Första gången på Almedalsveckan. Varje centimeter av kullerstenen fylls av en entusiastisk flygbladsutdelare, en ungmoderat stekare eller en nationaldemokratisk flagga tillsammans med Roger Pontare i högtalarna. Det är antipolitikens centrum. Vi går förbi några vid hamnen som pratar om hur spännande det är att vara där, att Almedalen är ”demokratins mecka”. Det är inte på […]
Första gången på Almedalsveckan. Varje centimeter av kullerstenen fylls av en entusiastisk flygbladsutdelare, en ungmoderat stekare eller en nationaldemokratisk flagga tillsammans med Roger Pontare i högtalarna. Det är antipolitikens centrum.
Vi går förbi några vid hamnen som pratar om hur spännande det är att vara där, att Almedalen är ”demokratins mecka”. Det är inte på grund av förvåning som skådespelet upprör utan för att skådespelarna skapar en högst verklig teater.
De flesta som berörs av partiernas politik befinner sig inte där, de flesta som kommer till Almedalen kommer inte för att ändra åsikt utan för att förstärka och sprida sin egen, förstärka sitt varumärke. Det hela binds ihop av en enda helig, sällan uttalad slogan: ”Det är viktigt att vara här”.
Fräna, fräscha och fräcka svenskar – det är tydligen dessa liberala kommersialister som inte längre ens låtsas att de representerar landets befolkning, som är Sveriges makthavare. Alla med tron att ”Alla som vill förändra politiken måste vara där”. De är måhända makthavare men inte politikens viktigaste aktörer.
Det finns självklart spår av politik. Inte i någon av de över 1 000 punkterna – men när jag av nyfikenhet går in i en debatt med en högt uppsatt politiker från Folkpartiet. Helt enligt ”det demokratiska samtalet” pratade jag som tidigare sjukskriven och dotter till en mor med fibromyalgi om vilket vansinne det är att inte läkarna får bedöma människors hälsa och arbetsförmåga, utan att det är ett politiskt beslut från försäkringskassan.
Folkpartisten, som först så entusiastiskt kommit fram till oss och säkerligen tänkte bonda lite med vad han trodde var sina väljare, kontrade med exemplet där åtta Hells Angels-medlemmar felaktigt hade sjukskrivits av en och samma läkare. Något som skulle bevisa hans poäng – många är inte sjuka egentligen. Så mycket för respekt och kunnighet hos politiker.
Man tar extremfallen som vetenskapligt alltid sållas bort och ignorerar att priset för att ”sätta dit åtta sjukskrivna muskelknuttar” är att 27 649 sjuka människor sparkats ut till tvångsarbete eller socialbidrag hittills i år.
När vi skiljdes gick jag ändå med huvudet sänkt. Det räcker inte att ha rätt och prata om det, inga samtal i hela världen är nog för att förhindra. Tidigare under veckan försökte jag förklara för en ungmoderat vad allmänningar är men han hade aldrig hört ordet. Han hade anslutit sig till ungdomsförbundet för att ”hans polare var ordförande och de behövde 1 000 personer för att få en miljon spänn”.
Självklart fanns bland Afrikagrupperna, Feministiskt initiativ och andra föreningar och partier vissa själar som gav hopp i myllret. De spelar med i det politiska spelet för att det kommer att spelas ändå, med eller utan dem. Men den representativa religionen, med Almedalen som sitt Mecka bygger på att alla tror på den.
Politik är att finna människor i sin närhet och praktisera det man idag inte får, agera tillsammans och inte sälja bort sin aktivism till politiker. Sen kan man inom ramarna rucka på spektrumet, likt FI. Men politikens kärna kommer aldrig vara representativ. Demokrati är alla människors aktivism.