”Först nu blir du synlig, och vendettan personlig. Först när du erbjuder mig ett jobb, när relationen arbetsköpare/arbetare etableras, så öppnas mina ögon och jag ser – känner – exploatören i dig.” Nino Mick om erbjudandet att ge Google en svensk röst.
Hej Google! Som min sökhistorik redan talat om för dig så har jag en lite tuff period. De frekventa besöken på platsbanken.se, googlingarna på ”otrygg ambivalent anknytning”. När du ringde mig blev jag däremot upprymd. Det var tekniskt sett en nederländsk mediabyrå som ringde, men erbjudandet kom från dig. I och med det upphörde du som abstrakt storhet för att i stället bli en verklig motpart, en som kommer med förslag och frågar ”do you have an agent?” och skriver under med ”Best, Chris” och skickar över NDA-kontrakt om att allt vi diskuterar måste hållas konfidentiellt.
Jag bröt omedelbart kontraktet och påbörjade långa konferenser i krypterade kanaler. Mina vänner tyckte det lät som en scam. Det var det inte. ”Ska du bli nya Alexarösten?” Nä, inte riktigt så otroligt. ”Dom vill ha en native swedish spoken word artist som gör voice over till en reklamfilm.”
Arvodet tycker jag var lite snålt, om sanningen ska fram. Som klumpsumma låter det mycket men med hälften bort i skatter och avgifter är det pyttigt – det är ju ändå du, Google! Som timarvode är det däremot enormt. ”För så mycket hade jag voicat Lundin Oil”, skrev en kamrat, med tillägget: Det finns inga etiska företag. ”Ta pengarna”, sa min älskling. ”Det är ju bara din röst.”
Reklamvideon i fråga kallas ”Google Year in Search” och passerar som nyårsberättelse. Storföretaget kliver ut på balkongen som den världsledare den i praktiken är och knyter an till oss människor genom att tala om våra mest brännande frågor – frågor i bokstavlig bemärkelse, sådana vi googlat under året som gått. Allt bildsatt med rörande youtubeklipp och en voice over som binder samman berättelsen.
Jag pausade vid bilden på Breonna Taylor. Hennes ansikte målat på en vägg. ”Dom äger inte det här”, utropade jag, ”dom försöker äga det här men dom äger inte det här!”
Jag har ägnat åtta år åt att begrunda röstens roll i poesin, språket, känslorna och ekonomin. Oavsett om det rört sig om tågvärdens högtalarutrop till resenärerna eller spoken word-poetens möte med publiken. Det gäller att slå an rätt strängar, balansera innehåll med känsla, väcka känslor i gengäld. Klart att jag hade kunnat sätta ande i ditt taffliga manus. Men att besjäla dig, Google, är nåt jag inte kan göra och sen titta ungarna i ögonen.
Beslutet fattade sig självt när jag såg klippet som du ville att jag skulle röstlägga. Jag pausade vid bilden på Breonna Taylor. Hennes ansikte målat på en vägg. ”Dom äger inte det här”, utropade jag, ”dom försöker äga det här men dom äger inte det här!” Inte sorgen. Inte kampen. Shoshana Zuboff har skrivit om dig och dina likar, att ni är vampyrer. Ni utropar mänsklig erfarenhet som fritt råmaterial, suger ut oss i stor skala, förutsäger våra beteenden och säljer informationen till tredje part. Det är en aldrig tidigare skådad exploatering. Hon kallar det övervakningskapitalism. Dig, Google, kallar hon för dess uppfinnare och främsta pionjär.
Jag har ju vetat ett tag nu vad du håller på med, läst om det, men vreden har aldrig greppat kring hjärtat. Det överraskar mig att jag blir upprörd först när du hör av dig. Först nu blir du synlig, och vendettan personlig. Först när du erbjuder mig ett jobb, när relationen arbetsköpare/arbetare etableras, så öppnas mina ögon och jag ser – känner – exploatören i dig. Är det inte märkligt! Du har ju redan exploaterat mitt liv varje dag sen jag gick på högstadiet! Jag borde känna dig vid det här laget, men innan var du en främmande livsform.
Shoshana Zuboff frågar sig: Kommer denna framväxande civilisation vara en plats som vi kan kalla hem? Google, är din värld en plats där vi människor kan känna oss hemma, en plats där vi kan älska och bli älskade?
