Den svenska Occupy-rörelsen skiljer sig i karaktär från stad till stad. Att den svenska rörelsen kom i gång så pass mycket senare än den amerikanska, och dessutom behöver tampas med svenskt klimat, har lett till att aktionerna på de flesta orter i Sverige mer fått karaktären av längre utomhussammankomster än ihållande tältockupationer.
Ett undantag är Stockholm där ett tältläger byggts upp på Brunkebergstorg, inklämt mellan Riksbanken och Swedbank. Där har mellan 20 och 25 personer med imponerande engagemang trotsat den ständigt fallande temperaturen så här års, i snart två veckor.
Men även den ideologiska analysen har skiljt sig från plats till plats. Att som utomstående försöka skapa sig en bild av vad rörelsen egentligen syftar till är svårt, om än inte omöjligt. Men man kan konstatera att i likhet med den amerikanska förebilden grundar sig protesterna i en känsla av att bli drabbad av och få betala för bankernas och finansspekulanternas misstag. Man är överens om att det gått för långt och att samhället bär på uppenbara brister, som resulterar i orättvisa. Men hittills har rörelsen som helhet inte kunnat enas om några gemensamma konkreta krav.
Mycket har att göra med rörelsens ambition att vara så bred och inkluderande som möjligt. I Stockholm har deltagare velat visa på den oerhörda bredden genom att belysa att de har allt från socialister till nyliberaler i sina led. Det omedelbara problemet som också uppstår med denna bredd är de olika deltagarnas mycket skiljda analyser av vad som gått fel och hur djupt felet ligger. En nyliberal, med marknadsekonomin som grund, och en socialist, med dess avskaffande som mål, får ju omedelbara svårigheter att formulera gemensamma grundsatser.
Många deltagare vill göra gällande att denna rörelse är något helt nytt som inte går att kategorisera utifrån en strikt höger- och vänsterskala. Ett intressant påstående, men förmodligen också en av anledningarna till att en stor del av de 99 procent som rörelsen vill representera uteblivit från både möten och tältläger.
Det är förstås för tidigt att bergsäkert avgöra om rörelsen kommer att få en inverkan på det svenska samhället. Dock kan man konstatera att en nödvändighet för att samhället ska kunna förändras, i ena eller andra riktningen, är att de styrande förstår vem eller vad som ska förändras.
Att anklaga någon för att inte kunna formulera tydliga krav är förvisso en strategi för att avfärda även befogat missnöje, men utan gemensam grund och riktning riskerar rörelsen likväl att bli kortvarig och samhällsomvälvningar att utebli.
