållplatsen. På toppen av en snötäckt kulle, cirka femtio meter bort, såg han vad han först tänkte var en stor säck, om det inte varit för att det från sidorna stack ut tentakler som såg ut som armar och ben. Under säcken, eller kroppen, var snön täckt av en klar, röd färg, som han genast förstod var blod. Han släckte snabbt helljuset. Samtidigt väcktes han till medvetande av en grov röst som frågade barskt: Skall du åka eller?
Busschauffören kastade en blick i backspegeln. Vid sidan om och bara ett par decimeter bakom hans säte stod mannen och betraktade honom. Av ansiktsuttrycket förstod han att mannen i sin tur hade sett och förstått vad han upptäckt på kullen i skogen. Han blev skräckslagen och stelnade till i hela kroppen. Aldrig, i hela sitt återstående liv, skulle han glömma det ansiktsuttrycket som plötsligt visade sig i det ansiktet. Det vill säga, exakt tre sekunder. Så lång tid tog det för mannen att föra handen mot andra sidan av hans huvud, trycka kniven mot hans strupe och dra den tillbaka mot sig i ett raskt drag. Snittet skiljde nästan kroppen och huvudet åt och ett gurglande ljud hördes när luftbubblor blandades med blodet som vällde ut från såret.
Kevin Iversen har skrivit sedan slutet av 1970-talet. Iversen skriver noveller som oftast handlar om utsatta människors vardag, tar deras parti och gör dem till hjältar. Han har skrivit två barnböcker som går att låna på biblioteken. En handlar om barns fantasier och heter Att sova över hos en kompis.
Den andra, som heter Utmaningen, har han skrivit ihop med sin son Peter. Den handlar om mobbning i skolan.