Förväntningarna på Socialdemokraternas nya partiordförande Stefan Löfven är höga. Han måste vända opinionen och många hoppas nu på en kursändring. Men hur agerade han som metallordförande och kan det vara en black om foten?
Som metallordförande har Stefan Löfven både varit utskälld och respekterad. Vänsteroppositionen i förbundet och med dem många missnöjda på golvet har kritiserat det man såg som flathet i de två senaste avtalsrörelserna. När industrin tecknade krisavtal under 2009 innebar det en reell lönesänkning. När sedan ett nytt avtal skulle tecknas i slutet av förra året hoppades många metallare på en återtagning.
Tongångarna om strid och kamp var höga från Stefan Löfven när han stormade ut från förhandlingarna. Kort därefter var plötsligt ett avtal undertecknat med löneökning på 2,6 procent, 0,2 procent över medlarnas bud. Stefan Löfven kallade avtalet en framgång och många tog det som det bästa de kunnat få ut, medan andra som rustat för strid, kände sig snuvade.
Jan-Olov Carlsson, klubbordförande på Volvo Lastvagnar i Umeå, har under Stefan Löfvens tid som ordförande tillhört den kritiska vänsteroppositionen.
– Min erfarenhet av Stefan Löfven är ju att debattera mot honom. Den kritik jag har haft, och många med mig, är att man har varit alltför inriktad på klassamarbete.
– I ett läge där man ser att orättvisan ökar i samhället måste man vara beredd att ta hårdare kamp, ha tyngdpunkt på rättvise- och klassfrågorna. Där har Metalls ledning inte gjort vad de kunnat göra.
I IF Metall har Stefan Löfven gjort sig känd som en pragmatiker som lånat sitt öra åt både medlemmar och industri.
– Han lyssnar och är respektfull mot minoriteter inom förbundet. Samtidigt har han tonat ned radikaliteten och har vunnit respekt hos motparten. Han har en inriktning av samförstånd och av att lyssna på industrins behov, lika mycket som medlemmarnas behov. Därav hans positiva inställning till kärnkraften.
Däremot tror Jan-Olov Carlsson att Stefan Löfvens pragmatiska hållning kommer kunna erbjuda den stabilitet och trygghet som förmodligen är motivet till att han valdes. Någon vågad politisk linje förväntar han sig dock inte.
– Han är ju vald som kompromiss. Han är vald som flytboj när man haft blysänke.
– Även om Löfven kommer från arbetarrörelsen behöver det inte innebära att han kommer gå till vänster i partipolitiken. Jag skulle beteckna honom som mittenhöger.
Jan-Olov Carlsson tror att Stefan Löfvens bakgrund med nödvändighet kommer innebära ett något ökat fackligt perspektiv i politiken. Men samtidigt kan man inte förvänta sig för mycket eftersom han också kommer att ha krav från andra delar av partiet att tona ned det.
– Han måste bevaka de fackliga frågorna, annars riskerar att han tappa förtroendet. Själv har jag inte de förväntningarna. De som har det kan komma att bli gruvligt besvikna.
Som metallordförande var Stefan Löfven också drivande i motståndet mot den övriga LO-samordningens satsning på jämställdhetspotter. Även om han nu tydligt deklarerat att han är ”feminist, punkt slut,” kommer det vara en utmaning att ändra på den bilden.
– Han kommer inte att rekrytera kvinnor, säger Jan-Olov Carlsson.