Efter att affären med Koenigsegg gått i stöpet ser läget desperat ut för Saab. Regeringen säger sig inte vilja skjuta till skattemedel för att rädda företaget, medan oppositionen och IF Metall kräver någon form av mer frikostigt statligt stöd.På ytan kan det tyckas som upp och nedvända världen. ”Vänstern” kräver miljardstöd till General Motors, ”högern” […]
Efter att affären med Koenigsegg gått i stöpet ser läget desperat ut för Saab. Regeringen säger sig inte vilja skjuta till skattemedel för att rädda företaget, medan oppositionen och IF Metall kräver någon form av mer frikostigt statligt stöd.
På ytan kan det tyckas som upp och nedvända världen. ”Vänstern” kräver miljardstöd till General Motors, ”högern” säger nej. I båda fallen handlar det dock om två olika sorters arbetarklassfientlig politik. Även om troligtvis majoriteten av alla Saab-anställda skulle rösta på oppositionen vid ett val i morgon.
Regeringen för en politik för att gynna kapitalisterna, det vill säga alla företag som är medlemmar i Svenskt Näringsliv eller står utanför. Faller Saab går nu förhållandevis högavlönade arbetare ut i arbetslöshet. Genom sänkt nivå i a-kassan tvingas de ta jobb till lägsta lön. Företag utanför storindustrin som behöver pressa ned personalkostnad för icke utbildad arbetskraft kan få en tidig julafton.
Oppositionen och IF Metall vill i stället rädda Saab med statligt stöd. Gynna en storindustri som historiskt har kunnat betala höga löner. Rädda kapitalets behov av löntagare som har råd att konsumera. Men i slutänden hamnar löntagarnas skattepengar då hos General Motors, inte hos arbetarklassen. En och annan vänsterpartist knorrar om att köpa och förstatliga Saab som en radikal idé. Statskapitalism är dock inte radikalare än oreglerad kapitalism, bara olika verktyg för samma maskin.
Regeringen erbjuder oss massarbetslöshet och jobb med sänkta löner åt flera olika kapitalister. Oppositionen och IF Metall erbjuder oss att få slita åt storindustrikapitalet för att kunna betala skatter som ges till densamma.
Enligt värdepapperscentralen Euroclear Sweden har det hittills i år delats ut 130 miljarder till aktieägarna. För nästa år räknar man med utdelningar på 100 miljarder. Det intressanta är hur vi ska lägga vantarna på de pengarna och behålla dem. Då krävs ett större fokus än att bara rädda enskilda storindustrier till vilket pris som helst.
Enskilda kapitalister kommer då och då att gå i konkurs. Ibland för att man inte kan bära rimliga lönekostnader. Oftast av andra skäl, teknologisk utveckling, omstrukturering, naturresurser som tar slut eller att portopriserna stiger. Det är viktigt att därför inte tappa fokus från det viktiga, i vems
fickor pengarna landar.
Steg ett: Krav i avtalsrörelsen på löneökningar och sänkningar av arbetstiden. Det finns utrymme att låta pengar landa där, i stället för 100 miljarder till vinstutdelning.
Steg två: Höjd a-kassa och ingen karens för den som säger nej till erbjudet arbete, så arbetslösa Saab-arbetare kan ställa lönekrav vid sökande av nya jobb.
Steg tre: Gratis avancerade yrkesutbildningar så att arbetslösa kan gå vidare till nya jobb med rimliga löner. Nyttiga saker att lägga skattepengar på, till skillnad från att ge till General Motors.
Hoppet står för att få igenom detta till arbetarklassens radikalisering. Regeringsbyte i år blir bara ett byte från en stat för kapitalisternas till en för kapitalets, från Reinfeldts vurmande för de många låglöneföretagen till Sahlins för ett fåtal storindustrier.
Tyvärr lär vi inte få se fabriksockupationer och arbetares övertagande av produktionen om Saab läggs ned. Men en förändrad klass av arbetslösa och osäkert anställda kan hitta nya kampformer som med den direkta aktionen tar strid för att
återta miljardvinsterna.