Diskrimineringsombudsmannen, DO, är kritisk till flera av de förslag om åtgärder mot diskriminering som regeringens utredare presenterade i förra veckan. Förändringarna riskerar att främst drabba utlandsfödda kvinnor, säger DO Katri Linna.
Regeringens utredare Anne-Marie Morhed presenterade i förra veckan sitt slutbetänkande om aktiva åtgärder för att motverka diskriminering. Morhed har undersökt hur åtgärderna för att främja lika rättigheter och möjligheter i diskrimineringslagarna har fungerat och hur de kan förbättras.
– Kraven som finns i lagen har visat sig vara svåra att efterleva och de har heller inte varit särskilt effektiva. Det är svårt att säga att till exempel jämställdhetslagstiftningen och kraven på lönekartläggning har lett till några positiva förändringar, säger Anne-Marie Morhed. Enligt Morhed behöver arbetsgivarna inte fler pekpinnar i form av detaljregler för att komma igång med arbetet mot diskriminering. Det som behövs är mer stöd.
– Man kan inte lagstifta om insikt. Vi vill få bort de ofta kortsiktiga och spretiga punktinsatserna som tidigare dominerat arbetet eftersom de inte förändrar strukturen. Vi vill nu betona ett mer systematiskt och målinriktat arbete mot diskriminering ute på arbetsplatserna. Man måste som arbetsgivare bli bättre på att förstå sammanhanget man verkar i, och lära sig att koppla ihop olika områden. Det saknas i dag långsiktighet och uppföljningar av de jämställdhetsplaner man uppför. Därför vill vi att tillsynsmyndigheten, Diskrimineringsombudsmannen, DO, ska arbeta mer med rådgivning, säger Morhed.
Men DO Katri Linna delar inte utredarens syn på vare sig systematik, lagens funktion eller DO:s roll. Det som måste till är enligt Linna tvärtom mer tydlig och konkret reglering på vissa områden, till exempel när det gäller rekryteringsförfaranden.
– Vida ramar i diskrimineringslagstiftningen är bra inom vissa områden eftersom det är svårt att anpassa lagen efter så olika utformade verksamheter. Avsikten har hela tiden varit att fack och arbetsgivare ska fylla dessa ramar med ett effektivt antidiskrimineringsarbete, men så har det inte blivit. I stället har DO fått ansvaret att övervaka att arbetsgivarna lever upp till lagens krav, säger Linna.
Linna menar också att den icke-specifika lagstiftningen har bidragit till att uppföljningen av antidiskrimineringsarbetet har försvårats. Morhed föreslår i sin utredning vidare att endast arbetsgivare med fler än 25 anställda ska vara skyldiga att dokumentera och därmed bedriva arbete med aktiva åtgärder. Alla lagens sju diskrimineringsgrunder ska ingå och redovisas vart tredje år. Inga krav eller nivåer fastslås, utan detta ska avgöras lokalt med DO som stöd.
Enligt Linna är det positivt att åtgärder nu ska bedrivas på samtliga diskrimineringsgrunder men pekar samtidigt på att många utlandsfödda kvinnor arbetar i mindre företag och organisationer där den fackliga närvaron ofta är låg och där otrygga anställningar är vanligt.
– Att då ta bort kraven på lönekartläggningar och jämställdhetsplaner för dessa arbetsgivare är att motarbeta just den systematik man säger sig vilja uppnå, säger Linna.