David Graeber, antropologiprofessor vid London school of Economics, mångårig aktivist i den globala rättviserörelsen och en av vår tids stora politiska tänkare, har i veckan dött. Han var en omistlig teoretiker och hans arv kommer att leva länge.
David Graebers stora publika genomslag kom med boken Skuld. De första 5 000 åren, som slog ner i tiden för den stora finanskrisen och skuldkrisen i Europa. Boken ställer frågan: Vad är skuld, och måste den betalas? Med ett hisnande långt historiskt perspektiv visar han hur skuld är äldre än pengar och hur skuld är kopplat till våld. Han skriver också skuldamnestiernas historia, hur det genom historien har varit en nödvändighet för att behålla den sociala stabiliteten, när folk pressas hårdare och hårdare under skuldoket, att helt enkelt skriva av alla skulder. I dag har vi en ordning där det är långivarna som skyddas och det är långivarna som ska räddas när bubblan brister.
David Graeber var aktiv i IWW, stöttade det demokratiska projektet i Rojava och blev en centralgestalt inom Occupy Wall street-rörelsen och har angetts som upphovsmannen till uttrycket ”We are the 99 %”, något han själv menar var en kollektiv produkt.
I böckerna Bullshit jobs, om förekomsten av rent meningslösa nonsensarbeten, och i Reglernas utopi, som handlar om byråkrati, gör han upp med myten om den effektiva kapitalismen.
Reglernas utopi är något så uppfriskande som en sylvass byråkratikritik från vänster. Där visar han att bilden av byråkrati som synonymt med en trögrörlig och stor stat, något vi kastar av oss takt med att statens ägande krymper och allt mer underställs den fria och effektiva marknaden, är falsk. I själva verket är det tvärtom.
Samhället har inte blivit mindre byråkratiskt under nyliberalismens segertåg – utan mer, byråkratin ser bara annorlunda ut.
Han beskriver det som liberalismens järnlag. Han menar att allt tal om ”avreglering” när det gäller marknadsutsättning av offentlig verksamhet är en bluff, det handlar i stället om ”omreglering”, som i sin tur för med sig fler regleringar, och mer pappersarbete, fler byråkrater i företag och på banker att tolka regleringarna. Som ett exempel på denna järnlag tar han Sovjetunionen som efter upplösningen och den totala marknadsanpassningen lyckades åstadkomma en dramatisk ökning av antalet byråkrater.
Den fria marknaden kräver upprättandet av förvaltningsstrukturer som garanterar avkastningen, såväl nationellt som globalt. På det globala planet har stora byråkratiska kolosser växt fram, som IMF, Världsbanken och WTO i syfte att omreglera nationella marknader. Det är byråkratin i marknadens tjänst.
Jag läste Reglernas utopi ungefär samtidigt som diskussionerna om new public management och marknadsstyrningen av välfärden började diskuteras och den var en mycket effektiv lins att betrakta allt detta igenom. Explosionen av administratörer och mellanchefer, det oändliga dokumenterandet, mätandet för mätandets skull.
David Graeber var en av våra viktigaste samtida anarkistiska teoretiker och utöver hans böcker finns mängder av essäer och artiklar att tillgå i olika tidskrifter på nätet, där han tar sig an vitt skilda teman som leken som frihet, flygande bilar och polisen som byråkrater med vapen.
Alltid pedagogisk, alltid radikal.
Och han hade humor, som hans rappa och enkla förklaring av anarkismens hörnstenar i den korta texten ”Are you an anarchist – the answer may surprise you”.
Han blev heller aldrig cynisk. Hoppet om ett annat, bättre, samhälle genomsyrade hans texter. I Reglernas utopi skriver han att den dolda sanningen om världen är att den är något vi skapar, och vi skulle lika lätt kunna skapa den annorlunda.
Läs något han har skrivit i dag.