Isydöstra Stockholm finns en gata som heter Skarpnäcks allé. Man skulle kunna gå längs gatan dag efter dag utan att någonsin lägga märke till kollektivhuset Tre Portar. Som namnet antyder rör det sig om tre ingångar i ett helt vanligt hyreshus. Här bor cirka 140 personer i 52 lägenheter.
Det som skiljer Tre Portar från vanliga hyreshus är att de boende har gemensamma utrymmen som matsal, lekrum, snickarbod och ateljé. De har också en förening där alla vuxna förväntas vara aktiva genom att ingå i matlag, planera inköp och delta i husmöten.
– Det är som ett vanligt boende fast med mycket större gemenskap, säger Thord Håkansson som varit med sedan starten 1986.
Thord var till en början inte alls intresserad av kollektivhustanken, men blev övertalad av sin fru Dagny Wennberg.
– Jag hade bott ensam i 20 år och trivdes med det. Men nu tycker jag det är ett väldigt bra sätt att bo på. Den sociala kontakten får man inte på samma sätt om man bor i hyresrätt, säger Thord.
För Kajsa Lindqvist, som bott i Tre Portar i åtta år, var kollektivhus däremot ett självklart val.
– Att bo så här var en förutsättning för att jag skulle kunna ge mig in i något slags kärnfamiljsprojekt, slår hon fast.
Solen lyser in genom hörnfönstret i Kajsas kök. Från vardagsrummet hörs musik på samtalsvänlig volym, annars är det lugnt i huset så här mitt på dagen. Men vid tretiden, då barnen kommer hem från skolan, kommer det att bli liv och rörelse. Kajsa ställer fram kaffe på bordet samtidigt som hon bär yngsta dottern Havanna med ena armen.
Kajsa tycker att det är viktigt att ha andra människor än den allra närmaste familjen runtomkring sig. Hon växte själv upp i ett radhusområde och beskriver det som isolerat. Nu delar hon lägenhet med sin sambo och tre barn. I kollektivhuset bor också Kajsas förra kille som hon har det äldsta barnet tillsammans med.
– Det måste finnas alternativ till kärnfamiljen som är inlåst i sin lilla lägenhet, säger hon.
Småbarnsföräldrarna i Tre Portar delar med sig av urväxta barnkläder och hjälper varandra med barnpassning. Det är guld värt, tycker Kajsa.
– Jag förstår inte hur man skulle organisera sitt liv om man bodde i ett vanligt hus! utbrister hon.
Thord uppskattar möjligheten att kunna äta tillsammans med andra i matsalen. De gemensamma middagarna är kollektivhusets hjärta. De vuxna i huset behöver laga mat ungefär fyra gånger per termin.
– Man får väldigt mycket för en liten arbetsinsats, säger Thord.
Det är inte bara den sociala gemenskapen som Kajsa och Thord uppskattar. I ett kollektivhus ökar också förutsättningarna för jämställdhet.
– Alla vuxna är tvungna att ta lika stort ansvar för matlagningen, ingen slipper undan. Och så kommer man undan en del av tjafset kring mat och städning eftersom det sköts kollektivt i större utsträckning. Då får man mer tid till annat som är viktigt i livet. Dessutom avlastas man så mycket som småbarnsförälder, säger Kajsa.
Boendet blir också mer klimatsmart. Istället för att 52 hushåll har kastruller med potatis på varsin platta, lagas middagen gemensamt. Thord brukar åka och storhandla, vilket gör att många andra i huset klarar sig utan bil. De handlar ekologiskt när de har råd och försöker anpassa menyerna efter årstiden. Dessutom finns en återanvändningshylla där de kan byta saker med varandra.
– Vi sparar mycket energi på vårt sätt att leva, konstaterar Thord.
Men Kajsa påpekar att de inte har samlats i huset för att de är miljö- och klimataktivister. Gemensamt för de flesta är däremot att de är ”hyggligt vänster”, som hon uttrycker det. Kajsa tycker inte att det är särskilt konstigt, med tanke på att de flesta av dagens kollektivhus byggdes på 1980-talet och är sprungna ur en vänstervåg.
– Det handlar om att man vill organisera sitt liv på ett annat sätt än det gängse, ett sätt som inte är så individualistiskt. Vem som helst kan bo här förutsatt att man gillar den kollektiva tanken, säger hon.
Kollektivhus avfärdas ibland, något tillspetsat, som ett lyxprojekt för medelklassen. Majoriteten av de boende på Tre Portar är medelklass, och Thord medger att där inte finns särskilt många arbetare.
– Vi är väl mest lågavlönade akademiker, folk som hankar sig fram, säger han.
Kajsa poängterar att eftersom det är hyresrätter borde andra än medelklassen ha råd att bo i Tre Portar.
Just nu är det många småbarnsfamiljer i huset. Men även om det myllrar av barn så är åldersspridningen bland de boende stor. Den äldsta är 86 år, och Kajsa berättar att den yngsta är en två dagar gammal bebis, vilket kommer som en nyhet för Thord.
– Aha, vad roligt! Det har jag missat.
Ibland upplever både Thord och Kajsa att Tre Portar blir något av ett slutet sällskap. Skarpnäck är enligt Kajsa ett etniskt blandat område, men det avspeglar sig inte riktigt i kollektivhuset.
– Jag undrar hur det kommer sig, är vi för svenniga? undrar Kajsa.
