Med en månad kvar till valet börjar en lätt ångest växa fram. För visst är det en slags ”valångest” jag känner? Eller kanske förväxlar jag den med vetskapen om att sommaren snart är slut och att jag måste tillbaka till fabriken? Mitt visstidsanställningskontrakt skulle i sommar ha blivit ett tillsvidarekontrakt men förlängdes i stället med […]
Med en månad kvar till valet börjar en lätt ångest växa fram. För visst är det en slags ”valångest” jag känner? Eller kanske förväxlar jag den med vetskapen om att sommaren snart är slut och att jag måste tillbaka till fabriken? Mitt visstidsanställningskontrakt skulle i sommar ha blivit ett tillsvidarekontrakt men förlängdes i stället med några månader. Kunden som jag är inhyrd hos ska nämligen byta bemmaningsföretag om någon månad och då kan inte min chef anställa mig tills vidare då hon inte vet om hon kommer att ha något uppdrag åt mig. När jag ifrågasatte detta bad hon mig kontakta en representant från IF Metall som de har kollektivavtal med och som godkänt detta. ”Han är jättebra” tillade hon. Det senare gjorde att jag aldrig kontaktade honom.
Efter att ha skickats runt till olika kunder genom åren är jag ganska van vid sådan här ovisshet så det är nog inte heller därifrån ångesten kommer. När jag får en länk på Facebook med MUF:s officiella vallåt förstår jag i stället var den kommer ifrån. Synen av moderater som står och hoppar med champagne till låten ”Sverige jobbar” på valnatten är något jag absolut inte vill se. Bara det är ju en anledning för mig att gå och rösta i september och det känns tyvärr som det bästa jag kan göra just nu.
Sverige jobbar låter som ett schlagerbidrag av Magnus Uggla men utan Ugglas humor och samhällssatir. Men visst vill man skratta, eller kanske gråta, när Jakob Hemming som är medlem i MUF Student Uppsala, pluggat på Handelshögskolan i Göteborg och är marknadsansvarig för MUF:s tidning Blått sjunger ”jag är invandraren som fått mitt första jobb utan att kunna ett enda ord svenska”.
Jag tänker på en medarbetare som var inhyrd hos samma kund som jag. Han bollades mellan skiften likt en het potatis då man tyckte han kunde för dålig svenska. När gruppledarna på det sista skiftet han kom till gemensamt gick till chefen och sa att man inte ville ha honom byttes han ut mot en ny inhyrd nästa dag.
Så enkelt gör man sig av med en arbetare i Jakob Hemmings Sverige där bemmaningsföretag levererar dugliga arbetare till företagen. Vad har han för tröstande ord att säga honom? Att han kan få torka bajs i Fredrik Reinfeldts pressekreterares trappuppgång, för det var väl det som enligt Edvard Unsgaard var arbetslinjen?
Per Schlingmann, Moderaternas partisekreterare, skriver
i DN Debatt att deras kanske största utmaning är att locka fler kvinnor och fler personer med invandrarbakgrund till att företräda Moderaterna. Och jag ser fler utmaningar.
För är det inte ett trovärdighetsproblem när man kallar sig Sveriges enda arbetarparti men företagare och höginkomsttagare är överrepresenterade bland ens väljare jämfört med andra partier? Eller att endast 22 procent av väljarna ser sig själva som arbetare. Och hur trovärdigt är det att sjunga Sverige jobbar när arbetslösheten legat runt 9 procent det senaste året och ungdomsarbetslösheten på 25 procent, högre än EU-genomsnittet.
Trots siffrorna och trots den genomskinliga maskeringen pekar opinionssiffrorna uppåt för Moderaterna, som just nu leder över övriga partier. Måste det bli ännu sämre för att folk ska förstå vad Moderaterna egentligen står för? Jag vet inte, men jag hoppas att fler går och röstar på det minst dåliga och därmed kanske få slippa höra MUF:s vallåt en gång till.