Två minderåriga pojkar misstänktes ha utnyttjas för tvångsarbete och tvingats begå butiksstölder i Sverige. Tingsrätten valde att fria gärningsmännen då bevisföringen var för vag. Åklagaren är kritisk och anser att tingsrättens kunskaper måste förbättras.
Två män i 20-årsåldern misstänktes för människohandel och stöld, att ha lurat två rumänska pojkar, 16 och 17 år, till Sverige med löfte om arbete. Föräldrarna vilseleddes, barnen skulle få det bra och männen fick fullmakter för utresan. Den adress som männen uppgett att barnen skulle bo på ledde i själva verket till ett fängelse i Finland.
Pojkarna skulle enligt åklagaren ha tvingats till stölder av elektronikvaror. Vinsten för försäljningen av stöldgodset, 10 000 kronor, skickades till gärningsmännens anhöriga. Vid ett stöldtillfälle i Solna misshandlades en av pojkarna i huvudet. De saknade ombyteskläder och medel för uppehälle och flyttades runt i tillfälliga boenden. Det hela upptäcktes då pojkarna greps för stöld.
Åtalet om människohandel ogillades av Stockholms tingsrätt enligt den dom som föll den 19 november. Det har inte gått att styrka att pojkarna tvingats till Sverige för att utnyttjas för stölder och motstridiga uppgifter har lämnats om det rörde sig om tvång eller inte. Tingsrätten ansåg att det inte gått att fastställa att männen haft pojkarna under kontroll på ett sådant sätt att det går under benämningen människohandel. Påföljden blev att den ene av männen enbart dömdes för stöld.
Åklagare Lise Tamm är inte nöjd över domslutet och ska överklaga det. Hon menar att det i det här fallet blir tydligt att tingsrätten tolkar kontrollrekvisitet, människors beteendemönster, som är tillämpat på barn alltför snävt, ett återkommande problem i människohandelsärenden.
– Tingsrätten har liten kunskap om unga människors reaktioner och mönster, säger Lise Tamm och anser att kontrollrekvisitet borde tillämpas enligt utredningen om förstärkt straffrättsligt skydd om människohandel för barn under 18 år, SOU 2008:41. Den utredningen bedömer att formuleringen av brottet människohandel måste klargöras för att stärka barnens rätt till absolut skydd.
Det är svårt för polisen att komma åt organisationer bakom människohandeln. Oftast reser personerna med falska dokument, låtsas inte förstå vid konfrontation och visar på olika sätt att de inte är samarbetsvilliga.
– Att spana på dessa grupper kostar pengar, att göra telefonavlyssningar på olika språk, säger Kajsa Wahlberg kriminalinspektör på Rikspolisstyrelsens enhet mot människohandel. Polisen är beroende av att någon vill och vågar berätta.
Polisen har fått 40 miljoner kronor för 2008–2010, öronmärkta pengar för att arbeta mot människohandel, 30 miljoner till operativa insatser, 10 miljoner till metod- och kompetensutveckling.
Under hösten sker vidareutbildningar för förundersökningsledare och handläggare för att arbeta nationellt med dessa frågor.
– Polis och åklagare ska samverka med ”erfarenhetsscener” där de diskuterar ärenden och erfarenheter av människohandel, speciella spaningsmetoder, provokationer, åtgärder, förhörsmetoder, i vilken ordning som misstänkta ska tas i förhör. Allt för att få fram mer effektiva resultat.