Det koloniala mönstret blir lätt igenkännligt för den som läser den holländske historikern Henk Wesselings populärhistoriska böcker. Nyligen släppte Historiska Media hans andra bok, Imperiernas tid, 1814–1919 på svenska. Det är en bok som kompletterar hans tidigare Söndra och härska, Uppdelningen av Afrika 1880–1914.Söndra och härska var en konventionellt upplagd bok. Pedagogiskt, lite lärobokstorrt men […]
Det koloniala mönstret blir lätt igenkännligt för den som läser den holländske historikern Henk Wesselings populärhistoriska böcker. Nyligen släppte Historiska Media hans andra bok, Imperiernas tid, 1814–1919 på svenska. Det är en bok som kompletterar hans tidigare Söndra och härska, Uppdelningen av Afrika 1880–1914.
Söndra och härska var en konventionellt upplagd bok. Pedagogiskt, lite lärobokstorrt men med en lättflytande prosa redovisade han västländernas samvetslösa huggsexa om en kontinent över huvudet på kontinentens befolkning.
Det här är förövarnas historia. Mellan 1880 och 1914 delade de olika europeiska aktörerna upp Afrika mellan sig. Det gick snabbt och blev spektakulärt. Inga medel skyddes. Fejkade fördrag, militära företag, folkmord, rån och ren stöld var vanligt förekommande.
Imperiernas tid, 1814–1919 är inte lika hårt strukturerad som sin föregångare. Den tar dessutom ett större grepp. Den inleds med en analys om varför det blev just Europa som skulle utveckla den expansiva kolonialism vi kallar imperialism.
Bokens historiska genomgång avslutas något år efter första världskrigets slut, vilket är problematiskt. Imperialismens nästföljande fas infaller under mellankrigstiden och är i mycket en guldålder. Därefter frigör sig kolonierna, dock inte undantagslöst, eftersom imperialismens sista kapitel ännu inte skrivits.
Det här är två gedigna och pedagogiska böcker. Men de är inte invändningsfria. Perspektiv och den tids/rumsliga avgränsningen kan diskuteras. Något författaren påpekar i sina avslutande och inledande kapitel.
De båda böckernas ämnen och de händelser de lyfter fram är viktiga att ta med sig in i den dagsaktuella debatten. För samtidigt som staten gett Forum för levande historia i uppdrag att belysa och diskutera historiska oförrätter, går det inte att hitta imperialismen bland orsakerna till de brott som belyses på myndighetens hemsida.
Det är i historien vi hittar mönster och paralleller. Genom Wesselings båda böcker ekar de lätt igenkännliga motiven för militära aktioner mot fattiga länder, nämligen att sprida den västerländska demokratin, tillgängliggöra marknaden och råvarorna i de koloniserade länderna för västerländska intressen, hindra en främmande religions ”barbariska sedvänjor”, in i nutiden. Det är maktpolitik över huvudet på invånarna i länder som själva har litet eller inget att säga till om.
Med detta i bakhuvudet är det enkelt att konstatera att kolonialismens historia ännu inte är avslutad. I Irak och Afghanistan förs nutida kolonialkrig motiverade av skäl liknande de som anfördes under 1800-talet.
På många andra platser talas det om neokolonialism.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att västländernas politik är lika kolonial som den alltid varit, men förs med andra medel.
Imperiernas tid
1814–1919
Henk Wesseling
Översättning: Joakim Sundström
Historiska Media