Vi känner inte igen dig, för den här sortens våld har vi aldrig sett förr. Främlingskapet skyddar dig. Samtidigt verkar du av någon anledning mån om att framstå som mänsklig. Som alla vampyrer är du beroende av att släppas in, komma nära, få tillgång. Du erbjuder dig mäta min puls som en förevändning att dricka blodet. Du behöver en mänsklig röst.
Inte nog med det, du vill prata svenska. I en poet väcker det extra bedrövelse. Silicon valley-amerikanskans ”content”, ”user experience”, ”influencer”, utgör en språkbarriär som skyddar mitt inre. Du har inte tidigare gjort särskilt djupa intrång i känslornas språk, hemmets språk, som i mitt fall är svenskan. Det är likt dig, förstås, att det mest privata ska genomborras. Det innersta blottläggas, insamlas. Har du skickat samma erbjudande till spoken word-poeter över hela Europa? Som en Google Home-enhet att installeras i varje språk. Man trycker ”I accept” utan att läsa igenom avtalet. Shoshana Zuboff frågar sig: Kommer denna framväxande civilisation vara en plats som vi kan kalla hem? Google, är din värld en plats där vi människor kan känna oss hemma, en plats där vi kan älska och bli älskade?
År 2020 har vi människor frågat ”varför” mer än nånsin, enligt ”Google Year in Search”-videon. Vi har inte minst sökt svar om pandemin. Jag undrar: Varför får ett multinationellt företag lagra våra innersta frågor? Varför låtsas du se tillbaka på år 2020 som vore det en fråga, när all vår samlade sökdata i själva verket gett dig svaren? Varför talar du i vi-form? Varför skriver jag ett öppet brev till dig, som vore du en människa?
Om du vore en människa skulle jag skriva ett annat sorts brev till dig. Du är inte bra för mig. Jag mår dåligt av våran relation. Så är det för alla som känner dig. Du är manipulativ, du har sålt information om mig och jag vet inte ens vilken, jag känner mig kontrollerad och övervakad av dig. Du känner minsta detalj i mitt liv och jag vet nästan inget om dig.
Om Google vore människa skulle jag säga upp kontakten, kasta ut den ur mitt liv. Nu kan jag inte.
Jag skriver i du-form eftersom jag behöver föreställa mig dig som motpart för att överhuvudtaget förstå att du är en fiende. Eftersom jag är en människa. En annan grej med människor är att vi har räkningar att betala och jag antar det är därför du kunde hitta nån annan som ville åta sig att vara din mänskliga röst till the swedish market. Man kan inte äta sin integritet. Utom om man heter Google, då är det ens hela affärsidé.
Nyårsafton är en dag då vi människor blickar bakåt, men också framåt. Kanske smärtsammast av allt är sättet du sträcker dig efter framtiden och rycker den ifrån oss. Medan vi söker efter varandra sitter du på svaren. Datan. Du inte bara kartlägger och förutser våra beteenden, du påverkar och formar dem. Nyårslöften är åtaganden, en riktning mot en framtid som vi tror och hoppas vi kan åstadkomma. Nu gör du en nyårsvideo och låtsas som att framtiden är i människors händer. I själva verket är du trogen övervakningskapitalismens ideal om en förutbestämd och säljbar framtid, som gör oss mer maktlösa än någon pandemi.
Maktkoncentrationen är hisnande. Du är värre än Lundin Oil. Det går att räkna på koldioxiden i atmosfären, det går att sabotera en pipeline. Men du är omöjlig att komma åt, gömd i det uppkopplade sociala och det är vi som är mervärdet. Skäms du inte? Nej, för du kan inte, bara människor skäms. Det finns så klart människor inuti dig, men vad de heter eller om de skäms vet jag inte.
Jag har skämts så illa att jag nästan tystnat, över att jag medvetet använder rösten för att framkalla känslor hos andra, att jag är del av den ultramediala informationsvärld du skapat. För vi är människor, vi kan inte helt skydda oss från andra mänskliga röster. Det kvittar att vi vet att den är köpt. Men du som är människa, lyssna nu: Tro inte på spoken word-poeter. Granska orden. Notera varje darrande känsla. Google lägger beställningar på uppriktiga och betryggande röster. Försök förstå vad sådana röster försöker väcka i oss. Fatta, för fan, att Google inte är vår vän.
