Det råder ingen oenighet om att dagens inflation inte är skapad av för höga löneökningar. Så varför läggs ansvaret på facken att fixa inflationen med återhållna lönekrav? Och varför ställer de stora facken upp på det?
Min matkasse ser varje vecka i det närmaste identisk ut. Som många har jag väldigt dålig fantasi när det kommer till matlagning och går runt på samma tio rätter. Jag är också en vanemänniska som äter samma sak till frukost varje dag, alltid köper samma bröd och samma juice. Så varje vecka handlar jag ungefär samma saker. Det är bara prislappen som har ändrats. Den har blivit högre och högre. Och ännu lite högre. Att en falukorvsviftande brunblå allians vann valet har, som väntat, inte ändrat på det.
Levnadskostnadskrisen blir allt mer påtaglig, särskilt om ens ekonomi redan är ansträngd. Samtidigt som inflationen går mot 11 procent syns ingen hjälp i den nya regeringens budget. En budget som prioriterar miljardöverskott samt pengaregn över kungen och fossilindustrin, i stället för att ta tag i frågan om människors ökande livskostnader, försämrade levnadsstandard och urholkade välfärd.
Historiskt ser vi att prisökningarna nästan alltid kommer före löneökningarna – inte tvärtom.
Teorierna om vad som skapar inflation, alltså att priserna ökar och pengarna blir mindre värda, är många. Man brukar peka på förändringar i valutakursen, bristsituationer, flaskhalsar, samt ökad produktion av pengar. Ofta pekas det på arbetares ”för höga” lönekrav i en sorts moment 22-situation. Visst kräv mer i lön, men då kommer pengarna bara bli mindre värda, så det är bäst att ni låter bli.
Det är en seglivad föreställning, trots att den sällan bevisats. Historiskt ser vi att prisökningarna nästan alltid kommer före löneökningarna – inte tvärtom.
Klart är i alla fall att vår nuvarande höga inflation inte handlar om det. Fråga förmögenhetsförvaltarna: Nordkin Asset Managements analyschef Roger Josefsson, som till den finansiella Nyhetsbyrån Direkt uppger att inflationen snarare ser ut att drivas av att företagen har ett gyllene tillfälle att höja sina priser. Fråga konjunkturinstitutet, vars prognoschef Ylva Hedén Westerdal uppgett till SVT att acceptansen för högre priser gör att även företag som inte haft ökade kostnader kan höja priserna.
Fråga självaste Riksbanken: I sin penningpolitiska rapport i juni i år pekar de på att företaget höjt priserna mer än vad kostnaderna faktiskt har ökat.
Och vinstmarginalerna är fortsatt goda.
Men inför avtalsrörelsen har föreställningar om ”pris-lönespiralen” dykt upp igen. Tyvärr både hos arbetsköparna och facken själva. De krav som Sveriges radio kallar för ”historiskt höga” leder i själva verket till en reallönesänkning. Det är med minskad köpkraft och försämrad levnadsstandard vi ska betala för krisen. Hur kan man gå ut så defensivt? Var är kraven på att andra aktörer ska ta ansvar?
Företagen försöker, i tider där priser tillåts öka, sno åt sig en större del på bekostnad av hushållen.
Inflation är inte en ekonomiteknisk fråga, det är en arena för en politisk kamp. Vem ska få del av produktionsresultatet? Tidigare nämnda analyschef på hos förmögenhetsförvaltaren formulerar det kanske bäst i ett citat hos Nyhetsbyrån direkt: ”Själva poängen är att om företagen tar tillbaka en del av kakan får hushållen en mindre del av den”. Det pågår en kamp om kakan. Företagen försöker, i tider där priser tillåts öka, sno åt sig en större del på bekostnad av hushållen.
Kort sagt: en klasskamp uppifrån.
Löner å sin sida, är inget annat än priset på arbete. Att arbetarkollektivet höjer priset på sitt arbete, för att ta höjd för ökade priser, är inte roten till inflation – det är ett symptom på inflation. Precis som när Ica-handlaren höjer priset på falukorv för att ta höjd för ökade kostnader.
Men ingen säger åt Icahandlaren eller hyresvärden att ta ansvar för inflationen. De förutsätts agera i sitt eget intresse. Så varför ska inte vi?
Kraven på återhållna lönekrav är ett illusionsnummer. För att som vanligt vältra över kostnaderna för ekonomiska kriser på vanligt folk. Men det är faktiskt inte vi som ska betala.