Att idrottsrörelsen i allmänhet, och herrfotbollen i synnerhet, har – milt sagt – problem med homosexualitet är ingen nyhet. Herrfotbollens hittills enda öppna toppspelare, brittiska Justin Fashanu, tog livet av sig efter att ha mobbats hårt för sin sexualitet, gång efter annan ser sig stora tränare/profiler (senast i raden var italienske förbundskaptenen Marcello Lippi som […]
Att idrottsrörelsen i allmänhet, och herrfotbollen i synnerhet, har – milt sagt – problem med homosexualitet är ingen nyhet. Herrfotbollens hittills enda öppna toppspelare, brittiska Justin Fashanu, tog livet av sig efter att ha mobbats hårt för sin sexualitet, gång efter annan ser sig stora tränare/profiler (senast i raden var italienske förbundskaptenen Marcello Lippi som förbjöd öppet homosexuella spelare i landslaget eftersom de skulle skapa ”konflikter”) föranledda att bevaka heterosexualitetens gränser.
Det finns dock tecken på att saker håller på att hända, även om de tecknen än så länge är väldigt små och på individnivå. Till exempel fick Lippi skarpt mothugg av ordföranden i Svenska Fotbollförbundet, Lars-Åke Lagrell, om än bara på supportersidan fotbolldirekt.se. Och i Danmark fick målvakten Arek Onyszko sparken från FC Midtjylland förra veckan efter att ha hetsat mot bögar och hyllat Hells Angels känsla för brödraskap, i självbiografin Fucking polak. Onyszko, som fick sparken från sin förra danska klubb efter att ha dömts till fotboja för misshandel av sin före detta fru, skrev bland annat: ”Jag hatar bögar, det gör jag verkligen. Jag tycker det är så jävla motbjudande att höra dem snacka, som om de vore tjejer. […] Jag har själv aldrig sett några bögar i ett fotbollslag. Det finns inte.”
Så långt allt gott.
Men det finns gränser för vad en manlig fotbollspelare förväntas ”ställa upp” på även i det liberala Norden. När Stockholmsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby meddelade att de skulle delta i Pride-paraden applåderades beslutet från alla håll och kanter – när det kom till kritan var det en enda spelare som deltog: Djurgårdens Victoria Svensson.
Enligt Djurgården och Hammarby var deras herrlag förhindrade att delta eftersom de hade match två dagar efter paraden, och att delta skulle vara alltför påfrestande för dessa toppidrottsmän. AIK lämnade beslutet till spelarna själva och en (för en gångs skull) fåordig Bojan Djordjic förklarade för Sportbladet att ”Vi fick själva bestämma och är vuxna nog att ta våra egna beslut. I övrigt vill jag inte uttala mig om det här”.
Var sportens egentliga gränser går demonstrerades tydligt av Sportbladets krönikör Jennifer Wegerup. I stället för att publicera en krönika om den uppenbara skräcken för att förknippas med bögerier inom fotbollen och vad den får för konsekvenser för synen på maskulinitet och vilka värden som är viktiga att försvara lät tidningen den självutnämnda ”feministen” Wegerup försvara spelarnas beslut.
Efter att ha försäkrat att hon personligen inte har något som helst emot homosexuella, gick Wegerup till storms mot att alla i Sverige måste tänka ”rätt” (det vill säga stå upp för hbt-rättigheter) och att spelarna verkligen inte kan lastas för att inte vilja vara med i en Prideparad.
Så kunde alla andas ut och det strukturella förtrycket fortsätta att frodas under överseende av majoritetens tystnad.