– Det är synd att nästan inga invandrare bor här nu. I slutet av 1980-talet när jag räknade så var vi 17 nationaliteter i huset, berättar Thord.
Havanna har somnat mot Kajsas bröst under tiden vi pratar. När hon är vaken ger hon ett lugnt och nyfiket intryck. Barnen i huset blir tidigt vana att ha många människor omkring sig.
På det stora hela tycks kollektivhus vara enormt uppskattat av de boende. De sociala och miljömässiga fördelarna talar för att kollektivhus skulle kunna passa långt fler än det lilla antal som bor så här i dag. Enligt uppskattningar finns det 2 000 lägenheter i kollektivhus i hela landet, vilket endast är 0,5 promille av det totala bostadsbeståndet.
Ändå har intresset för kollektivhus ökat, vilket bland andra föreningen Kollektivhus Nu har lagt märke till. Enligt föreningens ordförande Dick Urban Vestbro har köerna till de redan existerande kollektivhusen växt sig längre. Alla politiska partier sade sig också vara för byggandet av fler kollektivhus i valet 2006, men i praktiken har det inte gett några större resultat. I jämförelse med 1980-talet är det politiska intresset svalt.
– Jag upplever att den nyliberala offensiven har betonat individuella lösningar före kollektiva på många områden i samhället, säger Dick Urban Vestbro.
Men i den nyliberala ideologin ingår också att människor ska kunna se till sina egna intressen, menar han. Om det fanns ett större tryck från allmänheten skulle det kunna leda till att fler kollektivhus byggdes.
– Samtidigt är det inte så enkelt att en ökad efterfrågan ger fler kollektivhus. Det finns hinder, till exempel att det konventionella tänkandet dominerar när det gäller bostadsbyggande. Det krävs att vi har allmännyttiga bostadsföretag som har en vilja att tillgodose kollektivhusföreningarnas speciella krav, säger han.
Forskaren Eva Sandstedt, sociologiprofessor vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet, har också märkt att intresset för kollektivhus ökar. Inte minst bland äldre. De kollektivhus som har byggts på 2000-talet har varit så kallade ”andra halvan av livet”-boenden, som riktar sig till människor över 40 år utan hemmavarande barn.
Att det inte satsas ännu mer på kollektivhus beror enligt Eva Sandstedt på att det finns vissa hinder i samhället.
– För det första är vi vana att bo och bygga på ett visst sätt, det finns så att säga ett kulturellt hinder. För det andra är inte gemenskapsboenden särskilt intressanta på den ekonomiska marknaden. De boende lagar mat ihop och sköter en del av förvaltningen av huset själva – de efterfrågar alltså inte en rad tjänster att betala för, säger hon.
Eva Sandstedt nämner också att det finns en allmän skepsis mot begreppet kollektivhus, som många förväxlar med den typ av kollektiv som beskrivs i Lukas Moodyssons film Tillsammans, där intimiteten stundtals blir kvävande. Slutligen menar Eva Sandstedt att det kan vara svårt att få dem som bestämmer i kommunerna att tänka nytt i fråga om det framtida boende.
– Att det går så trögt tror jag beror på att det inte är någon omedelbar affärsidé. Ingen tjänar några pengar på den mer än möjligtvis de boende. Däremot kan kommunen göra stora besparingar på lång sikt, säger hon.
De flesta kollektivhusen ägs av allmännyttan. Ett fåtal ägs av bostadsrättsföreningar och några är kooperativa hyresrätter, men de allmännyttiga bostadsbolagens engagemang tycks ändå vara avgörande för kollektivhusens utveckling. Därför är det förståeligt att flera kollektivhusanhängare ser med oro på den omfattande utförsäljningen av allmännyttan.
Majoriteten av de boende i Tre Portar vill inte äga sina lägenheter.
– Vi höll på att bli tvingade att ombilda våra hyresrätter till bostadsrätter. Att alla ska äga sina egna bostäder går ju stick i stäv med kollektivtanken, säger Kajsa.
– Ombildningsprocesser är ett hot mot det här sättet att leva och bo. Så fort pengar kommer med i bilden blir det egenintressen som styr, säger Thord.
Thord och Kajsa har olika uppfattning om vad som krävs för att det ska byggas fler kollektivhus. Han berättar att det på 1980-talet fanns några drivande kvinnliga tjänstemän i Stockholms stad som ”tvingade” fram ett antal kollektivboenden.
– Jag tror på direktiv uppifrån, man måste få politiker att inse att det här är en bra idé, säger han.
Kajsa tror snarare att folk som är intresserade av att bo i kollektivhus måste organisera sig och driva frågan ihop.
Båda är dock överens om att alltför få människor har hört talas om den här typen av boende, vilket kan vara en orsak till att det inte satsas på fler.
– Det kollektiva är ju lite emot tidsandan också. Den borgerliga majoriteten i Stockholm vill till exempel att alla ska äga sina egna bostäder och bygga sin egen lycka, säger Kajsa.
För en stund försvinner Thord och Kajsa in i en diskussion om bostadspolitik. Musiken från stereon har tystnat, och i vardagsrumssoffan sitter nu Kajsas son Ismael och väntar tålmodigt på uppmärksamhet. Det är dags att gå på rundvisning i husets gemensamma utrymmen.
– Jag undrar så mycket varför ni valde namnet Havanna, säger Thord samtidigt som han reser sig upp från köksbordet.
Kajsa försäkrar honom skämtsamt om att det inte har med Fidel Castro att göra.
