Hej makthavare! Jag har försökt skriva till er tidigare, men det har inte gått så bra. Justitiedepartementet skriver: Varken den svenska regeringen eller ett statsråd kan lägga sig i Migrationsverkets eller domstolarnas hantering av enskilda ärenden. Migrationsverket i sin tur skriver att de bara följer lagar och prejudikat, som utgår ifrån politikerbeslut. Men ni har […]
Hej makthavare!
Jag har försökt skriva till er tidigare, men det har inte gått så bra. Justitiedepartementet skriver: Varken den svenska regeringen eller ett statsråd kan lägga sig i Migrationsverkets eller domstolarnas hantering av enskilda ärenden. Migrationsverket i sin tur skriver att de bara följer lagar och prejudikat, som utgår ifrån politikerbeslut. Men ni har ”all respekt” för att jag ”har velat agera till förmån för Salam och Sabina.”
I torsdags föddes en liten flicka, Sandra, på Hudiksvalls sjukhus. Bara någon timme efter det att Sveriges nya prinsessa fötts. Sandras pappa, Salam, fick inte vara med vid förlossningen, han sitter på Migrationsverkets förvar i Gävle. ”Troligen” kommer han att få träffa sin nyfödda dotter, men efter det ska han utvisas till Iran, där han riskerar spöstraff och ett åttaårigt fängelsestraff för spritsmuggling. Sabina ska även hon avvisas, men till sitt hemland Azerbajdzjan, där släkten har förskjutit henne.
För några veckor sedan arrangerade Asylkommittén i Gävleborg en demonstration mot avvisningarna. Innan jag skulle dit ville min snart sexåriga dotter veta vad det handlade om. Ni kan kanske tänka er hur lätt det var att förklara. Hur gör ni förresten själva?
Det är mycket jag undrar med det här. Till exempel undrar jag om ni någonsin fött barn. Hur än efterlängtat barnet är så kan det vara ett trauma, särskilt första gången, en väldig utsatthet, själv fick jag en förlossningsdepression, och då är jag ändå en priviligierad medelklassmorsa som efter förlossningen kan ta min make i handen och åka hem till trygga huset; sova, amma, få hjälp om nätterna, om dagarna, ringa BVC när mjölken stockar sig, när blodet fortsätter rinna.
Strax efter demonstrationen anordnades en paneldiskussion i Gävle om möjligheten att göra barnkonventionen till svensk lag. Alla partier utom Moderaterna (som inte var på plats), Centern och SD, tycks vara för en sådan omvandling, för att stärka barns rätt och skydd. Frågan kom upp huruvida Salams och Sabinas då ännu ofödda barn skulle få stanna i Sverige, med båda sina föräldrar, om konventionen vore lag. En ung kille undrade: varför har inte en ung somalisk kille samma rätt att få leva här som jag? En jurist sa att svensk lagstiftning har främlingsfientliga förtecken, varpå alla politiker blev förbannade. Men vad ska man då kalla det, denna uppdelning mellan vi och de?
Min dotter drömmer allt oftare mardrömmar. Det ni gör och inte gör, påverkar henne. Hon förstår inte, och jag kan inte förklara eftersom jag själv inte förstår. Mamma, visst är väl alla barn lika mycket värda? Mamma, inte kan väl någon ta pappa ifrån mig?
Tänk att barnen fattar, men inte ni. Om vi har möjlighet att hjälpa varandra så ska vi väl också göra det, ska vi väl vilja göra det? I fallet med Salam, Sabina och Sandra har ni en verklig chans att göra all skillnad, att hänvisa till barnkonventionen – även om den inte är lag har vi, ni, ratificerat den, den ska väl vara ett rättesnöre?
På radion hör jag någon säga, i ett annat asylärende, att lagrutrymmet är för snävt. Är det något vi ska nöja oss med? Vad gör det med oss människor när vi accepterar Sandras öde, som vore det rimligt? Det som är självklart för oss, för er, ska alltså inte vara det för andra? Och så blir ni arga när någon kallar er rasister. Vem har rätten till ilska här? När ingen utav er tar ansvar för det djupast mänskliga.
I förra veckan föddes två flickor, två prinsessor, i samma land, dömda till två helt olika liv.
Mvh
Anna Jörgensdotter